torsdag 29 oktober 2009

Om trötthet

Ikväll är min kära make ute på galej. Hela företaget han jobbar på är och kör Go-Cart och äter middag. Jag lovade att jag skulle hämta hem min kära make när de hade haft kul klart. Men så började klockan bli sent, och den här frun kände att ögonlocken började falla för gravitationen. Och efter en kort sms-konversation så bestämdes det att maken skulle fixa hem sig själv (100 spänn på att han tar en taxi). Frun skulle således kunna gå och lägga sig. Och plötsligt verkar det som om gravitationen slutat verka, väldigt lokalt, just där mina ögonlock befinner sig. Inte trött alls längre.

Så nu är frågan, ska jag säga till maken att jag kan hämta honom, med risken att bli svintrött omedelbart när budskapet är framfört. Eller ska jag ligga här hemma och glo i taket tills han kommer hem?

Det är svåra beslut man tampas med i äktenskapet, minsann!

Om reklam

I en reklamfilm för hårfärg som är aktuell nu är en känd svensk skådespelerska frontfiguren. I denna reklamfilm pratar hon med sin mamma, som man inte får se. Alla som har lite koll vet att skådespelerskans mamma i verkligheten är en känd skådespelerska hon också.

Då kan man, om man tänker som jag, undra vad poängen är med att tilltala en känd person som inte visas i bild i en reklamfilm. Ville man ha med mamman också men hade inte råd med båda, eller att skriva om manus? Eller försöker man bara få skådespelerskan i reklamen att verka ännu dummare?

onsdag 28 oktober 2009

Om jackor

Kvällens outfit, inifrån och ut.

Pyamasjacka
Munkjacka
Regnjacka

Rustad för livet.

Om säkerhet

Jag kollar på TV, Stockholm-Arlanda.

Lite flygplatsminnen dyker upp. Som den där gången i Schweiz när någon glömt sitt handbagage, och stigit på planet utan det. Sällan har jag sett sådan panik i ögonen på folk som när jag sa till personalen att det stod en svart väska mitt på golvet, och att det verkade som om det var någon som glömt den. Panik var ordet. Tack och lov så var det bara en helt vanlig människa som glömt sin väska. Ingen terrorist. Den gången.

Men hur farligt skulle det kunna vara? Säkerhetskontrollerna är ju så säkra. Jag menar, alla vet ju att vätskor exploderar om de inte ligger i en enliterspåse, och att man kan döda folk med hårklämmor och nagelsaxar. Men de där plastbesticken som de delar ut på planet, de blir ju inte ett dugg vassa om man bryter dem. Ingen skulle väl kunna dö för att någon sticker en sådan i lämplig artär? Och visst är det väl så att de kemikalier som faktiskt exploderar, de behöver man inte ha så mycket av, och allra helst i små flaskor och sedan blanda dem? Eller? Jag menar, en bit natrium, stor som en sockerbit, och helt vanligt kranvatten brinner värre än, säg en plomberad flaska CocaCola. Men så säljer de ju inte natrium innanför säkerhetskontrollen heller.

Om någon tycker att jag delat ut olämpliga idéer nu, så kan jag meddela att ovanstående är högstadiekemi (=grundskola = sådant som alla svenskar ska kunna) och gällande besticken så är det empiriska undersökningar som ligger bakom slutsatsen att de är vassa. Inga människor eller djur har kommit till skada.

Om I-landsproblem

Jag har inte obegränsat med pengar.

Jag har en väääldigt god vän som fyller år.

Jag är besatt av Juicy Fruit, tunnbröd med baconost och CocaCola.

Och nä, det blev inte roligare än såhär idag. Heller.

söndag 25 oktober 2009

Om att shoppa med maken

Min kära make hatar att handla. Det enda undantaget är teknik. Det älskar han. Men kläder och skor och sådana grejer det är pesten för honom, och när han säger att vi måste åka och köpa nya skor, då menar han det - verkligen. Denna gång var det inte bara skor, det var även byxor som skulle inhandlas. Alltså var läget riktigt akut.

