torsdag 17 december 2009

Ett försvarstal

Norrlänningarna, det vill säga alla som är födda norr om Stockholm, är jävligt gnälliga på oss Skåningar såhär på vintern. Tidningarna skriver om snökaos och om olyckor som skett i detta kaos. Och norrlänningarna de tycker att någon borde lära ut lite vinterkörning till oss söderlänningar. Jag vill därför passa på att belysa ett par skillnader på norrländsk vinter och skånsk vinter.

1. I norrland kommer det först minusgrader, sedan kommer snön och lägger sig som ett fint täcke över landskapet. I Skåne kommer det snöblandat regn och lägger sig på vägarna, sen kommer minusgraderna och gör om vägarna till isbanor.

2. I norrland trillar snön uppifrån och ner. I Skåne trillar snön som kråkan i den där sången. En faller hit och en faller dit, och en faller ner i diket. Det är en jävla skillnad på lodrätt snöfall och vertikalt sådant.

3. I norrland ligger snön kvar på marken efter att den trillat ner från skyn, mellan träden liksom. I Skåne blåser snön bort. Vi måste ju förse norrlänningarna med spannmål och har därför åkermark istället för träd. Ibland blåser snön över vägarna, fyker, då slipar den vägbanan så att det blir snorhal.

Med andra ord. Man kanske inte ska vara för styv i korken, det händer nämligen att även norrlänningar kör av vägen i snökaoset. Ooops, liksom!

Vinter


Idag har jag och lillebroren varit på långpromenad i skogen. Vi hade med fika och två galna hundar. Vädret var vackert och vägarna var snöiga. Livet är bra skönt vissa dagar.

tisdag 15 december 2009

Om periodare

Jag är en sådan. Periodare. Med allt, utom alkohol för det tål jag inte. Inte glögg heller uppenbarligen. Och så var den julen slut. Suck.

Men det var inte julen jag skulle skriva om idag, utan om mina perioder. Tänker utesluta mensen, promise!

För tillfället är jag inne i en period när jag är väldigt dålig kontakt med min dator. Facebook känns som en främling. Det bloggas dåligt. Och det läses väldigt få bloggar för tillfället. De bloggar jag läser är de som skriver korta inlägg. Orkar inte läsa en massa. Så ser det ut nu. Istället för att umgås med min dator så umgås jag med en tv-serie som heter Stargate. Och eftersom vi har alla säsongerna här hemma, så blir det lätt att man liksom kedjetittar.

Ibland har jag ju då faser när jag umgås väldigt mycket med min dator. Bloggar, läser bloggar, kommenterar och är nätsocial som bara den. Ibland umgås jag väldigt mycket med mitt kök. Lagar mat, bakar bröd, bakar annat, planerar mat och så vidare. Det är jättekul, men just nu finns inte lusten. Periodare, som sagt.

Pålägg och bröd är en annan sak jag är periodare med, till min mammas stora förtret. Mamma brukar nämligen vara snäll och köpa hem de bröd och pålägg jag frågat efter. Men då brukar jag inte vara sugen på det längre. Så även goda saker ratas, när inte suget finns.

Då är frågan om jag är beroende, och i så fall av vad... Suget är ju inte detsamma var dag. Men det finns ett sug varje dag. Tv, dator, mat, godis, hundträning, motion, läsa, skriva... Men inte allt på en gång. Det är faktiskt inte så lätt att vara jag alla dagar i veckan.

Så jävla tråkigt detta blev... men kanske också en förklaring till varför det inte blir roligare - just nu.

lördag 12 december 2009

Pipparkakor

Årets traditionella omgång är klara.

Bilder kommer nå'n dag när jag inte ska jobba.

Nämnde jag att jag ska jobba idag?

A fast anställd undersköterska gotta do what a fast anställd undersköterska gotta do! Även dagar när det bjuds på glöggmingel.

torsdag 10 december 2009

Om att älska en man

Han kliar mig på ryggen. När jag ber om det, och annars också.

Han masserar mina fötter. När jag ber om det, och när jag trycker upp dem i hans ansikte.

Han håller om mig när jag somnar.

Need I say more?

torsdag 3 december 2009

En nära doktorn upplevelse

Jag har ju haft lite smått och gott som jag borde gått till doktorn med för länge sedan. Sådant som är besvärligt men inte akut. Med vetskap om hur vården fungerar så har jag dragit mig för det. Tänkt att jag liksom ska samla på mig en hel del innan jag går dit, för att spara på deras och min tid, men framförallt för att bli tagen på allvar.

Hur gick det då?

Inge' vidare faktiskt. Jag ringde till den vårdecentral där jag är listad och bad om att få en tid med en läkare. De frågade varför jag ville ha en tid med en läkare. Jag svarade att jag hade en del jag ville prata med en sådan om. De frågade vad. Och jag svarade att jag misstänker att jag har hälsporre på båda fötterna, att jag har migrän och lite annat. Jag fick en tid, förvånansvärt fort.

Jag trillar in i ganska god tid, anmäler mig i kassan och blir inropad i tid. Läkaren står, lutad mot en vägg, och frågar mig vad jag har för problem med min häl. Jag visar var jag har ont, hon klämmer lite, säger att hon ska skriva ut tabletter och är på väg därifrån. Jag slog fällben på henne, och påminde om att jag sökte för migrän också. VA? Var hennes spontana svar på detta, och så återintog hon sin stående position, lutad mot väggen. Jag förklarade att jag under flera år haft huvudvärk som jag tolkar som migrän, och att jag nu vill utreda den. Jamen, säger hon då, migrän kan man ju inte göra något åt, och man kan inte diagnosticera den på annat sätt än att utesluta annat - och du ser ju normal ut, men jag skriver ut lite tabletter till dig".

Inte så konstigt att de kunde trolla fram en tid så fort. Ska man gå till doktorn så ska man ha ett isolerat bekymmer, inte mer, och inget diffust. Jag säger bara stackars, stackars de människor som lider av diffusa symptom, psykiska sjukdomar och alla gamla, som inte har ork och kraft att se till att de blir tagna på allvar, som blir betraktade som hypokondriker, och som stoppar i sig alla piller de får utskrivna. Jag blir rädd, på riktigt!

Dessutom har jag fått en stor jävla blåsa på tungan som bieffekt av pillerna mot inflammationen i hälarna, så jag har inte kunnat äta eller prata ordentligt på hela veckan. Vilket har gjort veckan ganska behaglig för maken, och mindre behaglig för mitt huvud!

onsdag 25 november 2009

Bekännelser - ett brev till Julia

Jag skulle kommentera i din blogg, men det var tekniskt fel, så du får ett öppet brev istället.

Du resonerar om chanser. Chanser som flyter förbi. Chanser du inte fångar för att du inte är engagerad tillräckligt. För lat. Du pratar om det du missar och uteblir från. Jag känner igen mig. Jag sov bort min gymnasietid. Det kan tyckas idiotiskt, och det är verkligen ingenting jag rekommenderar dig eller andra att göra. Men just där och då, så orkade jag inte. Kraften fanns inte inom mig att göra det jag skulle. I synnerhet inte när jag halkat efter och skulle jobba igen. Då blev ån att ta sig över en ocean. Ibland kom kraften, och då jobbade jag igen det som de andra gjort på en termin på en vecka. Det var inte en fråga om att kunna, det var en fråga om att orka. Kanske hade jag mått bättre om jag tvingat mig upp och iväg på allt som erbjöds. Kanske hade jag inte hamnat där jag är idag om jag hade gjort det. Där jag är idag är en mycket bra plats. Jag älskar min man över allt annat, jag jobbar med ett yrke som jag stormtrivs med och den där hunden vi har, han är rätt go' han också. Det jag har gjort har format mig, likaväl som det jag inte har gjort har format mig.

Tro lite på ödet, och mycket på dig själv, så kommer livet att föra dig till platser du aldrig drömt om!!

Fortsätt spela piano, för guds skull. För dig själv eller för andra - det är upp till dig! Jag är tacksam för det du spelat för mig, inför andra! Du rörde mig och en hel kyrka till tårar, så jag tror inte du behöver oroa dig för att det inte är någon annan som skulle tycka om det.

Jag vet inte om du vet, men jag köper all min musik på iTunes. Det är praktiskt, miljövänligt och enkelt. Därför är det rent av förjävligt att jag inte köpt JazzAttacks låt där, det är ju min kusin som sjunger. Så nu ska jag in och shoppa lite digital musik, för släktens och öronens skull.





söndag 22 november 2009

Om folk

Vad är det för idiote som måste slicka högerkanten på vägen, när de ska göra en vänstersväng?

Smidighet, någon?

Om mysterier

Härom dagen köpte jag en bit ost. Typ parmesan. Jag hittade en bit utan kant och slog till. Detta var under arbetstid, när jag befann mig i en affär i arbetet. Inget skolk här inte. När jag skulle åka hem från jobbet var jag så hungrig att jag kunde ätit upp min egen arm. På väg till bilen kom jag på att jag glömt min ost, och sprang således in på jobbet igen för att hämta den. I ärlighetens namn så sprang jag inte, jag gick. När jag gick ut till bilen igen så kom jag på att jag kunde norpa en bit av osten, och på så sätt slippa åka till Statoil för att köpa en korv. Sagt och gjort. Jag bröt två rejäla ostbitar från min ost och knaprade i mig på vägen hem. Resten av osten la jag i min väska. När jag kom hem skrev jag en inköpslista, gick en runda med hunden och åkte sedan ner och handlade. När jag kom hem packade jag upp mina varor, och skulle även lägga in osten i kylen. Men den var borta. Spårlöst. Först misstänkte jag hunden. Han har stulit förut, men han brukar lämna spår efter sig. Osten var spårlöst försvunnen. Nästa tanke var att jag måste ha tappat den när jag brutit av mina bitar, och jag kastade extra vaksamma ögon när jag gick på stigen mellan parkeringen och jobbet. Ingen ost.

