fredag 24 december 2010

GOD JUL

This year it’s really a Winter Wonderland,

People, Let it Snow, let it snow, let it snow.

That’s the only way of getting a white christmas, and a Sleighride.

Now, let’s Rockin’ around the Christmas tree to the Jinglebell Rock,
after that Mistletoe & Wine, and maybe listen to the Fairytale of New York.


After all, I want all of you to Have yourself a merry little christmas.

tisdag 7 december 2010

Om luktkonservering

Jag vet inte om någon har missat det faktum att det är vinter, även i Skåne. Någon? Nä, jag tänkte väl det. Det faktum till ära ska vi idag prata om lukter. Otippat.

Vintern konserverar lukt. Dels för att luften är kall och därmed inte rör sig så himla mycket. Det är det som gör att avgaser luktar mycket mer på vintern, till exempel. Varm luft rör sig mycket mer och är därför mycket större. Detta kan illustreras med en ballong. Blås upp den inomhus i värmen, ta ut den i kylan, och vips så blir den mindre. Jag har inte ens hittat på detta själv, det är så. Detta gör att lukter inte flyttar sig sådär himla mycket när det är kallt. Dessutom ligger det snö på marken. Snö består av flingor som har en väldigt stor yta, trots att de är så små. Det finns alltså plenty med utrymme för små doftpartiklar att fastna på.

Nu kan man undra varför jag funderar över lukter, när det finns så mycket annat att fundera över. Jo, det är nämligen så att jag har två hundar, två hundar med tillhörande nos. De är ganska besatta av lukter i vanliga fall, under vintertid är de vansinnigt besatta av lukter. Detta är bra när vi är ute i skog och mark och spårar, just då vill jag att hundarna ska använda sin näsa. När vi går kisserundor - inte lika mycket. Men inte en enda av prickarna fungerar som off-knapp, jag har testat.

Det blir inte bättre av att "valpen" håller på att bli könsmogen. Lukter... mmm... tänker han och drömmer om tikar. Det är svårt för "valpen" att bli könsmogen med en kastrerad hanhund i huset också. Det är svårt att placera in honom i ett fack. Hittills har han blivit utesluten ur hanhundsfacket, just nu utreds han i honhundsfacket, men det verkar inte så lovande då han inte blir ett dugg upphetsad av några av de intensiva uppvaktningarna han blivit utsatt för. Svårt att vara hund, helt enkelt. Tålamodskrävande.

fredag 3 december 2010

Om önsketänkande

Vi skaffade en liten valp i somras. Nu är det vinter, och det visade sig att den lilla söta valpen skulle bli en ganska stor odräglig hund. Svårt att gissa sig till det faktiskt.

Hundskrället har betett sig ganska resonabelt i de flesta sammanhang hela tiden. I synnerhet i det sammanhang där han och den större modellen av hund har varit ensamma här hemma. Väldigt få, förvånande få saker har dött här hemma. Eller ja, hade dött, fram tills för 14 dagar sedan. Nu har Knatte filat till siffrorna en aning. Tre fjärkontroller, ett par askar, en tass-salva, ett par skor och strumpor, två tuber med extra fet hudkräm, allsköns post och en vetevärmare senare. När man som hundägare ställs inför situationer som dessa har man två val. Skala av allt som inte sitter fast i hela lägenheten, dvs. STÄDA. Eller så kan man städa en liten del av lägenheten, och sedan skala ut hunden i det utrymmet. Alla som känner mig förstår vilket alternativ jag valde. Så jag ställde allt som tidigare stod i hallen, i andra rum och plockade fram torkställningen (kompostgaller är för mesiga kapitalister, min mamma är trots allt smålänning). Knatte placerades i hallen, avskärmad från resten av lägenheten med hjälp av torkställningen. Till sitt förfogande fick han en filt, en leksak, ett ben och ett par gamla jeans som jag fyllt fickorna med hundgodis och sedan rullat ihop. Numera är det så han spenderar den tid som hundarna lämnas ensamma här hemma. Det fungerar bra, tackar som frågar! Pricken får alltså resten av lägenheten till sitt förfogande, och ligger mest troligen i soffan och skrattar åt den lilla hela dagarna. Skrockar till och med. Livet är inte rättvist, inte ens för prickiga hundar.

Hur som helst, för en stund sedan pratade jag med maken på msn, han undrade om detta knep varit lyckat även idag. Givetvis, svarade jag, det var ju min idé. Maken gav sig sedan på önsketänkandet att vi kanske, en dag slipper stänga av i lägenheten när vi lämnar dem. Mitt svar på det illustreras i bilden nedan. Vilken drömmare jag gift mig med, och vilken taskig fru han fick. Livet är som sagt inte rättvist.



torsdag 2 december 2010

Om samvete

Det är meningen att föräldrar ska vara sina barns samvete, tills dess att de har ett eget, och i bästa fall längre än så. Det är mamma och pappa som ska sitta där på axeln och hjälpa till med moraliska beslut i livet. Köra för fort eller hålla hastighetsbegränsningarna. Hjälpa den äldre damen av med rollatorn från bussen, eller putta henne i ryggen. Stoppa varorna i fickan och låtsas som om det regnar, eller betala för sig i kassan. Skvallra på en kollega till chefen, eller prata med kollegan direkt. Det är i min mening en förälders största uppgift, att ge sina barn ett samvete. Lära ut vad som är rätt och vad som är fel. Lära ut att goda gärningar må vara lite besvärliga och inte alls lika roande, men att de värmer så gott i hjärteroten efteråt. Att lära ut att sin egen lycka bygger man själv, med sig själv, genom goda gärningar, och inte genom att trycka ner och trampa på andra människor. Om man lyckas med det som förälder så spelar det andra inte så mycket roll. Utbildning, arbete, kärlek och vänskap är sådant som brukar ge sig med tiden. Däremot är det viktigt att se till att barnet inte tär av sig själv för att höja andra. Det är också destruktivt, även om det inte drabbar andra. Det egna jaget är minst lika viktigt som andras jag. Och det måste också höjas upp, helst genom att identifiera sina goda gärningar och bygga sig själv på det.

I morse hörde jag en granne ute i trapphuset. Hon frågade sin tvåochetthalvtåring om hon ville åka pulka. Dottern svarade; Nej! Mamman sa då att om hon åker i vagnen så kommer den att gå sönder på grund av all snön, och att då kommer de vara tvungna att gå till dagmamman hädanefter. Sedan gick de ut. Strax därefter så gick jag ut med (o)djuren, jag hann i fatt dem en bit bort på området - dottern satt i vagnen.