Väl i köpcentrat så går han och ser duktigt bajsnödig ut. Snabbt som tusan in på Ecco, två provade par skor och en dryg tusenlapp senare styrde vi kosan mot Dressman. Där letar han upp ett par byxor, och kilar sedan in i en provhytt. Väl där inne, när han står i kalsongerna klämmer han ur sig att han nog vill ha lite fler par byxor än ett, och ber mig springa och hämta. Och så var de lite små, lite stora, bra - men jag vill ha svarta, inte så ljusa jeans... och så håller det på. Och när han står där inne i provhytten, och jag springer runt som en tok för att hitta byxor i rätt färg, modell och storlek åt honom, ja då är det inga sura miner. Nädå, till och med ett leende kan mannen klämma ur sig i det läget!

En jävligt snäll fru, det har han iallafall, och ännu snällare blev hon sedan hon utrustats med ett par gummistövlar. Fru med torra fötter, det är en snäll fru!

lördag 24 oktober 2009

torsdag 22 oktober 2009

Om Proviva

Proviva är gott och nyttigt.

Bär är goda och nyttiga, och i sommar har jag haft dille på blåbär. Besatthet skulle man kunna kalla det.

Alla Proviva-smakerna smakar bär. Mango smakar mango. Jordgubb smakar jordgubb och så vidare.

Men varför smakar inte blåbärs-Provivan blåbär, utan blåbärskräm? Helt ointensiv.

Morgonens Förmiddagens antiklimax.

Lite överlevnadstips

Om man känner att livet börjar gå i samma gängor, dag ut och dag in, och att man liksom inte kommer någonstans med de stampade jordgolv som kallas livet.

Då rekommenderar jag följande:
Tag en god vän, ett underbart barn, tre galna djur och toppa med lite friskluft. Stöt och blöt samtliga ämnen, skratta och berätta hemligheter, analysera och ät en pizza. Avrunda det hela med en god kopp te och lite datortrassel.

Efter detta kommer du troligen ha kvar alla dina problem, du kommer vara i samma gängor och stampa lika envetet. Men, du kommer att känna dig mycket bättre till mods och ha ett uns energi över till att smörja upp valfri... öh... gänga. Typ.

onsdag 21 oktober 2009

Om bevis

Det tjatas ju en del om agility och hundträning i den här bloggen... Tänkte att det är bäst att bjuda på lite bildbevis, annars tror ni kanske att jag hittar på.

Om beroende

Det är hemskt vad man är beroende av tekniken man använder.

Internet. Jag har begåvat mig med en iPhone, och har således internet i fickan alltid. Det är bara att tuta och köra, även om det vissa gånger är mer tuta än köra på grund av dålig (läs: långsam) täckning. Hemma har vi dunderlina, det säger bara WROOOOM liksom. Man kollar grejer på nätet, pratar lite med folk, läser bloggar, skriver blogg lite då och då, ja ni vet. I fredags rasade servern som står i vår garderob. Den jobbar som mail- och filserver samt router. När den dör, dör allt. Inget internet. Ingen mail. Inga av de (självklart helt lagliga) nedladdade tv-serier vi brukar titta på. Just denna helgen har vi ju sysselsatt oss med lite andra trevligheter än att sitta i soffan med varsin laptop i knät, och internet löste vi ganska snabbt ändå. Men fem dagar senare kliade det som fan i kolla-mailen-nerven. Måste. Kolla. Mailen. NU!
Snäll, underbar och utarbetad make sitter uppe nästan hela natten för att fixa. Han fixar. Hustru glad. Gör som hon blir tillsagd, men det fungerar inte. Ringer och stör maken på jobbet, han säger, frun fixar och så rasslar det till. 879 olästa mail. My god, tänkte jag, och undrade var min popularitet kom från. Något jag sagt? Gjort? Tänkt? Ett par nanosekunder senare landade jag i verkligheten och insåg att mina 879 olästa mail var alla mail jag hade i mailboxen, inte bara nya alltså. Inte så populär, med andra ord. Och i denna härligheten har alla datum och tidpunkt för alla mail blivit satt till Idag, 01.37.