Igår var jag och hunden och tränade. Mycket duktig hund. Han passade även på att ta en liten paus för att... öh... pudra näsan. Och vad kommer ut då, om inte en sträng plastfolie.

Mysteriet löst. Nu undrar vi bara hur det ser ut när en påse-till-bröd-som-är-bakat-i-butiken kommer ut. För den kommer, tveklöst.

lördag 14 november 2009

Om barndomsminnen

När jag var liten brukade jag sitta i hålet som blev mellan pappas ben när han lade upp det ena benet på det andra. Det var som att sitta på en tron, gjord bara för mig. Jag brukade sitta där och dricka min Oboy på morgnarna, innan vi åkte till dagis. Njuta av pappas värme, närhet och trygghet en stund innan dagen tog vid. Ofta hade han varit ute och satt en kupévärmare i bilen, så att jag och mamma fick en varm bil att åka i på morgonen. Var tredje vecka körde pappa till jobbet, då cyklade jag och mamma till dagis. Det var inte lika varmt, men det var härligt att höra hennes andetag när hon cyklade med mig i barnsadeln. De knappt två kilometrarna mellan hemmet och dagis tog inte så lång stund att cykla, men jag ville aldrig att de skulle ta slut.

Ibland på kvällarna satt vi i våra blåa soffor och sorterade foton, satte in dem i album och pratade om bilderna. Mindes tillsammans. Vi brukade göra äggtoddy, eller egentligen var det bara vispat ägg och socker. Vispat så hårt att skeden kunde stå upp i glaset. Man kunde smaksätta den med CedroCitron eller med Oboypulver. Smarrigt. Ibland tittade vi på tv när vi satt där i våra blåa soffor, vi tittade på Skönheten och Odjuret. Mamma läste texten för mig. Det var när jag precis lärt mig att läsa, men fortfarande inte var snabb nog att hänga med i texten på tv:n.

Minnen.

Som en nål i en höstack

Det är omöjligt, det vet alla.

Leverpastej i lövhög, skulle kunna vara lika omöjligt. Men om man är en prickig hund så bara nosar man sig lite, sniffar lite, tar ett par steg framåt, hoppar över en björk och nosar sig lite till.

Med andra ord gick dagens spårövning i skogen bra.

fredag 13 november 2009

Om teknik

De senaste åren har vi kört tv genom en dator som i sin tur är kopplad till en projektor. Med det tillhörande programmet kan man spela in, pausa och spola i tv-programmen. Mycket behändigt. Vi har alltså inte haft någon tv-apparat, förrän i somras när jag vann en. Det är lätt att titta på tv med en tv-apparat. Mindre jobbigt, men samtidigt mindre flexibelt. Man måste ju titta på tv:n när programmen sänds, liksom. Vi har ju haft kvar den där grejen till datorn, så vi har ju kunnat spela in program och sådant, men den har som sagt varit lite jobbig, så vi har tittat på tv, på tv:n.

Idag krockade middagen med Idols början. Maken startade tv genom datorn, och pausade tv4, så att vi sedan bara enkelt skulle spola fram och titta på Idol när vi hade fyllt våra magar. På så sätt skulle vi kunna spola förbi all reklam också. Jippikajejej! Men tji fick vi. Tekniken bet oss i röven skulle man kunna säga. För när vi skulle börja titta så bara hackade det.

Så nu sitter vi vid varsin dator i väntan på att tv4 ska lägga ut hela Idol-avsnittet på nätet.

Kul.

Om glad

Förra fredagen stressade jag till MediaMarkt för att hinna köpa en handkontroll till maken, sedan slog jag in den tillsammans med avin från posten som sa att han kunde hämta ut sin PS3a just där, som en julklapp. Det är hans julklapp i år, lite tidig och väldigt välförtjänt.

Idag har jag städat. Och jag har sorterat vår låda med underkläder. Något säger mig att det kommer göra honom nästan lika glad som för julklappen förra veckan. Normalt. Jättenormalt.

Om någon undrar så önskar jag mig RockBand till PS3 i julklapp.

torsdag 12 november 2009

Om vatten

Vi lever i ett land där vi kan dricka kranvatten. Det är ganska ovanligt. Det är ännu ovanligare att kranvattnet inte bara är tjänligt, utan faktiskt riktigt bra. Det är en naturtillgång som vi knappt kan förstå vidden av.

Folk köper vatten på flaska. Kranvatten, eller nej, förlåt, stilla vatten på flaska. Jag gör det själv emellanåt. Egentligen ganska vidrigt. Kolsyrat och smaksatt vatten är lite svårare att ordna själv, trots Sodastreamerns framfart i de svenska hemmen.

Idag när jag körde från jobbet stod det en "Vatten-på-jobbet-bil" utanför. Företag köper in kranvatten på butelj i femliters-design-format till sina anställda. Det är inte bara vidrigt. Det har fan inte ett enda rätt, någonstans. Trots obegränsad* tillgång på riktigt bra vatten, så köper man in plastdunkar med tillhörande kylmojäng. Karaff och isbitar, någon? Det är lätt att vara miljömedveten när man köper bil. Men det är tydligen jävligt svårt att vara miljömedveten - på riktigt.

*iallafall nästan.

På tal om det här med vatten på butelj, så får det mig osökt att tänka på pant-flaskor. Jag vill därför puffa lite för en kampanj som jag driver.

Stöd en uteliggare,
lämna pantflaskorna ute och lättillgängliga

Eller så kan man panta själv, och köpa Aluma. Vilket man vill.

onsdag 11 november 2009

Om Sience Fiction

Min man är en SciFi-nörd. Inte så att han går på mässor, klär ut sig och är besatt, men han är en SciFi-nörd. StarTrek, alla omgångar, säsonger, avsnitt och dess extramaterial har han studerat noga, och flera gånger om. För tillfället plöjer han sig genom Stargate. Detta är en genre som intresserar mig måttligt. För ett par år sedan så plöjde han sig genom Babylon 5. Han brukade titta när jag jobbade kväll och helg, för att jag skulle slippa. Ganska snällt av honom. Sen började det bli spännande, och då brukade han passa på att titta på ett avsnitt när jag somnat i soffan. Sen började han vilja titta på avsnitten innan jag hade somnat, och det fick han så gärna, om han kliade mig på ryggen samtidigt alternativt masserade mina fötter. Då kan jag (nästan) stå ut med vad som helst. Det resulterade ju i att jag också tittade på den serien. Och när den var slut, så var det jag som bönade och bad att vi skulle kolla på den från början igen, så att jag fick ihop storyn. Och, my god, vilken story det är. Gott folk, kolla på Babylon 5. Det är en alldeles fantastisk berättelse, berättad på ett sätt som får piggarna att resa sig på skinnet, som binder ihop historia och framtid, som förklarar saker som ingen annan kan sätta ord på och som predikar kärlek, empati och godhet. Skit i Ullaredtöntar, bönder som söker kärlek, desperata hemmafruar, grå anatomi och all annan skit som går på tv. Kolla på Babylon 5. Det må vara Science Fiction, men det är riktigt bra sådan.

lördag 7 november 2009

Om vildsvin

Jag träffade ett idag. Med fronten. Sedan tryckte det in sidan på bilen. Så nu står bilen hos Moses i Tollarp. Han ska vara så in i vassen bra. Det är bra, för jag uppskattar bilar där man kan öppna dörrarna. Faktiskt.

Just nu planerar vi livet utan bil. Om jag ska vara på jobbet på söndag morgon kl. 7.00 så måste jag åka hemifrån med buss ca 15.00 på lördag. Känns ju kul. Hundkursen i morgon är struken, släktkalaset på söndag likaså. Och antagligen tjugotvåtusen andra roliga saker vi hade tänkt hitta på. Det, gott folk, det suger.

Lite tröst är ju att vi har viltskadeförsäkring. Och att jag var nykter. Jag har tagit blås-oskulden idag nämligen.

Tur att maken fick sitt Playstation 3 idag. Så har vi ju något att hitta på här hemma. Det suger inte lika hårt.



torsdag 5 november 2009

Om ljuspunkter

Det finns lagar och regler. Det kan ställa till det ibland. Men det finns ju sätt att göra det bästa av situationen som det ställer till.

Jag är ju ingen stor beundrare av Lagen om offentlig upphandling, snarare tvärt om. Jag har inte heller varit någon stor beundrare av kommunen där jag växte upp. Men ibland glimmar de till. Lite av "ta-den-ena-och-slå-den-andra-med"-metodiken.

Om idioti

Kan någon, snälla, förklara poängen med kameror som skriver datumet på bildens framsida?

Typ såhär:
jag-har-jättefina-bilder-från-mitt-bröllop-men-kan-inte-använda-dem-till-något-vettigt-för-att-kamerajäveln-har-tryckt-datumet-över-typ-halva-bilden

Och sen kan man fråga sig;
Varför i helvete ställer inte folk in datum och klockslag rätt på sin kamera? Hur svårt kan det vara?

Och för alla er som nu skulle få för er att protestera mot detta, och säger att det-är-ju-jättebra-att-det-står-ett-datum-på-alla-våra-semesterbilder-så-att-vi-minns-när-den-var. Så svarar jag helt sonika, den-informationen-finns-i-bildfilen-idiotjävel. Eller-så-kan-man-trycka-den-på-baksidan-av-den-analoga-bilden-f-ö-r-i-h-e-l-v-e-t-e.

onsdag 4 november 2009

Om blindskrift

På stationen i Lund finns det skyltar med perrongnummer, på dem står det nummer med vanliga siffror och med blindskrift. Jag förutsätter att det står samma sak på blindskrift som med vanlig text, men är inte säker. För min del skulle det lika gärna kunna stå "makaron". Jag kan inte blindskrift. Hur som helst så undrar jag hur de blinda hittar skylten. Finns det en standardhöjd som skyltar med blindskrift ska sitta på? För, jag menar, om man som blind måste fråga en seende person om var skylten är, då kan man ju lika gärna fråga om perrongen direkt. Eller? Det blir i alla fall himla mycket vägg att känna genom för de blinda männen, de som vägrar att fråga om vägen!

tisdag 3 november 2009

Om längtan

Jag har accepterat att det är höst, och att det snart är vinter.