Jag vet ju inte, jag har ju inga barn, men jag tror inte att det är rätt väg att gå, att ge sina barn dåligt samvete. Eller att lägga beslut på dem som de inte kan ta. Om det finns risk att vagnen går sönder, ge inte ungen möjligheten att åka i vagnen. Föreslå pulka, eller att gå själv. Plötsligt framstår pulkan som ett trevligt alternativ. Och tänk om vagnen går sönder, av någon anledning. Tror ni att mamman kommer köpa en ny vagn eller hålla sig till sina hot? Tomma hot är alltid en dålig idé.

Men som sagt, jag vet ju inte, jag har ju inga barn.


tisdag 23 november 2010

Om SJ

a.k.a. Satans Järnvägar

De kör en reklamkampanj för sitt nya kort - få poäng på allt.
Vore det inte bättre om de helt enkelt såg till att gå i tid, komma fram i tid och skaffa sig ett logiskt prissystem för sina biljetter?

Eller?




Om sport

Innan idag sa jag till en god vän att jag inte bloggar så mycket för tillfället. Jag har inget vettigt att skriva, eller rättare sagt, andan att skriva ner allt vettigt jag tänker vill inte infinna sig.

Alldeles nyss föll den på igen, andan.

Jag är inte ett dugg sportintresserad. Jag tittar på fotbolls EM och VM om Sverige är med och spelar, på Sveriges matcher. Jag tittar aldrig på hockey. Eller på någon annan sport heller för den delen. Jag läser inte sportdelen i tidningen heller. Ibland blir jag dock tvungen att titta på eller läsa om sport, i jobbet ibland, hemma hos familjen ibland eller i andra situationer som jag inte riktigt kan styra över vad jag matas med för information. 99% av de gånger då jag bli matad med sportnyheter handlar det om fotboll eller hockey. Ingen annan sport. Eller jo, lite handboll också, jag bor ju trots allt i Lund.

För ett par år sedan var det innebandy-VM här i Sverige, i Skåne närmare bestämt. Av en händelse råkade jag dels vara medveten om denna stora sporthändelse och titta på en sportsändning, samma dag. Tror ni att de med ett endaste litet ord nämnde att det var något VM på gång i Sverige? Nädå, däremot nämnde de att en ständig avbytare, i ett obskyrt tysk fotbollslag, hade vrickat foten på en träning.

Kan man kalla det för att bevaka svensk sport? Nej!

Jag är som sagt inte så väl bevandrad i sporten, så jag kan vara lite orättvis i min tolkning. Men är det inte väldigt mycket fotboll och hockey och väldigt lite annan sport i svensk sport? Kan man skylla den dåliga tillväxten i svensk idrott på det? Kanske inte. Det beror antagligen på att svenskt föreningsliv är alldeles för dåliga på att marknadsföra sig och att svenskt föreningslivs eldsjälar är alldeles för dåliga på att lära upp sina efterträdare. Men det ska sägas att de inte får någon vidare bra hjälp av sportmedia.

En helt annan, inte lika intressant, men ändå anmärkningsvärd, detalj i just detta inlägg är att jag jag skrivit spårt, och sedan varit tvungen att sudda, och skriva om - skriva rätt. Märkligt. Antagligen beror det på min lätta högervridning i allmänhet. O och Å har ju samma förhållande till P, med riktningen som enda skillnad.

onsdag 30 juni 2010

Om väntetid

Ibland händer det ovanliga saker. Som idag till exempel. Jag och Malin skulle träffas på Ebbas klockan ett. Jag var där klockan ett, det var inte Malin. Det brukar vara tvärt om. Malin får vänta på mig i ett par minuter eller så. Idag var det jag som fick vänta. Eftersom jag alltid är sen så är jag väldigt dålig på att vänta. Jag är van vid att folk väntar på mig. Det slog mig idag när jag stod där på gatan och inte visste vad jag skulle göra med mig själv. Märkligt. Men det blev en väldigt trevlig långfika.

Om energi

Vissa människor har hela världen emot sig, och är så tyngda av det att de knappt orkar resa sig när solen skiner. En del har all världens tyngd på sina axlar och går en väg som är kantad med olycka och sorg, men de har ändå alltid ett leende på läpparna, ett snällt ord att bjuda på och den rakaste rygg man kan tänka sig. Somliga har inga problem, men orkar knappt stiga upp på morgonen. En jag känner är bara glad när hon har haft sex, oavsett annat.

Det är märkligt hur olika vi hanterar våra liv och situationer, och hur de påverkar oss. Inga pekpinnar, bara konstaterande.

onsdag 9 juni 2010

Så jävla meningslöst

Jag är inte så mycket för bloggar som innebär att folk radar upp vad de gjort under dagen. Detta är inlägget som jag inte riktigt står för, men som jag liksom bara är tvungen att skriva, för att gnälla av mig lite. Palla läsa eller skit helt enkelt i det.

Vaknar, för sent. Skyndar för att hinna med bussen hemifrån för att hinna med tåget till Malmö. Stiger på stadsbussen 10.32, enligt tidtabell. Sitter på bussen i godan ro och är lite sur på mig själv för att jag inte laddat min mobil och för att jag inte köpt biljett direkt till Malmö. Men tänker att bussen ju var i ganska god tid så att jag borde hinna fixa det på stationen, strax därpå stiger det på en förvirrad människa på bussen. Hon vet inte var hon ska. Hur många biljetter hon ska ha eller varför hon ens står på bussen, men efter att ha försinkat bussen i cirka fem minuter så betalade hon iallafall sin biljett och steg på bussen. Två hållplatser senare fick jag springa av bussen för att överhuvudtaget ha en chans att hinna med tåget. Pustandes och stånkandes nådde jag biljettautomaten, löste min biljett så fort Skånetrafikens bakvända monstermaskiner tillåter och fick nästan tackla bort bruden som stod och delade ut information om Sommarkortet för att komma förbi ner till spåren. Ungefär samtidigt som jag tog det sista steget upp för trappan så gick tåget. Glad för att jag för en gångs skull var ute i ganska god tid, så tog jag det lite lugnt i väntan på nästa tåg som, hör och häpna, var i tid och gick klanderfritt till Malmö. På tåget hann jag piffa färdigt mitt bildspel i datorn, som var anledningen till att jag var tvungen att åka till Malmö. För att kunna visa bildspelet så behövde jag en adapter mellan datorn och sladden till jobbets projektor. Även stadsbussen gick som en klocka och jag andades ut en aning. Anlände till Kullander i god ro, tog en kölapp och letade upp min adapter, grejade lite i kassan och snackade lite innan jag begav mig till bussen som skulle ta mig till jobbet för mötet. Åkte tillbaks mot Lund ca 30 minuter efter att jag anlänt till Fridhemstorget, och 1,5 timme efter att jag lämnat Lund. Käkade lite på vägen och var ändå i god tid jobbet innan mötet skulle börja. Lite nöjd över dagen packade jag upp min dator, satte den på podiet, packade upp min nya adapter, kollade så att jag hade rätt adapter mot sladden som satt i väggen - vilket jag hade, och skulle bara koppla in skiten i datorn. Där och då, 2 timmar och trettio minuter efter att jag satt mig på den första bussen kom jag på att jag köpt fel adapter. Så hela resan till Malmö var helt i onödan. Det var då rent för sent att försöka få tag på rätt adapter. Jag skrek lite inombords, väl medveten om att den enda jag kunde skylla på var mig själv och att det inte skulle hjälpa ett enda dugg att vara varken arg eller irriterad på någon. Mötet började, och jag fick använda min fina, välarbetade presentation som anteckningar för mig själv istället för att visa den för mina kollegor. Well, de två som satt precis bredvid mig såg den ju. Innan mötet var slut hann jag bli förbannad på ett par saker. Bland annat att min chef räknat fel och att hon blev sur för att jag ifrågasatte det, och att "var och en får ha sin egen penna". Jag var så irriterad att jag inte ens kände någon glädje över att vi har fått en massa pengar att ha "kul tillsammans" för. Vi kan ju liksom ändå inte vara iväg allihopa, så vem försöker man lura? Humöret var alltså inte på topp när mötet var över och jag spenderat hela förmiddagen på kollektiva färdmedel på mötets skull, på min lediga dag, till ingen nytta. Halvvägs hem hoppade jag av bussen för att träffa maken på ett café, mysigt och inte alls irriterande. Därifrån gick vi till The Rock där vi hämtade projektorn och en ny lampa till den. Kånkandes på en stor låda begav vi oss sedan hemåt, med buss. Hem för att lämna lådan och inventera kylen. Skriva handlarlapp och åter ge oss ut. Vi gick till MediaMarkt, Kjell&Co på Nova och sedan till Ica. Självscannade oss genom affären och tro väl fan så skulle de kontrollera oss just idag. Upp med alla varor på bandet och ner med alla varorna i påsen igen. Allt stämde. Men så himla skönt då! Gick hem. Var hemma klockan 21.00.