Hatkärlek? Javisst!

tisdag 20 oktober 2009

Om lite av varje

I fredags morse fick jag vaccin mot den nya influensan. På kvällen hade vi kräftskiva. Vi har inte hunnit med det förrän nu. Jag hade lite ont i armen och gnällde lite, parallellt med kräftorna, räkorna och aiolin samt den superba Västerbottenpajen. Sedan bäddade jag ner mig. Feber och ont i hela kroppen. Baconfebern Light. Trevlig värdinna man är - nej. Tur att man har gäster som roar sig själva, och maken. Nu undrar ni, ångrar du att du vaccinerade dig? Nej, svarar jag då, om jag reagerar såhär på försvagat smittoämne i liten dos, så vågar jag inte ens tänka på hur jag skulle må om jag blivit smittad som vanligt.

Gott folk - Vaccinera er!

Vi har faktisk haft en ledig långhelg tillsammans. Hunnit med massor, utöver vaccin och baconfeber. Städa, röja, sortera, fixa, dona, rasta hunden, handla, planera och programmera. Tillsammans. Mycket roligare då. Maken har också lämnat in tidrapport för föregående månad. 240 arbetade timmar. Kanske inte så konstigt att jag känt mig lite ensam här hemma. Han har ju dessutom gjort sin plikt som ordförande i bostadsrättsföreningen.

Vi har haft finbesök också i helgen (utöver kräftskivebesökarna då). Bästa vännen med familj tittade inom efter att ha tränat med sin hund på dessa sydliga breddgrader. Vi hoppas att det blir en tradition. Mycket trevligt.

I förra veckan var det slut på agilityträningen. I helgen som gick träffades vi som tränat ihop och tränade själva. Jag brukar ju ha med mig en utvilad hund. Det hade jag inte i helgen, och åter igen fick jag bekräftat för mig att han vilar sig i form.

Jag tror på att vi inte blir utsatta för mer än vi kan klara av. Det fick jag också bekräftat i helgen. Varför skulle annars makens älskade server rasa under en långhelg? Krisen i Mellanöstern var ju löst och han hade ju hur mycket tid över som helst, typ. Tyvärr, för honom och alla som har mailkonto hos oss, så har min man en krävande fru, så det har inte hunnit bli åtgärdat ännu. Håll uuuut. Jag är också utan mail...

onsdag 14 oktober 2009

Om sug

I hela mitt liv har jag ätit konstiga saker, och ibland fått ett sug efter något. Ofta inträffar dessa två ganska tätt inpå varandra. Sådant som folk berättar att de upplever när de är gravida, sådan har jag varit hela livet. Jag tror jag var 12 den första gången någon frågade om jag var gravid på grund av vad jag åt.

Idag är det Gimmi Chokladmjölk och jäst.

Måste. Ha.

Maken tror att den dag jag blir gravid så kommer jag äta precis som vanligt folk. Jag tvivlar.

Om en arbetsnarkoman

Jag må vara kommunalt anställd, med alla bekvämligheter och fördomar det innebär.

Det är inte min man. Han jobbar typ alltid.

Ingen tid för att ta hand om frun, klia på ryggen, boosta ego, prata, leka vuxna vertikallekar, äta middag (som ej är inhandlad på McDonalds), smörja fötter...
Det enda vi gjort ihop den senaste veckan är att trycka på SNOOZE på varsin iPhone under en timme på morgonen.

Det suger energin ur hustrun.

Men nu är det tydligen fred i Mellanöstern, så nu ska han bara lösa klimatfrågan och finanskrisen också innan det blir normala arbetstider igen.

Någon som har en hobby och lite sexleksaker att låna ut?

fredag 9 oktober 2009

Om facket

Jag är inte medlem i facket.

Jag har allvarliga problem med fackrörelsen i detta land. Principiellt och ideologiskt.

I min mening har de spelat ut sin roll, för länge sedan. Det de håller på med nu kallas maktmissbruk.

Facket är en frivillig förening. En frivillig förening ska inte, i min mening, vara det kontrollerande organet för arbetsmiljö. De ska arbeta för en bra arbetsmiljö, och eventuellt ha ombud för att göra så. Men att en frivillig organisation ska kontrollera arbetsmiljön, det tycker jag är rent av vidrigt. Gäller inte arbetsmiljöreglerna för alla, även de som inte är fackligt anslutna?