Men i min sinnevärld är det fortfarande sensommar.

Mina kläder vittnar om att så inte är fallet. Lager på lager.

Löven ligger numera i högar, de hänger inte på träden.

Det är mörkt.

När man längtar som mest, och drömmer sig till ljusa vårdagar, härliga sommarbad och bärplockning, då dyker det upp lite var som. Som typ här och här.

Det är inte bara jag som längtar.

Tisdagstema - Belysning


Bästa uppfinningen ever - bakgrundsbelysning till tangentbordet!
Datorn det sitter på är inte helt dum den heller...

Fler bidrag finns här!

måndag 2 november 2009

Cicci

Om ord

Varje morgon säger vi det. Varje gång vi skiljs åt, om så bara för en stund. Varje gång vi avslutar ett telefonsamtal. Varje gång vi tittat varandra djupt in i ögonen. Varje gång vi garvat läppen av oss tillsammans. Varje kväll, innan vi somnar. Och. Flera gånger däremellan.

Det är ord jag aldrig kommer att tröttna på. Ord som aldrig blir utslitna. Ord som ringer lika ljuvt i mina öron idag som de gjorde den där första dagen de uttalades för tre år och ett par månader sedan. Ord som har kvar sin kraft. Ord som inte behöver förstärkas. Ord som inte kan förstärkas, eftersom de redan är det största. Ord som vi bedyrade inför Gud och en församling i somras.


Jag älskar Dig!


torsdag 29 oktober 2009

Om trötthet

Ikväll är min kära make ute på galej. Hela företaget han jobbar på är och kör Go-Cart och äter middag. Jag lovade att jag skulle hämta hem min kära make när de hade haft kul klart. Men så började klockan bli sent, och den här frun kände att ögonlocken började falla för gravitationen. Och efter en kort sms-konversation så bestämdes det att maken skulle fixa hem sig själv (100 spänn på att han tar en taxi). Frun skulle således kunna gå och lägga sig. Och plötsligt verkar det som om gravitationen slutat verka, väldigt lokalt, just där mina ögonlock befinner sig. Inte trött alls längre.

Så nu är frågan, ska jag säga till maken att jag kan hämta honom, med risken att bli svintrött omedelbart när budskapet är framfört. Eller ska jag ligga här hemma och glo i taket tills han kommer hem?

Det är svåra beslut man tampas med i äktenskapet, minsann!

Om reklam

I en reklamfilm för hårfärg som är aktuell nu är en känd svensk skådespelerska frontfiguren. I denna reklamfilm pratar hon med sin mamma, som man inte får se. Alla som har lite koll vet att skådespelerskans mamma i verkligheten är en känd skådespelerska hon också.

Då kan man, om man tänker som jag, undra vad poängen är med att tilltala en känd person som inte visas i bild i en reklamfilm. Ville man ha med mamman också men hade inte råd med båda, eller att skriva om manus? Eller försöker man bara få skådespelerskan i reklamen att verka ännu dummare?

onsdag 28 oktober 2009

Om jackor

Kvällens outfit, inifrån och ut.

Pyamasjacka
Munkjacka
Regnjacka

Rustad för livet.

Om säkerhet

Jag kollar på TV, Stockholm-Arlanda.

Lite flygplatsminnen dyker upp. Som den där gången i Schweiz när någon glömt sitt handbagage, och stigit på planet utan det. Sällan har jag sett sådan panik i ögonen på folk som när jag sa till personalen att det stod en svart väska mitt på golvet, och att det verkade som om det var någon som glömt den. Panik var ordet. Tack och lov så var det bara en helt vanlig människa som glömt sin väska. Ingen terrorist. Den gången.

Men hur farligt skulle det kunna vara? Säkerhetskontrollerna är ju så säkra. Jag menar, alla vet ju att vätskor exploderar om de inte ligger i en enliterspåse, och att man kan döda folk med hårklämmor och nagelsaxar. Men de där plastbesticken som de delar ut på planet, de blir ju inte ett dugg vassa om man bryter dem. Ingen skulle väl kunna dö för att någon sticker en sådan i lämplig artär? Och visst är det väl så att de kemikalier som faktiskt exploderar, de behöver man inte ha så mycket av, och allra helst i små flaskor och sedan blanda dem? Eller? Jag menar, en bit natrium, stor som en sockerbit, och helt vanligt kranvatten brinner värre än, säg en plomberad flaska CocaCola. Men så säljer de ju inte natrium innanför säkerhetskontrollen heller.

Om någon tycker att jag delat ut olämpliga idéer nu, så kan jag meddela att ovanstående är högstadiekemi (=grundskola = sådant som alla svenskar ska kunna) och gällande besticken så är det empiriska undersökningar som ligger bakom slutsatsen att de är vassa. Inga människor eller djur har kommit till skada.

Om I-landsproblem

Jag har inte obegränsat med pengar.

Jag har en väääldigt god vän som fyller år.

Jag är besatt av Juicy Fruit, tunnbröd med baconost och CocaCola.

Och nä, det blev inte roligare än såhär idag. Heller.

söndag 25 oktober 2009

Om att shoppa med maken

Min kära make hatar att handla. Det enda undantaget är teknik. Det älskar han. Men kläder och skor och sådana grejer det är pesten för honom, och när han säger att vi måste åka och köpa nya skor, då menar han det - verkligen. Denna gång var det inte bara skor, det var även byxor som skulle inhandlas. Alltså var läget riktigt akut.

Väl i köpcentrat så går han och ser duktigt bajsnödig ut. Snabbt som tusan in på Ecco, två provade par skor och en dryg tusenlapp senare styrde vi kosan mot Dressman. Där letar han upp ett par byxor, och kilar sedan in i en provhytt. Väl där inne, när han står i kalsongerna klämmer han ur sig att han nog vill ha lite fler par byxor än ett, och ber mig springa och hämta. Och så var de lite små, lite stora, bra - men jag vill ha svarta, inte så ljusa jeans... och så håller det på. Och när han står där inne i provhytten, och jag springer runt som en tok för att hitta byxor i rätt färg, modell och storlek åt honom, ja då är det inga sura miner. Nädå, till och med ett leende kan mannen klämma ur sig i det läget!

En jävligt snäll fru, det har han iallafall, och ännu snällare blev hon sedan hon utrustats med ett par gummistövlar. Fru med torra fötter, det är en snäll fru!

torsdag 22 oktober 2009

Om Proviva

Proviva är gott och nyttigt.

Bär är goda och nyttiga, och i sommar har jag haft dille på blåbär. Besatthet skulle man kunna kalla det.

Alla Proviva-smakerna smakar bär. Mango smakar mango. Jordgubb smakar jordgubb och så vidare.

Men varför smakar inte blåbärs-Provivan blåbär, utan blåbärskräm? Helt ointensiv.

Morgonens Förmiddagens antiklimax.

Lite överlevnadstips

Om man känner att livet börjar gå i samma gängor, dag ut och dag in, och att man liksom inte kommer någonstans med de stampade jordgolv som kallas livet.

Då rekommenderar jag följande:
Tag en god vän, ett underbart barn, tre galna djur och toppa med lite friskluft. Stöt och blöt samtliga ämnen, skratta och berätta hemligheter, analysera och ät en pizza. Avrunda det hela med en god kopp te och lite datortrassel.

Efter detta kommer du troligen ha kvar alla dina problem, du kommer vara i samma gängor och stampa lika envetet. Men, du kommer att känna dig mycket bättre till mods och ha ett uns energi över till att smörja upp valfri... öh... gänga. Typ.

onsdag 21 oktober 2009

Om bevis

Det tjatas ju en del om agility och hundträning i den här bloggen... Tänkte att det är bäst att bjuda på lite bildbevis, annars tror ni kanske att jag hittar på.

Om beroende

Det är hemskt vad man är beroende av tekniken man använder.

Internet. Jag har begåvat mig med en iPhone, och har således internet i fickan alltid. Det är bara att tuta och köra, även om det vissa gånger är mer tuta än köra på grund av dålig (läs: långsam) täckning. Hemma har vi dunderlina, det säger bara WROOOOM liksom. Man kollar grejer på nätet, pratar lite med folk, läser bloggar, skriver blogg lite då och då, ja ni vet. I fredags rasade servern som står i vår garderob. Den jobbar som mail- och filserver samt router. När den dör, dör allt. Inget internet. Ingen mail. Inga av de (självklart helt lagliga) nedladdade tv-serier vi brukar titta på. Just denna helgen har vi ju sysselsatt oss med lite andra trevligheter än att sitta i soffan med varsin laptop i knät, och internet löste vi ganska snabbt ändå. Men fem dagar senare kliade det som fan i kolla-mailen-nerven. Måste. Kolla. Mailen. NU!
Snäll, underbar och utarbetad make sitter uppe nästan hela natten för att fixa. Han fixar. Hustru glad. Gör som hon blir tillsagd, men det fungerar inte. Ringer och stör maken på jobbet, han säger, frun fixar och så rasslar det till. 879 olästa mail. My god, tänkte jag, och undrade var min popularitet kom från. Något jag sagt? Gjort? Tänkt? Ett par nanosekunder senare landade jag i verkligheten och insåg att mina 879 olästa mail var alla mail jag hade i mailboxen, inte bara nya alltså. Inte så populär, med andra ord. Och i denna härligheten har alla datum och tidpunkt för alla mail blivit satt till Idag, 01.37.