Nu har visserligen eftermiddagen varit väldigt angenäm i makens sällskap. Vi har hunnit prata om både det ena och det andra och faktiskt fått lite kvalitetstid. Men, det har tagit hela dagen. Jag steg på bussen halv elva och var hemma igen klockan nio. För en runda till Malmö, ett personalmöte, fika, hämta en grej, vara en sväng på Nova och handla.

Gud i himmelen vad jag saknar min bil! Den är dyr, den är inte helt miljövänlig, den är otursförföljd. Men den sparar på en viktig sak i mitt liv - min tid, och dessutom gör den att jag kan ta mig var jag vill, när jag vill. Det är det fan värt! Dessutom har vi lagt 250 kronor på buss och tågresor sedan i måndags.

tisdag 8 juni 2010

Om teknik

Det finns bra teknik, och det finns dålig teknik.

Vilken teknik vi väljer att omge oss med är upp till var och en av oss. Precis som att det är upp till var och en av oss att välja vilken fabrikör som tillverkar vår teknik. Ganska enkelt sett. Därför borde våra definitioner av vad som är bra teknik skilja sig åt, ganska radikalt.

Det finns de som tycker att bra teknik, är teknik som kan mycket, och som man måste kunna mycket för att kunna använda. De menar att sålänge tekniken är avancerad så gör det ingenting om användandet av den är komplicerat.

Det finns de som tycker att teknik är ett nödvändigt ont, och att bra teknik är den som inte märks så mycket, som man inte behöver kunna något om och helst slipper använda.

Det finns de, som jag, som tycker att bra teknik är teknik som kan mycket, men som man inte måste kunna så mycket för att använda. Avancerad teknik och enkelt användande. Det är så jag definierar bra teknik. Det är bland annat därför jag väljer att köpa Apples produkter.

fredag 21 maj 2010

Om klagomål

Jävligt orättvisa sådana!

Min man brukar anklaga mig för att prata i sömne ibland, och att låta i sömne alltid. Det är något som typ alla jag delat sovplats med sagt till mig, så det är antagligen sant. Ibland har jag ju vaknat själv, lyssnat på sörjan, inte fattat ett ord och sedan somnat om igen. Så jag tror honom.

Nu ligger jag vaken och han sovande i sängen. Ovanlig fördelning i den här familjen med tanke på att jag har ungefär samma sömnbehov som en katt. Sisådär 23 timmar sömn per dygn är great! Gravida folk brukar ojja sig över hur trött man blir, man kan ju undra hur det ska gå för mig i en eventuell framtid. Om man inte vill undra det så kan man ju undra var det var som var så himla orättvist med att jag blev anklagad för att prata och låta i sömne, när jag ju faktiskt gör det. Jo, det är nämligen så, att i just detta nu, så ligger min älskade make och snarkar och gör väldigt roliga ljud - i sömne. Nyss så lät han som om han försökte bubbla vatten och andas in samtidigt. Lite som Hannibal Lecter möter guldfisk. Ska man gnälla på andras ljud kan man ju liksom finslipa sina egna först, eller hur!?

söndag 2 maj 2010

Om att vara rädd om sig

Jag sitter inne med datorn, hunden sover i soffan och balkongdörren står öppen. Utanför leker barn, vaktade av en mamma. Jag lyssnar.

Mamman säger till sin dotter:
Nu är du rädd om dig.
Dottern trillar och mamman säger då:
Vad var det jag sa? Jag sa ju att du skulle vara rädd om dig - unge!

Den del i människans hjärna som utvecklas sist är förmågan att räkna ut konsekvensen för ett beteende. Visst lär man sig att om man stoppar handen i kokande vatten så gör det ont, och att man bör undvika det. Men det är inte konsekvenstänkande, det är reflexer och överlevnadsinstinkt.

Om ett barn ska kunna vara ta hand om sig själv, så måste mamman först lära barnet vad det innebär att vara rädd om sig. Det är inget man bara förstår för att någon säger det när man är två år gammal.

Precis som om man säger åt någon som beter sig illa att han eller hon ska "bete sig som folk". Folk som inte beter sig som folk vet oftast inte hur folk ska bete sig, och behöver därför en liten lektion i samband med en sådan kommentar. Men det är normalt sett lite svårt för folk att förstå det.

söndag 18 april 2010

Frestande

Vad tror ni händer om jag trycker på knappen?

Word!
Get a Mac!

tisdag 13 april 2010

RISK

Ikväll har vi avhandlat ett trevligt litet världskrig här hemma. Det slutade med att Julia fick storstryk till förmån för Matte D och Svenska B. Mamma storröjde, en stund, men har tydligen närt riktiga storpampar till konspiratörer vid sin barm, och blev helt enkelt utspelad så fort hon slutade fuska. Lillebror gav upp. Jag vann alltså. Världsregent låter som en bra titel att inneha!?