Facket ska vara en intresseförening för folk som arbetar inom en eller flera kategori/er yrken. Det ska inte vara en politisk organisation. När jag går in på Kommunals hemsida för att kolla upp hur lönerna ligger för mitt yrke i det område jag bor, så vill jag enkelt kunna hitta den informationen, utan att behöva titta på deras reklamkampanj för hur de ska störta den blåa regeringsalliansen. Ett fackförbund ska inte verka politiskt, även om de har sina rötter i politiken.

Facket försöker göra gott genom att sätta upp en massa regler för hur man får lägga schema. Men genom att göra det så saboterar de möjligheter för en bra rapportering. Kvällspersonalen går hem med information, och dagpersonalen får arbeta utan den informationen. Visst är den skriftliga dokumentationen viktigast, men om den kompletteras med muntlig rapport så blir det ännu bättre. Men det sätter facket käppar i hjulen för.

Lite mer välformulerade åsikter om facket finns här. Jag håller med om det också!

Quite frankly, fack you!

Om synvillor



Hur går vägen bakom skylten?

Om hösten

Det är en intressant tid på året nu. Hösten.

Framförallt är det väldigt roligt att se vad folk har på sig. En del kommer med full vintermundering, andra ser sommarklädda ut i t-shirt, shorts och sandaler. Samma dag, samma temperatur. Så olika klädsel.

Jag tror det beror på två saker, det uppenbara, hur varm man är i sig själv. Men också vilken tid på dygnet man stigit upp. Lite kläder = sovmorgon. Vintermundering = uppe i ottan.

måndag 5 oktober 2009

Om att skrika sig hes

Jag gick på stan idag. Jag gör det lite oftare nu när jag passerar centrum varje dag efter jobbet. Hur som helst så mötte jag idag en familj med ett styck barn i en vagn. Barnet skrek för full hals, och föräldrarna bara fortsatte. Jag hajade till och tänkte att de där föräldrarna verkligen anammar att ignorera oönskade beteenden. Tills jag såg dem prata teckenspråk med varandra.

På tal om teckenspråk så fick jag för ett tag sedan lära mig att det inte alls heter att tala teckenspråk. Man talar ju liksom inte. Det heter att man tecknar. Men om jag säger att två personer tecknar till varandra, låter inte det mer som om de ritar små lappar till varandra?

söndag 4 oktober 2009

Kanelbullens dag

Min mamma är mästare på bullar, och om jag får säga det själv så vansläktas jag inte helt och hållet...


Om fördomar

Jag har jättemånga fördomar. Massor. Men jag väljer att inte agera efter dem.

I trafiken är jag nog den mest fördomsfulla person som finns. Jag och maken brukar gissa vilken typ av förare som kör framförvarande bil. Detta baserat på bilmodell, färg, hur personen kör, hur personen inte kör och ren instinkt. I 90% av fallen har vi rätt. Lite hemskt, faktiskt.

Idag skulle jag titta på agilitytävling. Den var igår. Så jag körde hem igen.

Nu sitter jag och slösurfar. Internet är bra för fördomsfulla människor. Det finns bekräftelse för allt, och motsägelser.

Men helt ärligt, om man ska jobba med medborgarkontakter i riksdagen. Borde man inte kunna hantera svenska språket i skrift då? Grundläggande saker som att man har ett mellanrum mellan punkten och nästa bokstav efter en punkt ska vara stor. Eller?

lördag 3 oktober 2009

Om dubelmoral

Jag har ju varit på hundkurs idag. Och för tillfället sitter jag och tänker genom kursen. Analyserar, liksom. Jag kommer på mig själv med att sitta och bita ihop käkarna och bli riktigt irriterad. Anledningen till det är dubbelmoral.

Denna ständiga jävla dubbelmoral.

Idag på kursen fick jag inte använda min klicker, de sa att det skulle störa de andra ekipagen.
Idag på kursen sa de att visst var löptikar välkomna, en del i kursen är ju att hantera störande moment.
Nu sitter jag och undrar om inte risken finns att man möter en som klickar med sin hund i vardagen? Och varför är en typ av störning bra och en annan dålig?

Idag på kursen sa de att man ska ha med sig en leksak, gärna en pipleksak.
Och så var det ju det där med att jag inte fick använda klickern.
Kära läsare, vad stör mest? En pipleksak eller ett klick?

På kursen idag sa de att vi skulle prata med våra hundar för att hålla kontakten med dem.
Senare på samma kurs fick vi bannor för att vi pratade med våra hundar så mycket. Trodde vi verkligen att de skulle förstå vad vi sa?

