tisdag 11 september 2012

Viktigt

Jag har varit överviktig länge, för länge. Fram till gymnasiet var jag smal, och under de månader jag jobbade på Island var jag näst intill underviktig. Sedan slutade jag rida, slutade cykla till skolan och hade möjligheten att äta kladdkaka istället för kvällsmat och micropizza mitt i natten, och därtill ett alldeles för stort intag av CocaCola. Så höll det på. Under våren 2006 tappade jag en massa vikt på det dåliga sättet, jag var ledsen och slutade äta. På sommaren sen körde jag och mamma GI-metoden och kilona rann av mig. Jag handlade kläder och kände mig galet snygg. När jag sedan blev tillsammans med Robban hade jag inte disciplinen att hålla någon diet, men fortsatte äta fett på samma sätt som man gör med GI-metoden. Kilona lades på, byxorna blev trånga och känslan att vara snygg försvann. Nackdelen med metoder som GI och LCHF är ju att så fort man äter kolhydrater också så lagras allt fett.

I fjol blev jag gravid. Min inskrivningsvikt hos barnmorskan var 95 kg. Under graviditeten fick jag ett normalt ätbeteende. Jag stod mig på maten jag åt, kände att jag blev mätt, var inte godissugen och drack inte läsk. Sista besöket hos barnmorskan innan förlossningen vägde jag 102 kg. När kroppen läkt och vätskan gått ur kroppen landade jag på 90 kg.

Jag hade hört talas om att amning var en effektiv bantningsmetod, men jag stod stilla på mina 90 kg. Tyvärr kom mina dåliga matvanor tillbaks efter graviditeten, jag fick enorma chokladcravings och kunde stoppa i mig hur mycket som helst. I min närhet fanns en släkting som gått ner ungefär 20 kg med Viktväktarna. Jag var skeptisk. Jag visste ju att kroppen behöver fett, att lightprodukter är onyttiga i och med alla tillsatser och processerna att tillverka dem. Men allt eftersom jag pratade med henne och insikten att om jag inte gör någonting händer det ingenting grodde så bestämde jag mig för att testa.

Jag blev online-medlem hos Viktväktarna den 21 maj 2012. På grund av att jag ammade* fick jag äta betydligt fler ProPoints än en 'normal' brantare. Min inskrivningsvikt var 88 kg.

En morgon bara någon vecka senare låg jag i sängen och pratade i telefon. Jag var nog lite rastlös för jag låg och 'gymnastiserade'. När jag tittade på mina lår under detta gymnastiserande insåg jag att jag inte hade några muskler i låren. Mina lår såg ut som de gör på en person med långt gången MS. Det var hemskt, och viljan att göra något åt det blev stor. Jag började köra på Crosstrainer och när skattepengarna kom i början på juni köpte jag ett par bra skor och började ut och springa.

Nu är det september, och idag visade vågen på 76,8 kg (BMI 24,8). Jag är normalviktig, och jag har muskler i mina ben!

Det allra bästa med detta är att mitt matbeteende faktiskt förändrats. Jag blir mätt och jag står mig på det jag äter, suget att småäta har försvunnit och förutom choklad så har även godissuget försvunnit. Jag är så imponerad av hur ProPoints-systemet fungerar och vilken effekt det haft på mig. Jag hade inte klarat det utan appen till telefonen.

För mig så har det varit avgörande att jag har kunnat äta allt. Jag har inte sabbat något genom att äta godis, en fet sås eller potatis. Jag har bara fått minska på något annat.

Man kan få allt, men inte alltid!! 


*En kraftig viktnedgång i samband med amning kan frigöra miljögifter som finns lagrade i fettvävnaden till bröstmjölken.

lördag 3 mars 2012

Jämställdhet

För nästan hundra år sedan infördes kvinnlig rösträtt i Sverige. Idag är det en självklarhet.
För ett några decennier sedan var det ovanligt att en man tog ut föräldraledighet. Idag är det ganska vanligt.
Karriärskvinnor har blivit fler, och hemmapapporna likaså. Sakta men säkert går vi mot någon form av balans, det är jag helt övertygad om. Naturen jobbar så, svänger mellan ytterligheter tills balans uppstår. Vi är en del av naturen, men vi har en sak som skiljer oss från resten av naturen – vi kan påverka vår existens. Det är det som gör att vi klarar oss utan extrema fördelar såsom att vara goda klättrare, simmare eller springare och det kommer bli vår död.