Tror ni att man kan skapa fred i Mellanöstern, om det är en och samma ledare som styr?
Tror ni att Ryssarna och Jänkarna låter bli att retas i sandlådan om de tillhör samma land?
Tror ni att svält, slavarbete, generellt utnyttjande av folk och annan skit hade utplånats om alla hade betalat skatt till samma skattekontor?

Tror ni att landet världen hade stått enade mot hot från rymden, om de skulle komma?
Skulle klyftorna mellan fattiga och rika minska eller öka?
Skulle vi börja prata samma språk allesammans, och skulle det i så fall låta som Rosengårdssvenska?

Jag vet vilka som vet svaren på frågorna. Stillaha vet!

Täckestjuven


Om man letar efter ett täcke, så kan man ge sig fan på att hunden ligger på det. I alla lägen!


fredag 9 april 2010

Om våren

I år kom våren sent. Efter en vinter som fick de flesta att krokna och resebolagen att göra dubbla baklängesvolter, så är den äntligen här, våren.

Det är mycket ljusare på kvällarna. Fåglarna kvittrar (tydligen på morgnarna när jag är medvetslös, jag vet det för att folk berättar det för mig), knopparna som har varit så hårt slutna i vinterns grepp börjar nu blotta sitt innehåll, krokusarna blommar, snödropparna är nästan överblommade, vinterjackan är inhängd i ett mörkt hörn och påskliljorna reas i affären.

Det bästa av allt är att våren tar god tid på sig. Ingen vår-explosion, utan en stillsam vår där varje millimeters utvecklig går att följa och njuta av. Buskarna är lite grönare varje dag. Kastanjeknopparna är klibbiga och lite större för varje dag. På morgnarna när man går till (bilen som tar en till) jobbet har krukusarna kroknat av nattens kyla, och på eftermiddagen när man kommer hem igen står de starka och stolta och lyser med sina kulörta färger igen.

Det finns inget värre än att känna sig snuvad på våren. Våren ska njutas, och denna vår låter sig njutas. Men var fan är Tussilagon?

Och var tog chokladbiten jag nyss hade i handen vägen?

Om frustration

Jag och min kropp, vi kommer inte riktigt överens.

Jag vill städa, kroppen vill kolla på CSI.
Jag vill springa, kroppen har ont ont ont.
Jag vill ut och spåra med hunden, kroppen är stel stel stel.
Jag vill vara morgonpigg, kroppen vill sova.
Jag vill vara kvällspigg, kroppen vill sova.
Jag vill vara smidig, stark och ha bra kontidion, kroppen jobbar på det när den inte är stel och har ont.

När vi slåss om saken, så vinner alltid kroppen - den är tyngst.
Jag jobbar på det!

fredag 26 mars 2010

Om siffror

Vi har en väckarklocka som projecerar tid och utetemperatur.

Det är härligt att vakna när tiden är mindre än utetemperaturen!!

torsdag 25 mars 2010

Bangzy



För tio år sedan var jag på Island och jobbade. Just idag för tio år sedan låg det sex små, 8 dagar gamla valpar i hallen hos familjen jag jobbade för. En av dem var Bangzy. Han växte upp i samma takt som jag började förstå språket. Och som en bonus så fick jag honom. Han skulle följa med mig hem till Sverige. Tyvärr så blev jag sjuk, och fick åka hem tidigare än väntat. Men en månad senare kom Bangzy till Sverige tillsammans med en tjej som varit hos familjen och hälsat på. På Island hade de gett honom lugnande medel inför den långa flygningen, på Arlanda hade han vaknat och de hade varit ute och gått rundor i väntan på flyget som skulle till Kristianstad.

I Kristianstad stod jag och väntade på min hund. Vi såg flyget landa. Folk gå av. Bagaget lastas av. Vi fick reda på att hundburen skulle komma på bagagebandet tillsammans med det andra bagaget. Vi väntade. Bagaget kom på bandet. Men ingen hundbur. Vi väntade. Ingen hundbur kom. Bagagebandet tömdes, och det kom fortfarande ingen hundbur. Vid det här laget var jag i stort sett panikslagen. Helt plötsligt hörde vi någon säga Bangzy (uttalas Bongsi, och betyder nalle på isländska). In kom tjejen med en styck mycket pigg och glad, svart och vit hund i koppel. Hon berättade att, när de skulle lyfta ut buren ur planet så hade den öppnat sig. Bangzy hade tagit tillfället i akt och testat marken i sitt nya land. Han hade lagt i högväxel och dragit en repa på landningsbanan. Bilden ovanför är tagen samma kväll som han kom till Sverige, fyra månader gammal.

Sedan var det dags för Bangzy att vänja sig av med milsvida ytor att springa på, och plötsligt anpassa sig till en tomt. Inte helt lätt. Jag insåg ganska snabbt att det inte skulle hjälpa att springa efter honom, så när han lämnade tomten så skrek jag; NEEEEJ, tills han stannade. Grannarna inte så lyckliga, men det hjälpte. Inte en gång, när jag har varit hemma, så lämnade han tomten. När inte jag var hemma, så var han inte lika nogräknad med gränserna.

Därefter flyttade han med mig till Bollerup och internatlivet. Jag är ju mer morgontrött än vad som egentligen borde vara tillåtet. Men Bangzy kom på ett sätt att få upp mig. Han började med att gny lite försiktigt. Sen började han hoppa upp och ner i sängen. När inte det fungerade så stoppade han ner huvudet i vattenskålen, bubblade, och sen hoppade han upp i sängen och pussade mig. Det fungerade!

Sedan dess har han blivit föräldrarnas hund. Han flyttade hem till dem under en period när mamma var sjukskriven, och jag hade mycket i skolan, och sedan har han stannat där. Där har han haft jobb att göra. Ta ut hästarna i hagen på morgonen, och in i rätt stall och på rätt plats på kvällarna. Agera barnmorska och barnvakt åt katterna. De katter som blivit födda efter hans inträde i familjen har varit minst lika präglade på honom som på sin mamma. Sedan hästarna försvann från gården har katterna varit den primära sysslan.

För några år sedan var han dålig. En fotbollsskada i knät. Ingen var förvånad.

I morse ringde min lillebror och berättade att Bangzy var dålig. Han hade inte reagerat när de pratat med honom, inte kommit när de ropat, inte ens viftat på svansen. När han ringade var han och mamma på väg till veterinären med honom. För en stund sedan ringde de igen och berättade att man hade avlivat honom på grund av en tumör i hjärtat som gjorde att han inte kunde syresätta sig.

Så nu finns den finaste Border Collin jag någonsin träffat inte på denna jord längre.

