Om den största rädslan

Jag hittade en blogg idag, en blogg skriven av en kvinna som är gift med en demenssjuk man. Jag sitter här och gråter nu. Hon beskriver min största rädsla, känslan av att förlora min man. Hemska tanke. Varje dag blir jag påmind om att livet inte går att ta för givet, att vad som helst kan hända - när som helst. Jag planerar för att vi ska bli gamla ihop, men är medveten om att det allra viktigaste är att leva i nuet, älska varje dag och njuta av varandra - om ifall att. Jag tror att vi är bra på det, att leva i nuet. Det känns tryggt. Men rädslan finns där, hur skulle jag kunna leva utan honom?

Usch, vad vemodig jag känner mig. Jag sitter här i mörkret och gråter, passar på att gråta för lite annat också när jag ändå är igång. Han säger att jag egentligen inte borde få läsa bloggar, men jag tror att det är bra att gråta ibland. Rensa systemet och bli påmind om att leva i nuet och att vara tacksam för livet.