Hatkärlek? Javisst!

tisdag 20 oktober 2009

Om lite av varje

I fredags morse fick jag vaccin mot den nya influensan. På kvällen hade vi kräftskiva. Vi har inte hunnit med det förrän nu. Jag hade lite ont i armen och gnällde lite, parallellt med kräftorna, räkorna och aiolin samt den superba Västerbottenpajen. Sedan bäddade jag ner mig. Feber och ont i hela kroppen. Baconfebern Light. Trevlig värdinna man är - nej. Tur att man har gäster som roar sig själva, och maken. Nu undrar ni, ångrar du att du vaccinerade dig? Nej, svarar jag då, om jag reagerar såhär på försvagat smittoämne i liten dos, så vågar jag inte ens tänka på hur jag skulle må om jag blivit smittad som vanligt.

Gott folk - Vaccinera er!

Vi har faktisk haft en ledig långhelg tillsammans. Hunnit med massor, utöver vaccin och baconfeber. Städa, röja, sortera, fixa, dona, rasta hunden, handla, planera och programmera. Tillsammans. Mycket roligare då. Maken har också lämnat in tidrapport för föregående månad. 240 arbetade timmar. Kanske inte så konstigt att jag känt mig lite ensam här hemma. Han har ju dessutom gjort sin plikt som ordförande i bostadsrättsföreningen.

Vi har haft finbesök också i helgen (utöver kräftskivebesökarna då). Bästa vännen med familj tittade inom efter att ha tränat med sin hund på dessa sydliga breddgrader. Vi hoppas att det blir en tradition. Mycket trevligt.

I förra veckan var det slut på agilityträningen. I helgen som gick träffades vi som tränat ihop och tränade själva. Jag brukar ju ha med mig en utvilad hund. Det hade jag inte i helgen, och åter igen fick jag bekräftat för mig att han vilar sig i form.

Jag tror på att vi inte blir utsatta för mer än vi kan klara av. Det fick jag också bekräftat i helgen. Varför skulle annars makens älskade server rasa under en långhelg? Krisen i Mellanöstern var ju löst och han hade ju hur mycket tid över som helst, typ. Tyvärr, för honom och alla som har mailkonto hos oss, så har min man en krävande fru, så det har inte hunnit bli åtgärdat ännu. Håll uuuut. Jag är också utan mail...

onsdag 14 oktober 2009

Om sug

I hela mitt liv har jag ätit konstiga saker, och ibland fått ett sug efter något. Ofta inträffar dessa två ganska tätt inpå varandra. Sådant som folk berättar att de upplever när de är gravida, sådan har jag varit hela livet. Jag tror jag var 12 den första gången någon frågade om jag var gravid på grund av vad jag åt.

Idag är det Gimmi Chokladmjölk och jäst.

Måste. Ha.

Maken tror att den dag jag blir gravid så kommer jag äta precis som vanligt folk. Jag tvivlar.

Om en arbetsnarkoman

Jag må vara kommunalt anställd, med alla bekvämligheter och fördomar det innebär.

Det är inte min man. Han jobbar typ alltid.

Ingen tid för att ta hand om frun, klia på ryggen, boosta ego, prata, leka vuxna vertikallekar, äta middag (som ej är inhandlad på McDonalds), smörja fötter...
Det enda vi gjort ihop den senaste veckan är att trycka på SNOOZE på varsin iPhone under en timme på morgonen.

Det suger energin ur hustrun.

Men nu är det tydligen fred i Mellanöstern, så nu ska han bara lösa klimatfrågan och finanskrisen också innan det blir normala arbetstider igen.

Någon som har en hobby och lite sexleksaker att låna ut?

fredag 9 oktober 2009

Om facket

Jag är inte medlem i facket.

Jag har allvarliga problem med fackrörelsen i detta land. Principiellt och ideologiskt.

I min mening har de spelat ut sin roll, för länge sedan. Det de håller på med nu kallas maktmissbruk.

Facket är en frivillig förening. En frivillig förening ska inte, i min mening, vara det kontrollerande organet för arbetsmiljö. De ska arbeta för en bra arbetsmiljö, och eventuellt ha ombud för att göra så. Men att en frivillig organisation ska kontrollera arbetsmiljön, det tycker jag är rent av vidrigt. Gäller inte arbetsmiljöreglerna för alla, även de som inte är fackligt anslutna?

Facket ska vara en intresseförening för folk som arbetar inom en eller flera kategori/er yrken. Det ska inte vara en politisk organisation. När jag går in på Kommunals hemsida för att kolla upp hur lönerna ligger för mitt yrke i det område jag bor, så vill jag enkelt kunna hitta den informationen, utan att behöva titta på deras reklamkampanj för hur de ska störta den blåa regeringsalliansen. Ett fackförbund ska inte verka politiskt, även om de har sina rötter i politiken.

Facket försöker göra gott genom att sätta upp en massa regler för hur man får lägga schema. Men genom att göra det så saboterar de möjligheter för en bra rapportering. Kvällspersonalen går hem med information, och dagpersonalen får arbeta utan den informationen. Visst är den skriftliga dokumentationen viktigast, men om den kompletteras med muntlig rapport så blir det ännu bättre. Men det sätter facket käppar i hjulen för.

Lite mer välformulerade åsikter om facket finns här. Jag håller med om det också!

Quite frankly, fack you!

Om synvillor



Hur går vägen bakom skylten?

Om hösten

Det är en intressant tid på året nu. Hösten.

Framförallt är det väldigt roligt att se vad folk har på sig. En del kommer med full vintermundering, andra ser sommarklädda ut i t-shirt, shorts och sandaler. Samma dag, samma temperatur. Så olika klädsel.

Jag tror det beror på två saker, det uppenbara, hur varm man är i sig själv. Men också vilken tid på dygnet man stigit upp. Lite kläder = sovmorgon. Vintermundering = uppe i ottan.

måndag 5 oktober 2009

Om att skrika sig hes

Jag gick på stan idag. Jag gör det lite oftare nu när jag passerar centrum varje dag efter jobbet. Hur som helst så mötte jag idag en familj med ett styck barn i en vagn. Barnet skrek för full hals, och föräldrarna bara fortsatte. Jag hajade till och tänkte att de där föräldrarna verkligen anammar att ignorera oönskade beteenden. Tills jag såg dem prata teckenspråk med varandra.

På tal om teckenspråk så fick jag för ett tag sedan lära mig att det inte alls heter att tala teckenspråk. Man talar ju liksom inte. Det heter att man tecknar. Men om jag säger att två personer tecknar till varandra, låter inte det mer som om de ritar små lappar till varandra?

söndag 4 oktober 2009

Kanelbullens dag

Min mamma är mästare på bullar, och om jag får säga det själv så vansläktas jag inte helt och hållet...


Om fördomar

Jag har jättemånga fördomar. Massor. Men jag väljer att inte agera efter dem.

I trafiken är jag nog den mest fördomsfulla person som finns. Jag och maken brukar gissa vilken typ av förare som kör framförvarande bil. Detta baserat på bilmodell, färg, hur personen kör, hur personen inte kör och ren instinkt. I 90% av fallen har vi rätt. Lite hemskt, faktiskt.

Idag skulle jag titta på agilitytävling. Den var igår. Så jag körde hem igen.

Nu sitter jag och slösurfar. Internet är bra för fördomsfulla människor. Det finns bekräftelse för allt, och motsägelser.

Men helt ärligt, om man ska jobba med medborgarkontakter i riksdagen. Borde man inte kunna hantera svenska språket i skrift då? Grundläggande saker som att man har ett mellanrum mellan punkten och nästa bokstav efter en punkt ska vara stor. Eller?

lördag 3 oktober 2009

Om dubelmoral

Jag har ju varit på hundkurs idag. Och för tillfället sitter jag och tänker genom kursen. Analyserar, liksom. Jag kommer på mig själv med att sitta och bita ihop käkarna och bli riktigt irriterad. Anledningen till det är dubbelmoral.

Denna ständiga jävla dubbelmoral.

Idag på kursen fick jag inte använda min klicker, de sa att det skulle störa de andra ekipagen.
Idag på kursen sa de att visst var löptikar välkomna, en del i kursen är ju att hantera störande moment.
Nu sitter jag och undrar om inte risken finns att man möter en som klickar med sin hund i vardagen? Och varför är en typ av störning bra och en annan dålig?

Idag på kursen sa de att man ska ha med sig en leksak, gärna en pipleksak.
Och så var det ju det där med att jag inte fick använda klickern.
Kära läsare, vad stör mest? En pipleksak eller ett klick?

På kursen idag sa de att vi skulle prata med våra hundar för att hålla kontakten med dem.
Senare på samma kurs fick vi bannor för att vi pratade med våra hundar så mycket. Trodde vi verkligen att de skulle förstå vad vi sa?

På kursen idag sa de att hundar inte lyssnar på vad man säger, utan i vilket tonläge man säger saker. Spelar det då någon roll om man rabblar kladdkakerecept för sin hund på banan i träningssyfte för att hålla kontakten? Och kan någon, snälla, förklara för mig hur det kommer sig att min hund sitter stilla och tittar på mig medan jag rabblar alla ord jag kan komma på som börjar på V tills jag säger "Vassego", då han hugger in på sin mat. Han förstår ju inte ord, hur fan kan det gå till?

Så nu sitter jag här och funderar på vad jag ska göra med dessa frågor. Maila dem till folket som håller i kursen, eller ta upp dem vid nästa träningstillfälle. Det finns ju för och nackdelar med båda delar. Om jag mailar, så får jag svar nu, de kan svara i lugn och ro och jag behöver inte riskera att bli uppfattad som obstinat. Men om jag tar upp det vid nästa kurstillfälle så kan gruppen diskutera störning och olika typer av sådan, och så får jag se deras miner när jag ifrågasätter dem.

Tyvärr är det mest negativa tankar om den där kursen nu. Och parallellt med irritationen funderar jag på hur jag ska kunna vända denna träning till något positivt, och inte ta bort all den glädje som finns i träningen på agilityn. Jag vill ha samma glädje när jag tränar lydnad med min hund. Jag vill uppmuntra hans passivitet när han är passiv och uppmuntra hans glädje och vilja när han är glad och vill. Berömma det som är bra när han gör det självmant, och därmed få honom att vilja göra så oftare. Klickermetodik helt enkelt.