Det är riktigt, riktigt tråkigt!




söndag 14 mars 2010

Om söndagen

Vakna. Bara det är en utmaning, varje morgon.
Gå med hunden. En lätt grej att göra 6.30, han är lika morgontrött som jag.
Åka till jobbet. Satans helvete så var man ju tvungen att skrapa rutan.
Komma till jobbet. Jobba. Åka hem.
Handla. Mest godsaker, en del vettigt och en god ost.
Städa. Eller egentligen mest plocka undan för att någon av oss ska orka städa imorron.
Planera, strukturera och fundera. För framtiden, på kort sikt.
Leka med dator.
Maken kollar på tråkiga program på DiscoveryChannel och grejar med föreningsjox.
Springa en runda?
Laga mat?
Slappa!

tisdag 9 mars 2010

Om tunga frågor

Jag städade, och det blev en tur till Småland.

Väl där pratade jag med min underbara moster halva natten. Vi pratar om livet, om folk, om vården, om... ja, mest om vården faktiskt, men som sagt, en hel del om livet också. Ofta relaterat till vartannat. Säga vad man vill om vården, men den ligger väldigt nära livet, som samtalsämne räknat. Vi pratar om vad som är viktigt i livet. Om viktiga frågor som om man verkligen ska leva varje dag som om den vore den sista. Något som jag inte alls tror på, jag tror inte att man skulle orka pumpa ut det allra mesta av varje dag. Man måste vila också, och njuta av att bara få vara. Däremot tycker jag att man ska tänka genom sina beslut, och tänka på vad det är man skulle ångra att man inte gjorde, om någon förutsättning ändrade sig. Ta alla tillfällen att umgås med nära och kära, städning och andra värdsliga saker kan vänta. Dammråttor är bra på mycket, men de har fortfarande inte sprungit ifrån mig.

Om något skulle hända mina föräldrar, så skulle jag vara tacksam för varje mil jag kört för att träffa dem och få umgås med dem. Jag skulle glädjas över att vi hunnit stöta och blöta många av livets viktiga frågor, innan det var för sent. Jag skulle sträcka på mig i vissheten om att jag varit ärlig mot dem, och inte har några stora hemska hemligheter som skulle sätta sig som en käpp i hjulet. Jag skulle skratta åt allt vi upplevt tillsammans. Jag skulle gråta över saker som vi inte får uppleva tillsammans. Jag skulle be. Men framför allt så skulle jag stålsätta mig för framtiden, för hur mycket jag än tar till vara på varje dag, hur mycket jag än förbereder mig på att livet inte alltid kommer att se ut som det brukar, hur mycket jag än ber, så vet jag inte hur livet skulle kunna fortsätta fungera utan mina föräldrar. Eller utan min man. Eller utan min bror. Eller utan mina vänner. Eller utan mina underbara släktingar.

Men nu, nu gläds jag över att de finns, att de lever, att de mår bra, att de skrattar, gråter och ber.

Och så ber jag lite, för att den där dumma tummen ska bli bra... Snälla!

fredag 5 mars 2010

Jag håller på att bli schizofren...

Jag hör röster.

De säger åt mig att städa. De säger åt mig att inte städa. De säger åt mig att maken kan städa. De säger att jag ska åka och simma. De säger åt mig att städa förijävulen. De säger så mycket dumt.

Doktorn säger att jag inte ska lyssna på rösterna. Men hur jag än gör så är det ju någon jävla röst som får sin vilja genom.

Röstjävul, nu ska jag städa, men inte för att du säger det, utan för att om jag gör det så kanske jag kan tragga mig den lilla omvägen förbi Växjö när vi ska till Ängelholm. Varför ska allt, alltid hända samma helg?

tisdag 2 mars 2010

Om det uppenbara

Motivationen att göra det jag borde vill inte infinna sig. Istället sitter jag vid datorn. Läser bloggar och snokar runt lite mest i allmänhet. Trist, men det är roligare (?) än att tvätta.

Mitt i mitt surfande såg jag en bild på Martin Melin, ni vet Robinsson-vinnare och polisen, som ropar ut ord som borde vara så trötta på varandra nu att de snart slår ihjäl varandra. "Jag var inte närvarande som pappa". Jag kommer på mig själv att bli riktigt förbannad.

För många herrans år sedan, på den tiden när bara 275% av befolkningen i Midsommer hade dött i brutala mord, så sa Barneby (det är väl han som är huvudrollen i Morden i Midsommer, om inte så är det han jag menar) att det finns tre typer av människor.
De dumma som aldrig lär sig av sina misstag.
De smarta som lär sig av sina misstag och
De kloka som lär sig av andras misstag.

Redan här kan vi väl konstatera att Martin Melin är dum, eller? Generationer av män före honom har vaknat en dag och upptäckt att de börjat bli flintskalliga och att ungarna inte längre blir ammade. Men var har tiden blivit av, frågar de sig, de var ju nyss så små och vi skulle ju göra så mycket kul när de bara blev lite äldre och nu ska de ta körkort... Helvete.

En klok pappa hade lyssnat på sina förfäder och faktiskt spenderat tid med sina barn, trots att jobbet/gymmet/krogen kallar. Precis som att vilken klok människa som helst skulle lyssna på alla de stackare som drabbats av dödliga sjukdomar eller allvarliga olyckor och se till att ta vara på varje dag, inte gräla om onödiga saker och älska varandra gränslöst.

Var finns alla kloka människor?

Själv försöker jag vara klok, men är oftast smart. Det funkar ganska bra det med.

Om motivation

Varför är det så svårt?

söndag 28 februari 2010

Hemma!

Efter en vecka i solen, och ett par nätter i lilla byn på landet, så är både vi och hunden hemma igen. Det är skönt att vara hemma. Bajsa på sin egen toalett, sova i sin egen säng, internet och andra bekvämligheter man valt att ha i sitt hem liksom. Men det finns också en baksida med att komma hem. Kylskåpet är tämligen tomt, tvättkorgen är överfull, en massa grejer ligger framme som måste stoppas in på sina platser för att man ska kunna sova i sin goa säng... jobbigt. Man kan lyfta på röven och fixa ordning lite i rappet, för att sedan kunna slappa tills jobbeveckan börjar imorgon. Eller så kan man sätta sig i varsin kontorsstol, läsa i fatt bloggar på nätet, läsa tidning på nätet, kolla på filmer på nätet, använda internet till allt annat än att betala räkningarna, vilket var anledningen till att man satte sig vid datorn i först hand... Det kan man göra, det går hur bra som helst, faktiskt.

Hunden, han ligger i soffan. Han vankade lite av och an när vi kom hem, undrade om det verkligen inte var så att man får fri tillgång till att ligga i sängen när man varit lämnad i över en vecka. Sedan gick ha och la sig. Han har tydligen sprungit en hel del i veckan, och det syns, han har gått ner i vikt. Lite mullig dalmatiner är nu en pinnsmal dalmatiner. Dietmaten ska vi blanda ut med vanlig mat från och med nu. För nu, nu gott folk, nu börjar vårens träning, både för mig och hunden! Dock tänkte jag att jag skulle blanda ut min vanliga mat med dietmat.

