Föräldrar ska inte klaga så mycket på att upp och hämta barnen på nätterna. Det är riktigt behagligt att köra då. En och annan taxibil, men annars är gatan tom. Och vad gäller taxibilarna så behöver man aldrig oroa sig för dem. Antingen så kör de fortare än en själv eller så håller de sig ur vägen. Något som fler bilister skulle träna på ibland. Inatt, på tomma vägar tog det tre (3) minuter att köra till stationen. I vanliga fall tar det m i n s t sju minuter, minst. Det var ett rent nöje!
När vi kom hem la de sig i soffan och jag i sängen tillsammans med min käraste.
Imorse ringde klockan i arla morgonstund. Jag, mer sovande än vaken, tog en drickyoggi ur kylen och kastade ett öga på soffan. Lillebror låg och balanserade på gränsen för att trilla ur soffan, och kramade sitt sällskap. Det såg fruktansvärt obekvämt och oerhört mysigt ut. Tankarna for iväg till märkliga ställen man sovit på, med märkliga människor och alla känslor det har medfört... Det var länge sedan nu, och det är sannerligen bättre att dela en Tempursäng med sin man än att balansera på en soffkant. Men som sagt, minnen.
1 kommentar:
Ja visst väcker det minnen, härliga och ömma minnen. Ömma kroppsdelar som var i dvala stor del av dagen, och ändå ljuva. Tack gode gud för dubbelsängen. Snällt att du tog så väl hand om dem och skjutsade mitt i natten. Du är snäll, du. Kram Mamma
Skicka en kommentar