Jag ska nog maila det där om klickern...
Sen får vi ladda upp lite annorlunda inför nästa pass, lite mindre vila och lite mer uppvärmning. Tvärt om mot agilityn.

Det här kommer ju bli skitbra, eller hur? Visst?


Glömde ju nästan...
På tal om dubbelmoral så måste följande lilla anekdot berättas. Det hela utspelar sig i en sal på Fysicum i Lund hösten 2005. Carl-Erik Magnusson visade ett experiment om den fotoelektriska effekten. För er som inte orkar klicka på länkar, eller inte förstår innehållet, kan jag berätta att man laddar upp något med statisk elektricitet (som när man gnuggar en ballong mot håret och sedan kan fästa den i taket) och experimenterar med. För att göra detta använder man ett kattskinn.

"Gott folk, man får inte producera kattskinn i Sverige, det klassas som djurplågeri. Därför köper vi våra kattskinn från Polen. Vad kallas det? Dubbelmoral, ja!"

"Nu tar jag min svenska dubbelmoral och gnider den polska katten"

Häpp!



Världens mesta Malin?

Kul att du frågar!

De fyller år idag, allihopa.



Om insikter

Maken har varit lite ur form de senaste dagarna. Haft huvudvärk och för en gångs skull beklagat sig lite. Som den underbara och fantastiska fru jag är så räknade jag snabbt ut att lördagen och den avslappning det innebär skulle däcka honom, och att han inte skulle kunna följa med och kolla på kursen i Allmänlydnad som jag och den prickiga hunden skulle infinna oss på idag.
Maken skrattade lite åt mig när jag sa det, skojade om att jag säkert skulle få rätt, men det syntes på honom att han inte riktigt trodde det.

Jag kom nyss hem från nämnda kurs. Gissa var maken befinner sig?

Men jag behövde inte säga, vad var det jag sa? Det gjorde han åt mig. Fan, du fick rätt iallafall, sa han. Det tog lite udden av att ha rätt, denna gången också!

torsdag 1 oktober 2009

Om poletter

Den har trillat ner nu.

Min kära hund har satt ett ansikte på begreppet - att vila sig i form.

Vi har inte tränat, vi har inte gått några långa rundor, maken har inte varit ute och cyklat med honom. En kväll på Revingehed och ett par vändor till en gräsplan inte alls långt härifrån för att springa av sig lite och plocka löv. That´s it.

Igår körde vi en hoppbana på agilityn. Det gick strålande. Och kul hade vi.

Så in i helvete kul.

Jag skrattar fortfarande.

tisdag 29 september 2009

Häromdagens outfit

Det är ju väldans poppis med att berätta vad man har på sig. Jag tänkte följa trenden, men bilden utelämnar vi i detta fall, för er skull. Ni får helt enkelt fantisera, som Evert sa.

Uppifrån och ner:
På huvudet, hatt. Rutig, skitig, ful. Skön och varm.
På överkroppen hade jag bh, för ordningens skull, en 90-tröja från makens lumpartid samt en sliten Championtröja från -96. Ja och så en termoväst ovanpå det.
På benen ett par leggins som långkalsonger och ett par duktigt slitna blåa mysbyxor. De är så slitna att lillebror inte ens ville ha tillbaks dem när han såg dem, och det var ett år sedan.
På fötterna strumpor, makens tubsockor a'la Inter Sport, och ett par nedgångna Mountain Horse skor.

Såhär är väl inte så konstigt att klä sig om man ska ut på picknick i det gröna för att titta på solnedgång och stjärnor. Men ni ska veta att de tittade konstigt på mig på ICA.

Om naturens under

Skadeinsekta mig dit, och skadeinsekta mig dit...

Vi har Mottfjärliar i skafferiet. Förbannat skit.

Gissa vem som ska storstäda och sanera här hemma i kväll och natt?

Folk som har tips och råd på hur man blir av med dem - råd mottages tacksamt!

Tisdagstema - Verktyg


Perfekta verktyg för en god middag.

Fler bidrag finns här.


Om logik

Små tankar om att läsa tidningen.

Vi tillhör den skara som får papperstidning varje morgon. Sydsvenskan. Inget präktigt alls med det, för oftast använder vi den bara som dörrmatta. Lite av en bonus med att ha brevinkast iställer för brevlåda. Jag vet förresten en kille som trodde att dörrposten var brevinkastet. Men det var inte alls dit jag ville komma.

Det finns dagar då vi läser tidningen, och jag blir lika förbryllad varje gång det händer. Varför ligger del B inuti del C som ligger inuti del A?


Jag skulle kunna tänka mig förklaringen att man hade en A-del med nyheter, och en B-del med kultur. Sen kom man på att man ville ha en C-del med lokala nyheter. Men varför ligger B-delen inuti C-delen?

Någon som vet, tror eller vill gissa?


söndag 27 september 2009

Om humor

Super Mario?
Nä, han äter svamp!

torsdag 24 september 2009

Om bilar

Innan jag fick mitt nya jobb så var det jag som körde till jobbet. Rättvisan i det låg i att jag började jobba när han var tvungen att gå upp. Sedan fick jag ett nytt jobb, inom stadsgränserna. Maken jublade över att äntligen slippa åka tåg och stadsbuss till jobbet. Fint, tänkte jag, jag kan ju cykla eller ta stadsbuss. Jomenvisst. Det är en mil att cykla och det tar nästan en timme att åka stadsbuss. Kul. Cykla är inte ett alternativ då jag föredrar att komma till jobbet utan att se ut som en tomat i fejjan och vara klibbig av svett. Lösningen är att maken lämnar mig på jobbet på morgonen och sen åker jag stadsbuss hem. Det fungerar bra. Men jag har inte riktigt vant mig vid att inte ha bilen. Plötsligt så måste jag planera. En sån enkel grej som matinköp har blivit mycket mer komplicerade nu. Jag kan ju inte bara sätta mig i bilen, köra till ICA, handla och sen köra hem igen. De är inte lätta, mina i-lands-problem.

Igår fick jag iallafall köra en bit. Till agilityträningen. På vägen lämnade jag av maken i stallet. Han tipsade om en genväg. En jättebra genväg. Förutom det faktum att vi befinner oss i södra Skåne inom två mils radie från Eslöv och det är höst och betsäsong. Jag skulle satsa min högra arm på att folk som kör i de här krokarna den här tiden på året är de som får mest krupp av LGF-skyltar. Jävla Örtofta!



Till slut fick jag köra ut på åkern med min icke särskilt terränggående bil för att komma förbi.

onsdag 23 september 2009

Om matvanor

Jag äter Crabsticks (som jag vet inte innehåller en gnutta krabba, men de heter liksom så. Som HotDogs, inte närheten av hund nära dem, inte kött heller för den delen, men de heter så), negerbollar (som jag vet att de inte heter så, men man behöver ju inte vara kreativ för att förstå varifrån associationen kommer) och jordgubbssaft. Jag har faktiskt migrän.

tisdag 22 september 2009

Tisdagstema - Grönt är skönt

Min prickiga hund älskar det gröna så mycket att han plockar ner de bruna löven från träden. Han älskar när de flyger i vinden så att han kan jaga dem.

Mr. Höst, älskar när det är grönt!

Fler bidrag hittar du här!

måndag 21 september 2009

Om ärftlighet

Idag har jag varit och på det årliga besöket hos barnmorskan, för att få ett nytt recept på mina p-ringar. Smarta grejer det där. En plastring som man för upp mellan benen, sedan sitter den där i tre veckor, sedan tar man ut den och har mens. Så slipper man dels preparera hela kroppen med hormoner, och dels så slipper man ha bra minne dagligen.

Det var inte det jag egentligen ville komma till. Utan det jag ville komma till var frågorna de ställer. Har du några hjärt- eller kärlproblem? Har dina föräldrar det?

Jag har haft de här ringarna i typ tre år nu. Det fungerar skitbra. Jag har inte alls några av de problem jag haft med humörsvängningar av de andra preventivmedlen jag testat. Jag mår bra och det fungerar toppen.

Min mamma har haft en propp i benet. En liten, ytlig en.

Barnmorskan var väldigt tveksam till att skriva ut några ringar till mig på grund av det. Jag påminde henne om att det var en ytlig propp. Då gonade hon lite, och jag fick mitt recept.

Jag tycker det är jättebra att de är försiktiga med att dela ut hormoner till folk. Det är inte helt ofarligt. Jag har själv sett tjejer komma in på akuten med svåra proppar och lungemboli. Det är inte alls något att leka med.

Men om något fungerar bra för mig. Borde inte det vara det viktigaste? Tänk om jag inte hade haft så bra kontakt med min mamma så att jag kan redogöra för hennes sjukdomshistoria på mina barnmorskebesök? Eller ännu värre, om jag inte haft någon kontakt alls med min mamma. Hade jag och maken fått käka kola med pappret på hela livet då?

Självklart så ska de fråga, absolut. Men om det är så livsviktigt, borde man inte be folk att prata med sin mamma om detta innan man kommer på besöket? Annars är det ju populärt med register i detta landet. Det skulle väl gå att inrätta ett hjärt- och kärlsjukdomsregister?

Kanske lite väl privat idag... ska distansera mig en aning. Men på tal om hjärt- och kärlsjukdomar och register, så vill jag passa på att påminna om att registrera sig i donationsregristret. Viktigt!

Och släkten, som ni säkert har förstått så är det inte aktuellt med bebisar från den här fronten på minst ett år. Bara så ni vet!


lördag 19 september 2009

Om vänner

Jag njuter!

Goda vänner, god mat, goda skratt, go' unge.

Livet är underbart!

fredag 18 september 2009

Om idag

Vissa dagar är det tomt i huvudet. Då går jag lilla bloggrundan. Sedan somnar jag.