Tögraderna har gjort att vintern numera ser ut som en helt vanlig skånsk vinter, med undantag för det stoora högarna med snö som ligger lite varstans (läs: överallt).

Nä, om man skulle packa upp...

torsdag 18 februari 2010

SEMESTER!!!!

Jag har semester. Hade det inte varit för att det är blötsnö som faller (för första gången denna vinter era jävla gnällspikar) så hade jag gjort en snöängel på väg hem från jobbet. Men jag dansade en liten happydance istället!

På lördag åker vi till Gran Canaria. Hela familjen, utom den där drumla kusinen som är dum i tummen och får stanna hemma. Hans underbara familj ska dock med, och de har ju ett stort tomrum att fylla. Så familj gånger flera åker till sydligare breddgrader på lördag.

Redan i morgon trotsar vi all logik och far norrut som en liten avstickare. Lämnar hunden på kollot och susar hem till mor och far som ska bjuda på sushi (och blodkorv). Sedan åker vi i samlad trupp söderut igen tidigt på lördag för att flyga från Sturup.

Just i detta nu så är det mesta packat (= alla mina grejer). Väskorna som är klara för avfärd står vid balkongdörren. Vi går och plockar och donar lite. Planerar och pratar om resan. Pricken fattar att något är i görningen. Det är inte ofta som hela hans mattunna ska med. Antingen så fattar han att vi ska lämna bort honom. Eller så fjäskar han för att få följa med. Hur som helst så har han lagt på keloffensiven ikväll. Ligga nära, gosa mysa, kela krama, sova sängen? dubbel kvällsmat? Nope, det blir kloklippning istället!

Om beroende

Idag har ämnet beroende tagits upp i en liten hörna av internet. Oneklingen intressant.

Man undrar vad skillnaden på bokberoende och datorspelsdito är. Egentligen ingen, tycker jag, men jag vet att de bemöts på väldigt olika sätt. Mest tror jag att det är grundat i att "smarta barn läser mycket" och "barn som spelar mycket datorspel blir introverta". Föräldrar vill ha smarta barn, inte introverta.

Sen att man i spel som WoW bygger upp ett globalt nätverk, skriver på engelska över en chat med folk från hela världen, organiserar och tänker både strategi och taktik, det är det ingen som riktigt tänker på.

En eloge ska i sammanhanget ges till min kusins sambo Maria. Hennes barn ville spela WoW, då fick de först visa henne vad det gick ut på, hur det fungerade och så vidare, innan de fick lov att spela. Bra gjort, tycker jag!

Om tidsskillnader

Jag börjar jobba klockan 14.00. Prick. Innan dess ska jag ner till affären och handla fisk inför morgondagens sushi-middag.

Om jag hade haft bilen hemma så hade det tagit ca två minuter att köra ner till affären, och cirka två minuter att köra hem. Plus tiden det tar att handla. Det hade tagit 10 minuter att köra till jobbet.

Nu ska jag ta bussen ner till affären, och med gång-, vänte- och åktid tar det minst 15 minuter. Handla. Åka buss hem igen för att stoppa in grejerna i kylen tar ytterligare minst 15 minuter. Sedan är det dags att börja ta sig till jobbet, för det tar ungefär 50 minuter med buss.

Jag undrar så varför inte fler åker med kollektivtrafiken...

onsdag 17 februari 2010

Om packning

Jag hatar att packa. Fyra års leverne i en stor jävla sportbag har satt sina spår. Packa är fruktansvärt, packa upp är om möjligt ännu värre. Till och med nu, när solsemestern på en styck Canarieholme är så nära att jag nästan känner solen, så tycker jag att det är pest att packa. Det kan ha att göra med att mina postorderkläder inte hinner komma och att jag har växt ur befintlig garderob... Det kan ha med det missnöjet att göra. Men allra mest troligt är det att missnöjet kommer av att jag måste stryka. Så är det, och att kläderna kommer vara lika skrynkliga som en 90-åring när vi väl kommer fram ändå. Dessutom kommer jag att glömma tio grejer som jag behöver, och ta med mig ca 200 grejer som jag inte behöver. Mamma är nöjd om passen är med. Resten skulle man ju kunna köpa i en souvenirbutik.. om man måste! Antagligen säljer de pass också. Men jag tror att jag håller mig till mitt nya fina, med son-namn!

Det skålar vi på!

Skål!

tisdag 16 februari 2010

Tisdagstema - Sol


Solen är underbar, oavsett årstid.

Och på lördag, då åker vi för att se på solen från en annan punkt av jordens yta. Förhoppningsvis får vi även känna på lite av dess värme också!

Fler bidrag till veckans tisdagstema finns här!

Update:
Till vardags är det mest denna typ av SoL jag sysslar med.
Det kan vara därför jag inte blir solbränd...

Om förkylningstider

Check!

Jag har gått på alla reklamsnuttar om hur man ska bli av med förkylningen. Köksbänken är full med naturläkemedel. Svägerskan har konsulterats i ämnet häxkonster, och därmed är en pepparrot inhandlad. Näsdukarna ligger i två högar, en med nya och en med använda. Apoteket har fått ett par visiter för att inhandla det som inte naturapoteket kunde tillhandahålla.

Resultatet?
Jag är fortfarande förkyld. Men Gud ska veta att har får tuff konkurrens av Sinova de där tre gångerna om dagen man får stoppa i sig dem. Mumma för själen är att kunna andas genom näsan!


torsdag 11 februari 2010

Om snö

Jodå, vi har snö i Lund också.

Det är ett jävla gnäll på den här snön. Folk vill ha vår hit, och snöfan dit. Jag förstår inte resonemanget. Det är ju vinter, på vintern! Så här års brukar vi ha fått slask, geggamoja, mörka dagar rakt genom, gnäll över den globala uppvärmningen som gör att vi inte får någon snö, pulkor som torkar sönder i källare och andra förråd. Men i år, i år gott folk har vi fått en vinter. Snö så långt ögat kan nå. Ljust och vackert, värsta ljusterapin att bara gå ut. Minusgrader, så det är pudersnö vi pratar om, inget slask, bara snö. Ingen geggamoja. Berättade jag hur ljust det är? Pulkan har visserligen spruckit, men vem fan bryr sig? Och global uppvärmning, den kan väl göra sitt på sommaren istället? Eller? Och om inte detta skulle vara nog, tänk på sommaren. Denna kalla vinter har reducerat antalet fästingar och andra kryp radikalt. Plus att alla de som gör nya vägar, de kommer ha jättemycket att göra hela sommaren för att laga alla tjälskott som kommer bli i vägarna. Det är ju bra, jobb är bra!

Så hörrni, lite positivitet. Det är faktiskt bara februari!