På kursen idag sa de att hundar inte lyssnar på vad man säger, utan i vilket tonläge man säger saker. Spelar det då någon roll om man rabblar kladdkakerecept för sin hund på banan i träningssyfte för att hålla kontakten? Och kan någon, snälla, förklara för mig hur det kommer sig att min hund sitter stilla och tittar på mig medan jag rabblar alla ord jag kan komma på som börjar på V tills jag säger "Vassego", då han hugger in på sin mat. Han förstår ju inte ord, hur fan kan det gå till?

Så nu sitter jag här och funderar på vad jag ska göra med dessa frågor. Maila dem till folket som håller i kursen, eller ta upp dem vid nästa träningstillfälle. Det finns ju för och nackdelar med båda delar. Om jag mailar, så får jag svar nu, de kan svara i lugn och ro och jag behöver inte riskera att bli uppfattad som obstinat. Men om jag tar upp det vid nästa kurstillfälle så kan gruppen diskutera störning och olika typer av sådan, och så får jag se deras miner när jag ifrågasätter dem.

Tyvärr är det mest negativa tankar om den där kursen nu. Och parallellt med irritationen funderar jag på hur jag ska kunna vända denna träning till något positivt, och inte ta bort all den glädje som finns i träningen på agilityn. Jag vill ha samma glädje när jag tränar lydnad med min hund. Jag vill uppmuntra hans passivitet när han är passiv och uppmuntra hans glädje och vilja när han är glad och vill. Berömma det som är bra när han gör det självmant, och därmed få honom att vilja göra så oftare. Klickermetodik helt enkelt.

Jag ska nog maila det där om klickern...
Sen får vi ladda upp lite annorlunda inför nästa pass, lite mindre vila och lite mer uppvärmning. Tvärt om mot agilityn.

Det här kommer ju bli skitbra, eller hur? Visst?


Glömde ju nästan...
På tal om dubbelmoral så måste följande lilla anekdot berättas. Det hela utspelar sig i en sal på Fysicum i Lund hösten 2005. Carl-Erik Magnusson visade ett experiment om den fotoelektriska effekten. För er som inte orkar klicka på länkar, eller inte förstår innehållet, kan jag berätta att man laddar upp något med statisk elektricitet (som när man gnuggar en ballong mot håret och sedan kan fästa den i taket) och experimenterar med. För att göra detta använder man ett kattskinn.

"Gott folk, man får inte producera kattskinn i Sverige, det klassas som djurplågeri. Därför köper vi våra kattskinn från Polen. Vad kallas det? Dubbelmoral, ja!"

"Nu tar jag min svenska dubbelmoral och gnider den polska katten"

Häpp!



Världens mesta Malin?

Kul att du frågar!

De fyller år idag, allihopa.



Om insikter

Maken har varit lite ur form de senaste dagarna. Haft huvudvärk och för en gångs skull beklagat sig lite. Som den underbara och fantastiska fru jag är så räknade jag snabbt ut att lördagen och den avslappning det innebär skulle däcka honom, och att han inte skulle kunna följa med och kolla på kursen i Allmänlydnad som jag och den prickiga hunden skulle infinna oss på idag.
Maken skrattade lite åt mig när jag sa det, skojade om att jag säkert skulle få rätt, men det syntes på honom att han inte riktigt trodde det.

Jag kom nyss hem från nämnda kurs. Gissa var maken befinner sig?

Men jag behövde inte säga, vad var det jag sa? Det gjorde han åt mig. Fan, du fick rätt iallafall, sa han. Det tog lite udden av att ha rätt, denna gången också!

torsdag 1 oktober 2009

Om poletter

Den har trillat ner nu.

Min kära hund har satt ett ansikte på begreppet - att vila sig i form.

Vi har inte tränat, vi har inte gått några långa rundor, maken har inte varit ute och cyklat med honom. En kväll på Revingehed och ett par vändor till en gräsplan inte alls långt härifrån för att springa av sig lite och plocka löv. That´s it.

Igår körde vi en hoppbana på agilityn. Det gick strålande. Och kul hade vi.

Så in i helvete kul.

Jag skrattar fortfarande.