Andra dagar är det fullt i huvudet. Då passar jag på att fylla det till bredden, och går stora bloggrundan.

De dagar det är tomt i huvudet så skriver jag inte så mycket. Ibland försöker jag mig på ett inlägg om trafiken eller om hur mycket jag inte tittar på tv. Det brukar inte bli så bra. Sen somnar jag som sagt.

De dagarna som det är fullt i huvudet brukar jag lyckas klämma ur mig ett inlägg, eller ett par. Kanske inte något som skulle få Horace Engdal att lyfta på hatten, men vafan.

Idag är en sådan dag. Massor i huvudet.

Inget konkret kommer ut. Bara en massa trams.

Gilla läget!

Det var musik på tv innan. En orkester. Lillebror sa att det var en stråkorkester. Jag hörde strokeorkester, och kunde direkt se synen framför mig. En massa halvsidesförlamade människor som spelar instrument. Kul, tyckte jag och skrattade en stund. Sedan la lillebror till att det var en kille med Parkinsons som spelade trummor. Ja, å så en dement man som spelar bas. Någon sa åt honom att räkna strängarna.

Usch, vad elaka vi är i den här familjen. Fruktansvärda. Troligen träffar jag fler personer med denna typen av sjukdomar än många andra. Så jag vet att man inte ska skämta om det... Jag vet. Förlåt. Men kul har vi.

Maken är hemma igen, eller nej, men han är hos mig, hemma hos mina päron i lilla byn på landet. Det är bra. För nyfikna kan jag meddela att han levererade ett nyckelband och en penna. Så det blir ingen fotmassage. Jag ska alldeles strax gå in och lägga mig riktigt nära honom.

Alldeles strax.

Ska bara berätta att jag och min Farmor har varit och sett på Flickan som lekte med elden idag. Så jävla dålig.
Och det var tråkigt att se maken igen.
Och åttitalister förstår inte ironi...

Nu ni. Nu är det helg.

torsdag 17 september 2009

Vad är oddsen på det?

Tror ni verkligen att jag skulle bli en bra mamma?

"Go'natt hunden. Du har inte fått någon kvällsmat va? Nä. Men det är lugnt, det får du imorron bitti."

Om tjuvar och banditer

Asså, min hund. Han är en jävla kleptoman. Snattare. Bandit!

Idag på vår promenad försvann han in i en buske vid en tomt. Han pep ut ur busken, och såg sådär förlägen ut som bara en dalmatiner kan göra. Vi hann gå i ungefär 50 meter innan jag såg det. Han gick och bar på ett grisöra, som han stulit på tomten. (Inte av tomten, tack och lov!)

Som den hemska människa jag är så tänkte jag att han skulle få behålla sitt stöldgods.

Vi hade då kommit ungefär en kilometer in på vår runda, som totalt är tre kilometer.

Kleptohunden bar på sitt stulna grisöra. Han kissade med örat i munnen, han bajsade med örat i munne, han stuntade i att lukta på allt som han brukar lukta på för att han hade örat i munnen. Han jagade inte katter som sprang över vägen, skulle det vara lönt? Han hade ju redan ett byte i munnen. Hela vägen bar han på det där örat, och jag hann nästan bli lite stolt över honom för att han genomförde sin plan. Duktig hund, mogen och beslutsam.

Inte.

200 meter från hemmet släpper han örat i marken och går vidare. Så fan heller tänkte jag. Har han burit på det förbannade örat hela rundan så får han fan ta med det hem. Den sista biten hem fick jag tvinga honom att ta med det. När vi kom hem la han örat och sig själv i soffan, sedan låg han där och tittade på det i en timme eller så. Sedan åt han upp det.

Jag undrar om han ångrade sig, och skämdes en aning.

onsdag 16 september 2009

Liten tävling

I vinter kommer det bli geggamoja i gångstigen.
Vad tror ni kommer hända här då?

1. Kommunen tar sitt förnuft till fånga och lägger plattor där folk uppenbarligen går.
x. Kommunen sätter upp en skylt där det står "Gräsmattan får ej beträdas!".
2. Ingenting och således kommer hela gräsmattan att bli en stor lervälling.

Rösta kan man göra i högermarginalen. Fina priser utlovas.
Resultatet presenteras i vår någon gång.

Nämen...


Plötsligt går det ju att bromsa sig ur en uppförsbacke...

Sally hade fel. Fan.


Om maken

Han har lämnat mig.

Hipp som happ, bara sådär.

Nu är han på en romantisk weekend, mitt i veckan, med en jobbarkompis. I Göteborg. De skyller på jobbet. Jag tror dem inte. Inte en sekund.

Nu är det meningen att jag (och hunden) ska vara helt ensamma här hemma. I två hela nätter.

Så älskling. Om du vill komma hem igen efter detta så krävs det att du plockar på dig pennor, reklamprylar, nyckelband och allt annat som du vet gör en fru lycklig.

I så fall är allt förlåtet. Om inte så kommer det bli mycket fotmassage.

tisdag 15 september 2009

Om arbetsskador

Hur det går till att ta in tidningen, åt någon annan.

Brevlåda: Modell hög, rejäl typ med plats för sju veckors post, utcheckningslucka som kräver nyckel på baksidan av brevlådan.

Man öppnar luckan, kollar om tidningen är där. Det är den. Allra längst ner. Man böjer sig fram, sträcker sig efter tidningen och tjong så slår man kindbenet i hörnan på luckan.

Sedan säger man FAAAAAAAN! Och håller handen för ögat en stund.

Sedan håller man i luckan, medan man lutar sig och tar tidningen.

Sedan går man in till damen som ska ha tidningen. Som sitter innanför dörren och garvar läppen av sig, och som pliktskyldigt, jävligt pliktskyldigt, frågar hur det gick.

Man mumlar något om en blåtira...

En veckas sjukskrivning på det va?

Tisdagstema - Fångad

Han är min. Bara min.
Jag vill älska honom, dela glädje och sorg med honom och vara honom trogen tills döden skiljer oss åt.

Fler bidrag finns här.

Imorron ska han dö...

Hunden.

Nej, alltså, han ska leva. Hoppas jag.

Men just nu är han tisdagsflöppig. Big time.

Imorron är det agilityträning, och när vi kör hem ska han vara död. Han ska ligga däckad i bagageutrymmet på bilen och flåsa. Flåsa ska han göra, där på sin dödsbädd. När vi kommer hem ska han trilla ur bilen, vingla in och somna i soffan. Somna.

Imorron.

Det värsta är att när vi har kommit till den punkten när hunden gör allt ovanstående, då är jag redan begraven. Nedsopad och iskall.

Så antagligen så blir det så att det är jag som flåsar, trillar ur bilen och sover i soffan imorron. Hundskrället kommer trippa lätt, andas lugnt och undra om vi inte kan hitta på något kul när vi kommer hem.

Imorron.

Om vänskap

Det finns vänner, och så finns det Vänner!

Min underbaraste vän är en Vän. En sådan som sticker ut från mängden. En sådan som man aldrig råkar missa när man räknar upp sina vänner. En sådan som snarare kommer först. En sådan som är en så nära vän att hon räknas till familjen. En sådan som man kan prata om allt med. En sådan som säger till en när man beter sig som en skit. En sådan som ber om ursäkt när hon har betett sig som en skit. En sådan som förstår att vänner är sådana som man kan bete sig som en skit mot ibland, om man pratar om det efteråt och går vidare. En sådan som drar av en täcket för att kolla om man onanerar. En sådan som man kan berätta hemligheter för utan att riskera att alla andra i den lilla byn på landet vet om det dagen efter. En sådan som man vet finns där även när livet trasslar ihop sig och man inte kan höras dagligen.

Men nu var det alldeles för länge sedan vi sågs. Sist jag såg henne hade hon på sig en rosa klänning. I händerna hade hon en bukett blommor och en tom (!) handväska. Då var hon min tärna. Till helgen har vi bestämt date. Det gör att mina mungipor trotsar gravitationen rejält mycket!

måndag 14 september 2009

Om kryss i taket

Idag är det många kryss i taket. Eftersom jag har målat taket själv så blir det bara i tanken.

Men ändå, lyssna på det här.
Igår städade vi hela lägenheten. Den är nu så skinande ren att hunden halkar när han går. Han har inte längre några drivor med hundhår att luta sig emot.
Igår gick jag och la mig innan den korta visaren passerade 10, efter att jag och maken gått en promenad tillsammans i höstrusket.
Imorse vaknade jag klockan 5 och tyckte att livet kändes trevligt ändå. Mamma, håll i dig nu. Jag gick upp då när jag vaknade och gick en halvtimmesrunda med hunden.
När vi kom hem så kokade jag en stor portion gröt, kokade kaffe och väckte maken. Sedan åt vi frukost tillsammans, och läste tidningen.
Jag var sen till jobbet. Det är jag alltid, ca 2 minuter sen. Det har jag alltid varit, och alltid har folk sagt att då får jag gå upp fem minuter tidigare. Idag har jag bevisat att det inte hjälper.

Ikväll ska jag ta mig an stryktvätten. Men först ska jag ligga i soffan en stund, och bara njuta av hur tillfredsställande det känns att vara jag idag.

lördag 12 september 2009

Om företaget som är döpt efter Bill Gates penis.

Microsoft

Just nu håller jag på att drabbas av en sjukdom som är värre än svininfluensan. Jag håller på att få röda prickar på hela kroppen, mitt hår faller av och jag har verbala störningar i form av svordomar, gaaaah och andra fula ord som man inte bör uttala på sin arbetsplats.

Anledningen till detta?

Jag har fått inloggningsuppgifter till datorera på jobbet, och en jobb-mail-adress. På jobbet kör vi Windows XP, och Outlook. Jag har sedan 14.00 idag fått fler felmeddelanden än vad jag får på ett år på min dator hemma.

När jag postade en kommentar till en artikel på nätet, jobbrelaterad givetvis, så fick jag upp en ruta som frågade om jag verkligen ville skicka texten, för om man postar något på internet så kan andra se det. Det tro väl fan, är det inte det som är meningen?