Och hunden, han älskar det!


tisdag 2 februari 2010

Tisdagstema - Liggande


Hon ligger alltid, men det är inte ofta som hon är såhär glad!
Fler bidrag till Tisdagstema hittar du här.


ojojoj

Jag har träningsvärk i varenda muskel i kroppen efter min vrålstart på mitt aktiva liv. Rugbyträning igår och simning idag.

Maken har feber. Hunden sover i soffan.

Ikväll kommer svärfar på middag, vilket kul värdpar vi kommer vara!

lördag 30 januari 2010

Om rädsla

Jag är egentligen inte rädd för något. Jag klarar spindlar och insekter, höga höjder, folkmängder, ensamhet, trånga rum och hissar. Jag kan gå under stegar och lägga nycklar på bordet, utan att vara rädd för konsekvenserna. Jag har lärt mig genom åren att nej, man får inte analsex av att gå över A-brunnar. Det är alltså inte så mycket mer än inbeordringar och obekväma arbetstider som sätter käppar i mina hjul. Men det finns en sak, en sak som skrämmer mig från vettet. Att förlora de jag älskar. Min man, min bror, mina föräldrar, vänner... Att en dag få veta att de inte finns längre. Inte få säga hejdå, inte få krama dem en gång till, aldrig mer kunna fråga dem om råd, aldrig mer få skratta med dem. Att helt plötsligt behöva leva livet utan dem. Bara tanken på det gör så ont, så ont.

På jobbet träffar jag så mycket sjuka människor. Människor som drabbats av något oväntat tidigt i livet. De påminner mig om att uppskatta var dag som ser ut som vanligt, och att inte ta något för givet.

Man ska aldrig lämna de man älskar i vredesmod. Man ska älska alla sekunder när livet är som vanligt. Man ska inte vänta tills man själv drabbas av något, för att börja värdesätta livet. Man ska leva nu. Man ska planera för morgondagen, men inte skjuta saker framför sig. Man ska minnas det som varit, men inte fastna i det.

Idag är en så'n dag. Tacksam. Gråtmild. Älskad!

fredag 29 januari 2010

Ett äpple om dagen...

Det lyckades vi nästan med denna vecka.

Mamma fick sin Mac.
Cicci fick sin iPhone.
Maken drömmer om en iPad.
Jag fick ett som mellanmål.

4 av 7, det är väl ganska bra? Ganska!

tisdag 26 januari 2010

måndag 25 januari 2010

Om tydlighet

Om meningen är att man ska hålla avstånd.
Varför är texten så liten?

fredag 22 januari 2010

Om fredagsmys

Steken står i ugnen.

Hunden piper och vill ut.

Hundens människor sitter vid varsin dator och försöker påminna hunden om att han var ute en rejäl sväng för en stund sedan.

Maken jobbar, som vanligt. Jag letar recept.

Det där med planer som jag skrev härom dagen, vi stryker det och fortsätter i samma gängor ett tag till. Men vi har fixat lite 5-56 nu, så nu ska det nog rulla på lite lättare.

Lite låg, inte alls hög.

Fredagkväll med maken bokad. Lördagmorgon på jobbet, bokad. Lördagskväll också för den delen. Har jag nämnt att jag är lite bitter över mina arbetstider?

Ser fram emot sovmorgon på söndag, kanske en långfrukost och IKEA innan det är dags att befinna sig på jobbet igen. Goa pengar? Njae, en dryg förtilapp i timmen extra att hänga i julgranen.

Steken ska ösas. Hunden vill fortfarande ut.
Trevlig helg gott folk!

torsdag 21 januari 2010

Om sunt förnuft

De senaste dagarna har Sverige upplevt en stor förtroendekris. Allt som står på Facebook är inte sant! Grupper kan byta namn. Grupper kan inte skänka en massa pengar till en jordbävningskatastrof. Folk är inte alltid vilka de utger sig för att vara. Föräldrar måste berätta med ett kopierat statusmeddelande att de älskar sina barn. Och tjejer sprider korkade saker som inte killarna får veta - mitt i jämställdhetsdebatten så ska man berätta sitt födelsedatum eller sin civilstatus i kryptiska statusmeddelanden. Jag fnissar mig nästan hysterisk så jävla duktigt vi lurar dem.

Vad hände med kritiskt tänkande? Vad hände med sunt förnuft? Vad händer om socialen tar alla barn vars föräldrar inte kräker ut sin kärlek i ett statusmeddelande? Var ska alla barnen bo? Vad hände med att inte prata med främlingar som bjuder på godis?

Jag förstår varför folk är rädda för vad som kan hända som konsekvens av barnens internetanvändande. För trots allt så är det ju fortfarande så att genom sig själv känner man andra.

Om säkerhet - igen

Vi kollar på Mythbusters.
Fel, maken kollar, jag lyssnar lite och ser lite.

De spränger skiten av en markördocka, med en bomb i en kulspetspenna. James Bond tema.

Kan någon förklara för mig varför man inte får ha med sig vätskor på flygplanen nu igen?

lördag 16 januari 2010

Om hunden - igen

Nu är hunden sjuk. Han har en så kallad manlig kennelhosta. Det innebär att han hostar, men att det mest låter som om han har satt något i halsen och försöker harkla sig hela tiden. Hunden är vaccinerad mot denna typ av åkomma, men det tycks som om man kan få sig en släng av det ändå, om man är hund. Hunden började hosta i söndags, sedan dess har han bara sysselsatts med kisserundor runt huset mer eller mindre. Idag har han nästan inte hostat alls, men lite. Nästan frisk med andra ord. För tjugo minuter sedan var vi ute på sedvanlig kisserunda. Nu sitter han vid dörren och piper och vill ut igen. Så går det om man spenderar dyrbar kall utetid med att lukta på hundkiss och leta upp gamla gräddförpackningar i buskarna istället för att göra det man lämpligen borde göra på en kisserunda. Men hur förklarar man det för en prickig, något understimulerad hund? Det blir nog till att gå ut, igen, och att hålla tummarna att morgondagen bjuder på ingen hosta och en längre promenad istället.

torsdag 14 januari 2010

Om arbetsfördelning

Jag är ganska lat, egentligen väldigt mycket så. Det finns två saker som motiverar mig. Mutor, och när någon säger åt mig på riktigt. Städa är inte det roligaste jag vet, inte alls så.

Igår sa jag till maken att:
"Imorron när jag ringer och säger att nu är jag på väg hem från jobbet så ska du säga följande till mig "frujävel, nu åker du hem, utan att ta med dig några av jobbets grejer, såsom telefoner och bilnycklar hem. Gå ut med hunden, plocka ur diskmaskinen, plocka i diskmaskinen, dammsug, torka golven och sen står du och stryker tills dess att jag kommer hem med sushi åt dig". Ordagrannt!"