Naturen har den lilla egenheten att den jobbar långsamt, på gott och ont. Människan fungerar till stor del så att varje individ vill att alla andra individer ska förstå det jag förstår. Det är nog mest det som gör naturens långsamma process dålig. Hur som helst, med viljan att förändra och med möjligheten att påverka vår framtid så borde vi kunna skynda på vissa processer. Typ som jämställdheten.

Jag vidhåller starkt att jämställdhet inte handlar om att göra flickor till pojkar eller män till kvinnor. Olikheter är bra, och det är just det som jämställdhet handlar om i mina ögon. Att öppna upp för olikheter. En bolagsstyrelse som enbart består av män har få olikheter, en vårdavdelning med bara kvinnor har få olikheter, en arbetsplats med bara svenskar har få olikheter och ett hem med tudelade uppgifter har få olikheter. Man kan göra saker på flera olika sätt, och det har visat sig att när man gör saker på olika sätt så hittar man effektivare lösningar, ser nya lösningar på gamla problem och blir ofta mer lönsamma.

Jämställdhet är lönsamt för alla.

I jämställdhetsdebatten är det nästan omöjligt att inte snubbla in på diskrimineringsfrågorna. Vad är diskriminering? Att särbehandla någon på grund av attribut de inte kan påverka, är min uppfattning om diskriminering, och det kan vara både positiv och negativ särbehandling. Attribut man inte kan påverka är kön, hud-, ögon- och hårfärg, längd, sexuell läggning och till viss del även religion. I mina ögon är kvotering en positiv särbehandling, men som UnderbaraClara så klokt säger, vad är skillnaden på att ge en man jobbet för att han är man än på att ge en kvinna jobbet för att hon är kvinna? Ändå är jag kluven i kvoteringsfrågan, så jag ska lämna den därhän. Det jag vill komma till med diskriminering är att det är något vi använder väldigt olika måttstockar för. En sak är diskriminering i en situation men inte i en annan. Här finns en bra text om det. Som jag ser det är all särbehandlig diskriminering, och ska betraktas som sådan. Däremot kan det finnas orsaker och faktorer som gör det mindre olämpligt i vissa fall. Men, om man accepterar diskriminering så arbetar man emot jämställdheten och jämställdhet är som sagt lönsamt för alla.

Jag skulle hoppas att mänskligheten kollektivt skulle inse detta och jobba för att skynda på den processen lite. Men det verkar som om det är viktigare att slåss om vems fantasifigur gud är riktigast och vem som har längst snopp ballast vapen istället. Tyvärr.

onsdag 11 januari 2012

Inställning

En gång i tiden, för sisådär en månad sedan och all tid innan dess, var jag inte förälder åt någon. Det är jag nu. Då, förr i tiden så hade jag en massa åsikter om saker och ting som gällde barn. När jag uttryckte dessa åsikter så var det alltid någon som utbrast vänta du tills du får egna barn. Jaja, tänkte jag, vi får väl se. Nu, i en månads tid så jag jag gått och väntat på att alla mina åsikter kring just barn ska ändras. Men nej, det händer liksom inte. Det verkar som om mina åsikter var grundade på annat än just bristen på empati emot föräldrarollen. Konstigt.

Till exempel så tycker jag fortfarande att det är fel att barnomsorgen ska begära in utdrag från straffregistret när de anställer. Pedofiler är bland det värsta avskum som finns på denna jord, men det ska ligga på rättsväsendet att ge dem straff som hindrar dem från att kunna arbeta med barn, inte på arbetsgivaren. Så länge vi accepterar att man begär in utdrag ur straffregister så kommer vi inte heller närmare en långvarig lösning. Dessutom skulle jag mycket hellre se att man kommer på ett sätt att hindra alla pedofiler, inte bara de som redan är dömda, från att kunna arbeta eller engagera sig i verksamheter som rör barn.

Antagligen kommer någon att säga vänta bara tills...
... du har barn på dagis.
... lite större barn.
... fler barn.

Men nä, jag tror inte det.