Så snälla ni som frivilligt använder den här skiten. Finns det något sätt att stänga av alla felmeddelanden? Och de där pratbubblorna som dyker upp från ikonerna nere till höger? Är det ens möjligt? Jag håller nämligen på att bli tokig.

Om lappvett


Jag hatar alla anonyma lappar som sätts upp i vårt land på diverse ställen.

Och jag är inte ensam om att göra så.

Det är ett jävla ofog helt enkelt.

Härom dagen satt det en elak lapp i vårt trapphus.

Anonym tycker att det är ett jävla sätt att borra på kvällarna.

Emma tycker att det är ett jävla sätt att inte stå för vad man tycker.

Maken tyckte att jag var onödigt provocerande.

Men det är ju ingen som kan bli arg på mig, för personen är ju anonym.


fredag 11 september 2009

Öppet brev till alla Sveriges fotgängare, men i synnerhet de i Lund.

Kära ni.

Det finns en regel som säger att om ni kastar er ut på ett övergångsställe och jag kör på er, så är det mitt fel. Så säger lagen. Därför undrar jag nu, hur mycket är ert liv och mitt tålamod värt för er del?

För egen del så ser jag mig om, först till vänster, sedan till höger och sedan till vänster igen, innan jag ger mig ut i gatan. För även om jag vet att det är bilförarens fel om han/hon kör på mig, så vill jag helst av allt undvika att bli påkörd. Men det är ju jag, och uppenbarligen så är ju inte alla som jag.

Idag har jag vid flera tillfällen sett folk stå vid övergångsstället och vänta, och vänta, ungefär tills jag låter nummerplåten passera det vita. Då går de rakt ut i gatan. Kära ni. Skulle det inte vara lite smartare att gå innan bilen är så himla nära? Om ni går när jag är 80 meter bort, så hinner ni kanske över så långt att jag inte behöver stanna, utan kanske bara släppa lite på gasen. Det skulle ju till och med gynna miljön, och det är ju himla sexigt just nu.

Jag har också sett en kvinna (jag skulle tro att det var en mamma) med (sina?) två barn gå rakt ut i vägen på ett övergångsställe, utan att ens titta åt mitt håll när jag kom körandes. Ni som är mammor säger att ni skulle skydda era barn med alla medel ni kan, vissa går till och med så långt att de säger att de skulle kunna mörda för sina barn. Jag är ju inte mamma själv, så detta kan vara en dum fråga. Men vore det inte smidigare för hela familjen om ni lär era barn lite trafikvett istället? Som till exempel att man ska titta först till vänster, sedan till höger och sedan till vänster igen, innan man går över gatan. Även på enkelriktade gator, i synnerhet i Lund där trafikreglerna inte gäller för cyklister och utbytesstudenter. Trafikvett vs. Mord.

Vad säger ni?

Med vänliga hälsningar,
Emma

torsdag 10 september 2009

Om lök

Om man, som jag, gråter floder när man hackar lök, så finns det en lösning som är så simpel att ni inte kommer tro mig.

Ha en tändsticka i munnen.

Jag vet att detta fungerar, jag har provat. Inte en tår.

Det man då kan fråga sig är hur dum i huvudet jag är.

Alldeles nyss stod jag och bölade vid spisen. Man skulle kunna tro att det är för att maken stack iväg och red lite istället för att gosa med mig i soffan. Men om man tror det så har man fel. Fel fel fel, som Brasse sa. Det var för att jag stod och delade en lök. Utan en endaste tändsticka i munnen, trots att jag har en hel ask med sådana i en av kökslådorna enkom av den anledningen.

Ibland betvivlar jag min mentala hälsa.

Sådant kan man ju säga offentligt nu, när man är anställd!

Om anställning

Nu ni, nu är den här undersköterskan anställd - tills vidare.
På kommunaliska innebär det att jag är fast anställd. Det känns bra.

Idag var första dagen på nya jobbet. Det är positiva och glada miner på folket där. Trots att de blivit skällda på och ifrågasatta, arbetar i en organisation som är alldeles nystartad och där ingen vet hur något fungerar.

Rätt folk på rätt plats, och där har jag en plats.

Som sagt, det känns bra.

Nu är dock energinivån i höjd med fotknölarna. En bit mat och en stund i soffan på det.

Mamma, det är en bra dag idag också! :)

tisdag 8 september 2009

Inspired by Tisdagstema


Middag för två hos den allra bästa vännen, en kväll varannan vecka.
Sen kväll och jävligt tidig morgon dagen därpå.



Föreläsningstristess med mina vänner, alla arton i en kropp.



Att tapetsera en toalett med reklam, på en kväll, det är vänskap, och ett väldigt intressant inredningstips.



Varm choklad i pulkabacken. Det är kärlek!

Tisdagstema - Vänskap

Hårt arbetande kollegor. De stod hellre och kliade varandra än att äta gräs. Det är vänskap.


Om livet var ett halsband,
så skulle familjen vara kedjan,
vännerna pärlorna
och kärleken fästet.


Nytt

Nytt jobb, börjar med en ledig dag imorron.

Nytt körkort

Tre år, prick, tillsammans med maken.

Det är en bra dag idag!

fredag 4 september 2009

Om temperaturer

I vår lägenhet spökar elementen, och den är verkligen lägenHET. På vintern, när det är kallt ute så har vi cirkus 24°C här inne. Om vi dessutom stänger alla fönster så klättrar kvicksilvret upp ett par hack till i röret. Nu har det varit sommar och varmt. Jag skojar inte när jag säger att det varit upp mot 30°C här inne. Vi har haft balkongdörren och fönster öppna i alla rum för att få tvärdrag, fläkten på full speta i sovrummet, köksfläkten på alltid för att få mer drag och så vidare. Nu är det höst. Utomhus ligger temperaturen på 15°C och det blåser. Jag sitter mitt i tvärdraget och fryser. Och njuter av det. Märklig känsla. Jag får nog gå och ta på mig en strumpa eller två.

onsdag 2 september 2009

Om djurplågeri

Idag är hunden rastad. Och för er som tyckte att jag idkade djurplågeri härom dagen så kan jag meddela att hunden gick som en klocka idag. Rackarn så snabb han är. Och när han dessutom är taggad och fokuserad på mig, då blir det riktigt bra. Om ett par års träning till vill säga!

Om städning

Jag är världens slarvmaja. Har alltid varit och kommer nog alltid att vara. De säger att det ändrar sig när man får barn, men jag undrar. Jag kan gå över saker som ligger på golvet, utan att ens reflektera över att de är där. Det är till och med så illa att jag stunden senare kan vända upp och ner på hela lägenheten för att leta efter just den grejen jag nyss gått över. Den där grejen som normala människor hade plockat upp och lagt på sin plats med en gång. Så fungerar inte jag. Det hade varit en dröm att vara tillsammans med en pedant. Kanske inte för honom, men för mig. Men det är jag inte. Maken min är en minst lika stor slarvmaja han. Det gör att lägenheten ser ut som ett bombnedslag med jämna mellanrum. Sedan ringer någon och säger att de tittar förbi, och då panikstädar vi ja jävlar. Nu var det ett tag sedan någon hälsade på. Och lägenheten ser ut därefter. Till och med jag har en gräns, och den är egentligen passerad för länge sedan.
Så nu jävlar städas och tvättas det. Undrar hur länge det håller denna gången.

tisdag 1 september 2009

Om hunden

Jag driver min hund till vansinne. Det är meningen. Han har nämligen koncentrationssvårigheter modell DeLuxe. Imorron ska vi på säsongens andra agilityträning. Om han ska lyckas koncentrera sig under hela träningen så krävs det att han är fullständigt utvilad och rent knäpp i huvudet av understimulans. Då är han så in i helvete taggad. Det är bra. I våras när vi tränade så låg han däckad i minst två dagar efter att ha blivit utmattad. I sommar har vi tränat mental och fysisk uthållighet. Igår gick vi en monsterpromenad på två och en halv timme. Idag ligger han och piper av tristess. Han har precis varit ute på kisserunda, så det är inte därför han piper. Han tycker helt enkelt att jag är skittråkig. Känns som om jag lyckats med min träning. Men fan va dryg han är.

Tisdagstema - Ätbart


Ett par saker man inte vill äta i vanliga fall, men i pepparkaksfallet blir det bra.


Fotsvamp

Fler bidrag hittar du här.





måndag 31 augusti 2009

Skoskav

Igen.

Denna gång efter en monsterpromenad till havet, med hunden.

Nu ska det inhandlas eltejp ja jävlar, för nu är jag så innerligt trött på mina fötter.

söndag 30 augusti 2009

Om Cosmopolitan

För ett par dagar sedan köpte jag ett ex av Cosmopolitan. Det var första gången på flera år. De utlovade tio nya kyssar och jag behövde rastunderhållning då jag redan läst alla de fem år gamla Se&Hör som redan fanns på jobbet.

Jag hade tänkt att jag skulle skriva något om mina upplevelser om just detta nummer av Cosmo - tjejernas bibel. Dubbelmoralen, skitråden och testerna som kräver att man följer minst tre tv-serier för att ens kunna göra dem. Och en av de nya kyssarna var den franska kyssen, där man använder tungorna. Jävligt ny måste jag påstå! Tack!

Jag tänker inte skriva det inlägget, för det har Ketchupmamman redan gjort åt mig.

Om träd

Löven har börjat skifta i färg. I Skåne är det ganska vackert, om än deprimerande. I Småland är det bara deprimerande. Granskog och en gullövad björk. Jisses vad uppiggande.

Om ved

Jag sitter och eldar upp mig.

Bara för det är hon säkert trevlig.

Laddar. För alla scenarion.