Lite muta och lite hot i ett, tänkte jag, tills maken inte svarade i telefon.
Inget städat, och jag fick hämta sushin själv. Det kunde gått!

Vårkänslor

Videkisarna har börjat titta fram. Solsken.

Och så det här!

Don't you just love the spring i benen?

onsdag 13 januari 2010

Om nuläget

Jag är i en fas där jag vet vad jag vill och samlar energi för att orka.

Vi har stora planer på gång, och jag oroar mig för pengar. Ständigt denna vessla...

Jobbet är en hönsgård, och även om jag stormtrivs med mitt arbete så blir jag så in i h-vete förbannad ibland, det irriterar och föder bitterhet som längtar till ett vanligt jobb, utan bajs och helgtjänstgöring.

Här hemma ser det inte ut som ett bombnedslag för tillfället och vi är båda mätta och ganska nöjda med livet.

Nyduschad, renbäddat, pyamas på och LeGrandFinale väntar. Sista avsnittet av Stargate SG1. Nördigt så det ryker om det, jag kan kolla på det när som, ändå drar jag ut på det. Vill liksom inte säga hejdå riktigt. Några tips på bra tv-serier att titta på nu?

Planer planer planer. Undrar om några av mina planer går i lås, och vad det leder till i så fall. Som så många gånger innan ber jag om ett facit, och som så många gånger innan möts jag av tystnad.

Maken jobbar. Som vanligt.

Hunden hostar. Han åkte på en släng kennelhosta under sitt pensionatbesök över nyår. Trist för honom. Kul för mig och plånboken att vi har djursjukvårdare online. Tack Emma!

På lördag kommer mor, far och bror på besök. Planer var det. Det är alltid kul att träffa familjen lite. Kul att få bjuda tillbaks ibland.

Let's Dance har börjat, och gissa vem som jobbar på fredag kväll. Bitter? Jag? Nädå... bara lite avis på alla som haft julledigt.


fredag 8 januari 2010

Om digitalkameragenerationen

Förr:
Någon närmar sig med en kamera, alla gömmer sig under duken, säger att de inte vill vara med på bild, blir tvingade, lägger huvudet på sne och ler fånigt. Personen med kameran klickar av en bild. Ungefär ett halvår senare har fotografen fotat upp hela rullen, framkallar den och lägger bilderna i en byrålåda. Bilden på folket som inte ville vara med på bild blev inte så bra, fotografen siktade lite fel.


Nu:
Någon närmar sig med en kamera. Alla i rummet parar ihop sig två och två kind mot kind och ler in i kameran, sedan ber de fotografen att visa bilden, bilden blev dålig, fotografen ombedes att ta bort bilden för att ta en ny, och en ny och en ny. Dagen efter ligger alla bilderna på facebook eller på någon blogg. Till och med hundar som är födda på det mycket sena 00-talet uppvisar kind-mot-kind-beteende.



tisdag 5 januari 2010

00-talet

Tio år, som gått så fort, men som har haft ett enormt innehåll.

Jag har, i delvis kronologisk ordning...
... blivit av med oskulden
... blivit myndig
... tagit körkort
... handlat på systemet för första gången (och ett par därtill)
... varit kär ett par gånger
... varit frustrerad över att de där gångerna inte varade längre och att den rätta inte ville infinna sig
... varit på Island och jobbat
... plockat hem en hund från nämnt land
... läst en gymnasieutbildning
... tappat hästintresset
... tagit studenten
... jobbat med hästar
... supit
... läst på komvux
... gjort av med familjens hästar
... börjat umgås med folk jag känt hela livet men aldrig känt
... slutat umgås med folk jag trodde att jag skulle vara nära hela livet
... pluggat fysik och matte
... flyttat hemifrån och hem igen ett par gånger
... delat bostad med underbara människor
... blivit sårad in i hjärteroten
... träffat den stora kärleken
... pluggat till undersköterska med svärmor som lärare
... förlovat mig med kärleken
... skaffat bil, hund och bostadsrätt med densamma och renoverat den sistnämnda
... lärt mig massor om världen och om mig själv men framför allt att ta Carpe Diem på allvar.
... blivit nykterist - nästan
... fått en fast anställning som det jag är utbildad till
... varit på ett par begravningar
... gift mig
... badat
... blivit Mac-användare
... åkt pulka
... gråtit
... skrattat
... haft sex på konstiga ställen och till sängs
... firat Alla Hjärtans Dag med partner
... sårat folk jag tyckt om
... gjort bra och dåliga val
... röstat ett par gånger
... blivit fadder åt bästa vännens son
... sovit mycket
... och säkert en hel del massa saker till.

Om storstädning

Det är ju nytt år, och vi börjar så smått med en storstädning.

Det brukar bli så att vi flyttar runt grejerna till högar. Möblerar om bland papper och annat sådant som inte riktigt har någon plats. Saker som inte har någon riktigt bra plats. Jag menar IKEA-katalogen, var har den sin plats? Man kan inte kasta den, för deras hemsida är så vanvettigt värdelös, så var ska den ligga?

När jag var liten så var är ännu sämre på att städa. Två sekunder efter startskottet gått så hittade jag en tidning som låg på fel plats. Sen läste jag tidningen, sen var det middag och sen hade jag glömt bort att jag städade. Inte min bästa egenskap.

Åter till dagen.
För tillfället ligger det staplar med tidningar och kokböcker på bordet och ett par andra högar med papper som ska sorteras in. Jag har tagit itu med den första högen papper som är inne i pärmar, och skulle precis sätta igång med att sortera in månadens skörd med räkningar, när maken kom med ett papper som han frågade var jag vill ha någonstans.

Pappret var pappas tal till oss på vårt bröllop i somras. Min vana trogen så läste jag genom det. Det är så vackert. Jag vet att pappa gruvade sig länge innan bröllopet för talets skull. Jag vet att det är omskrivet och reviderat i det oändliga. Jag vet att han la mycket vaken tid på det och en hel del sovande tid också för att få till det. Och det vet jag att det var värt. För fy tusan vilket bra tal han höll. Jag fick tårar i ögonen då, och nu när jag läste det. Pappret är troligen utskrivet ett par dagar innan bröllopet, men det är så tummat att det ser mycket äldre ut än så. Det allra roligaste med detta tal är att många av våra gäster tycker att just detta tal var en av höjdpunkterna på bröllopet. Det är nog synd att pappa bara har en dotter, eller tur, beroende på vilken synvinkel man använder. Det finaste talet. Det kommer värma, och stärka mig många gånger i livet! Tack pappa!

Åter till sortering av papper. Det där tummade, det blir svårslaget.

söndag 3 januari 2010

Om vintern

Det är vinter, på riktigt.
Minusgrader. Solsken. Lite snö.
Bra för välbefinnandet och för naturen.

Solsemestern hägrar, det är inte dumt det heller.

fredag 1 januari 2010