Sömnrutiner

Det finns tre saker som händer mig max tre gånger om året.
  1. Jag vaknar innan klockan ringer på morgonen, går upp och känner mig nöjd med det.
  2. Jag kan inte somna.
  3. Jag vaknar innan nio en ledig dag och känner mig pigg och utvilad trots att jag bara sovit typ sex timmar.
Alla andra dagar på året så somnar jag som en stock så fort jag lägger huvudet på kudden och hissar ner ögonlocken. Snoozar i ungefär en timme innan klockan är så mycket att jag måste skynda satan för att hinna i tid till jobb/skola/andra-tider-man-måste-passa-på-morgonen och ställer minst två alarm, helst fyra. Sover i minst 12 timmar i sträck om jag inte har någon tid att passa.

Mina sömnproblem är inte riktigt av den traditionella typen.

lördag 29 augusti 2009

Om ångest

Jag var i en skoaffär härom dagen, innan VIP-invigningen närmare bestämt. Om det är något som ger mig ångest så är det skoaffärer. Jag har stora jävla missbildade fötter. Ibland, mycket sällan, så hittar jag ett par skor i helt vanliga skoaffärer, typ DinSko eller Skopunkten. Budgetvarianter helt enkelt. Sällan. Och när det väl händer så tar det ungefär tre månader att gå in dem, under den tiden har jag skoskav DeLuxe och tväront i fötterna. När skorna väl är ingångna så släpper innersulan, och det brukar vara begynnande hål i sulan. Så då är det ungefär en månad som jag kan använda skorna utan några problem, sen måste jag kasta dem... Visst vet jag att man kan köpa dyra skor som håller länge, är fotriktiga och att de finns i större storlekar. Men ekonomin har knappast tillåtit det de senaste åren - faktiskt.
Härom dagen var det meningen att jag skulle fixa något snyggt att ha på mig, alternativt så skulle jag hitta ett par skor att ha till min klänning. I klädväg var det öken för just den storlek och budget jag var tvungen att rätta mig efter. Så jag styrde kosan mot skoaffärerna, där jag möttes av höstens trend. Svarta skor med jävligt höga klackar. Om man inte vill ha det så fanns det Foppatofflor också att välja mellan. Jävla kontrast måste jag säga.

Jag hatar skoaffärer!

fredag 28 augusti 2009

I afton inställt

Ikväll har det varit VIP-invigning på företaget där maken jobbar.

Jag letade fram liten svart klänning.

Mingel.

onsdag 26 augusti 2009

Om jämförelser

På fredag ska denna vackra katt installeras på alla våra maskiner här hemma.
Troligen på fler maskiner än så världen över.

Jag såg i tidningen att Windows också ska släppa nytt operativsystem. Så jag passade på att in och kika lite. Ungefär en stund senare konstaterade jag att allt det som de presenterar som nytt har vi gjort med våra datorer här hemma i tre år.

Och priset? 319 svenska kronor för Apples senaste version, en version - alla får allt (utom virus). 2500 svenska kronor för Windows 7 Ultimate, kanske. Hepp!


Om min telefon

som för tillfället befinner sig på okänt ställe på känd ort.

Jag har jobbat hela dagen idag, så när som en stund mitt på dagen då jag var hemma, bytte kläder och rastade hunden. Först jobbade jag på mitt jobb, och efter besöket hemma har jag jobbat på makens jobb. De håller på att flytta, så jag ställer upp med mina starka armar och otroliga organisationsförmåga. Mycket uppskattat, från min sida i alla fall, jag har håvat in två portioner mat och en taxiresa för detta. Kommer bli stenrik!

Hur som helst, någon gång under dagen försvann min telefon. Jag var alldeles säker på att den låg här hemma på sängen, tills för en stund sedan när jag kom hem och insåg att så inte var fallet. Jag har gått genom hela lägenheten och den finns inte här.

Min telefon är en liten genial grej. Jag kan liksom logga i i ett program på nätet och be det att hitta min telefon. Vips, så visar den en karta med en blå ring på, inom vilken telefonen bör befinna sig. Den visar att telefonen finns någonstans i närheten av den nya lokal som företaget maken jobbar på håller på att flytta till. Nästa geniala grej är att man kan skicka meddelande till telefonen genom denna lilla tjänst på nätet. När telefonen tar emot det så låter den, en alldeles speciell signal, i två minuter. Smart, om telefonen är i närheten så att man kan lokalisera den genom att höra den. Svårt när den är i Malmö och jag i Lund.

Nu har jag försök att få tag på min arbetsknarkande man och hans minst lika arbetsknarkande kollega, via mail för att be dem gå ut i bilen och kolla om telefonen är där, eller om den ligger någon annanstans i närheten av lokalen. Men det är ju stendött i den änden. De bygger server och då, då står hela världen stilla.

Ett problem kvarstår, hur fan ska jag vakna imorron. Jag använder ju telefonen som väckarklocka...

Om någon undrar vad det är för genial telefon jag har så kan jag meddela att det är en iPhone. Tjänsten som gör att man kan hitta den heter, mycket passande, Find My iPhone och ingår i MobileMe. Som också kan synkronisera kontakter, bokmärken, kalendrar, användas för att lägga upp hemsidor skapade i iWeb och myyycket annat. Väl investerade pengar, om ni frågar mig. Fungerar även med PC, men varför liksom. Livet blir ju så mycket lättare med Äpplen omkring sig!

måndag 24 augusti 2009

Om ett chokladbrunt leende

Migränen härjar i mitt liv idag. Huvudvärk, ljus-, ljud- och luktkänslig. Bara tanken på en solstråle i synen får mig att vilja kräkas. Jag vältrar mig i mitt elände i min säng, med datorn framför mig läsandes en blogg, från första inlägget.

Plötsligt gör hunden sig påmind och vill gå ut. Jag känner att jag måste få i mig choklad innan vi går ut. Det enda som finns hemma på chokladfronten är Oboy. Jag rågar en matsked, gapar stort och fyller munnen med Oboypulver. Hoppas att jag inte träffar någon ute.

Det första som händer när vi går ut genom dörren är att en granne kommer ner för trappan med en stor låda i famnen. Jag tänker mig inte för, och hälsar som vanligt och öppnar sedan ytterdörren åt honom med ett leende.

Man kan undra vad han tror om mig nu...

Om ambulanser

När jag bodde i lilla byn på landet var det en stor nyhet när det rullade en ambulans genom byn, om den hade sirener och blåljus på så gick djungeltelegrafen omedelbart.

För några år sedan flyttade jag till Lund. Sedan dess har jag blivit, för att uttrycka det milt, ganska avtrubbad.

Om uppdateringar

Ibland måste datorn uppdatera sig.

För flera veckor sedan sa konsulten och tillika maken åt mig att inte köra den senaste uppdateringen. Inte.

Härom dagen berättade datorn att den ville uppdatera sig, systemyaddayadda och säkerhetsyaddayadda.

Frun tänkte inte på att den uppdateringen som mannen pratade om för flera veckor sedan vad den uppdateringen som kom nu. Och nu sitter hon här med ett nätverk som fungerar minst sagt godtyckligt.

Det begränsar - minst sagt.

Update: Förtydligande, uppdatera inte till MacOS 10.5.8, om du inte redan har gjort så. Den strular med Airport-nätverk. Visst har jag väl redan erkänt att jag är en nörd?

fredag 21 augusti 2009

Om stjärnhimmeln

Härom natten när jag inte kunde sova så var jag ute en sväng med hunden. Stackaren blev ju helt vilse i dygnsrytmen när jag satt uppe hela natten, och var således tvungen att slå en drill mitt i natten.

För en gångs skull kunde man se stjärnorna härifrån. Det är väldigt sällan man kan det, och inte ens när de syns så ser man särskilt mycket stjärnor. De största och starkaste, inte fler. Jag saknar stjärnhimmeln, det är en av anledningarna till att jag inte vill bo här längre. Jag vill bo där man kan titta på stjärnor. Där man kan se galaxer och massor med stjärnor.

En gång, för ganska länge sedan, en sen natt, kom mamma in och väckte mig. Jag hann bli rädd, trodde att det hade hänt något allvarligt. Men det hade det inte. Mamma hade varit ute och hängt tvätt sent på natten, och det var en fantastisk stjärnhimmel. Så hon väckte mig och så satt vi på altanen och tittade in i evigheten tillsammans. Jag minns att jag då tyckte att hon var lite knäpp, jag menar, väcka mig för stjärnorna - de är ju där alltid. Men nu har jag insett att de inte alltid är där, och är väldigt tacksam för att hon delade med sig av sin stjärnhimmel med mig.

En gång för inte lika länge sedan var jag och min nuvarande make ute och tittade på stjärnor. Vi var då tvungna att ringa en galen tysk för att reda ut vädersträcken. Kan meddela att norr ligger strax till höger om Örtofta.

För alla som inte har Örtofta att navigera efter så kan jag dela med mig av ett litet tips jag fick av den där galna tysken, den där natten för inte så länge sedan.
Om man hittar Karlavagnen (The Big Dipper), så kan man hitta Polstjärnan (North star). Om man följer de två bakersta stjärnorna (längst till vänster i figuren), så ligger Polstjärnan på samma raka linje som de bildar. Om man sedan med fingrarna, på ett jävligt godtyckligt sätt, måttar avståndet mellan de två stjärnorna, och sen liksom flyttar fingrarna fem sådana avstånd ut längs med den tänkte linjen så bör Polstjärnan ligga där. Den visar vart norr är.



torsdag 20 augusti 2009

Hujedamej

Så trött jag är. Men ingen rast och ingen ro. Däremot rasta hunden.

Sen Malmö och The Sounds. Där ska jag stå och glo med en stor langos i ena handen och kärleken i den andra när de spelar låtar som jag har en massa hemska och underbara minnen till. Jag ska bara stå där och njuta över hur underbart och fint livet har blivit, trots allt. Låta musiken omvandlas till känslor på det där sättet som bara riktigt bra musik kan - musik som talar direkt till hjärtat. Det gör The Sounds, till mitt hjärta har de en egen motorväg!