fredag 26 mars 2010

Om siffror

Vi har en väckarklocka som projecerar tid och utetemperatur.

Det är härligt att vakna när tiden är mindre än utetemperaturen!!

torsdag 25 mars 2010

Bangzy



För tio år sedan var jag på Island och jobbade. Just idag för tio år sedan låg det sex små, 8 dagar gamla valpar i hallen hos familjen jag jobbade för. En av dem var Bangzy. Han växte upp i samma takt som jag började förstå språket. Och som en bonus så fick jag honom. Han skulle följa med mig hem till Sverige. Tyvärr så blev jag sjuk, och fick åka hem tidigare än väntat. Men en månad senare kom Bangzy till Sverige tillsammans med en tjej som varit hos familjen och hälsat på. På Island hade de gett honom lugnande medel inför den långa flygningen, på Arlanda hade han vaknat och de hade varit ute och gått rundor i väntan på flyget som skulle till Kristianstad.

I Kristianstad stod jag och väntade på min hund. Vi såg flyget landa. Folk gå av. Bagaget lastas av. Vi fick reda på att hundburen skulle komma på bagagebandet tillsammans med det andra bagaget. Vi väntade. Bagaget kom på bandet. Men ingen hundbur. Vi väntade. Ingen hundbur kom. Bagagebandet tömdes, och det kom fortfarande ingen hundbur. Vid det här laget var jag i stort sett panikslagen. Helt plötsligt hörde vi någon säga Bangzy (uttalas Bongsi, och betyder nalle på isländska). In kom tjejen med en styck mycket pigg och glad, svart och vit hund i koppel. Hon berättade att, när de skulle lyfta ut buren ur planet så hade den öppnat sig. Bangzy hade tagit tillfället i akt och testat marken i sitt nya land. Han hade lagt i högväxel och dragit en repa på landningsbanan. Bilden ovanför är tagen samma kväll som han kom till Sverige, fyra månader gammal.

Sedan var det dags för Bangzy att vänja sig av med milsvida ytor att springa på, och plötsligt anpassa sig till en tomt. Inte helt lätt. Jag insåg ganska snabbt att det inte skulle hjälpa att springa efter honom, så när han lämnade tomten så skrek jag; NEEEEJ, tills han stannade. Grannarna inte så lyckliga, men det hjälpte. Inte en gång, när jag har varit hemma, så lämnade han tomten. När inte jag var hemma, så var han inte lika nogräknad med gränserna.

Därefter flyttade han med mig till Bollerup och internatlivet. Jag är ju mer morgontrött än vad som egentligen borde vara tillåtet. Men Bangzy kom på ett sätt att få upp mig. Han började med att gny lite försiktigt. Sen började han hoppa upp och ner i sängen. När inte det fungerade så stoppade han ner huvudet i vattenskålen, bubblade, och sen hoppade han upp i sängen och pussade mig. Det fungerade!

Sedan dess har han blivit föräldrarnas hund. Han flyttade hem till dem under en period när mamma var sjukskriven, och jag hade mycket i skolan, och sedan har han stannat där. Där har han haft jobb att göra. Ta ut hästarna i hagen på morgonen, och in i rätt stall och på rätt plats på kvällarna. Agera barnmorska och barnvakt åt katterna. De katter som blivit födda efter hans inträde i familjen har varit minst lika präglade på honom som på sin mamma. Sedan hästarna försvann från gården har katterna varit den primära sysslan.

För några år sedan var han dålig. En fotbollsskada i knät. Ingen var förvånad.

I morse ringde min lillebror och berättade att Bangzy var dålig. Han hade inte reagerat när de pratat med honom, inte kommit när de ropat, inte ens viftat på svansen. När han ringade var han och mamma på väg till veterinären med honom. För en stund sedan ringde de igen och berättade att man hade avlivat honom på grund av en tumör i hjärtat som gjorde att han inte kunde syresätta sig.

Så nu finns den finaste Border Collin jag någonsin träffat inte på denna jord längre.

Det är riktigt, riktigt tråkigt!




söndag 14 mars 2010

Om söndagen

Vakna. Bara det är en utmaning, varje morgon.
Gå med hunden. En lätt grej att göra 6.30, han är lika morgontrött som jag.
Åka till jobbet. Satans helvete så var man ju tvungen att skrapa rutan.
Komma till jobbet. Jobba. Åka hem.
Handla. Mest godsaker, en del vettigt och en god ost.
Städa. Eller egentligen mest plocka undan för att någon av oss ska orka städa imorron.
Planera, strukturera och fundera. För framtiden, på kort sikt.
Leka med dator.
Maken kollar på tråkiga program på DiscoveryChannel och grejar med föreningsjox.
Springa en runda?
Laga mat?
Slappa!

tisdag 9 mars 2010

Om tunga frågor

Jag städade, och det blev en tur till Småland.

Väl där pratade jag med min underbara moster halva natten. Vi pratar om livet, om folk, om vården, om... ja, mest om vården faktiskt, men som sagt, en hel del om livet också. Ofta relaterat till vartannat. Säga vad man vill om vården, men den ligger väldigt nära livet, som samtalsämne räknat. Vi pratar om vad som är viktigt i livet. Om viktiga frågor som om man verkligen ska leva varje dag som om den vore den sista. Något som jag inte alls tror på, jag tror inte att man skulle orka pumpa ut det allra mesta av varje dag. Man måste vila också, och njuta av att bara få vara. Däremot tycker jag att man ska tänka genom sina beslut, och tänka på vad det är man skulle ångra att man inte gjorde, om någon förutsättning ändrade sig. Ta alla tillfällen att umgås med nära och kära, städning och andra värdsliga saker kan vänta. Dammråttor är bra på mycket, men de har fortfarande inte sprungit ifrån mig.

Om något skulle hända mina föräldrar, så skulle jag vara tacksam för varje mil jag kört för att träffa dem och få umgås med dem. Jag skulle glädjas över att vi hunnit stöta och blöta många av livets viktiga frågor, innan det var för sent. Jag skulle sträcka på mig i vissheten om att jag varit ärlig mot dem, och inte har några stora hemska hemligheter som skulle sätta sig som en käpp i hjulet. Jag skulle skratta åt allt vi upplevt tillsammans. Jag skulle gråta över saker som vi inte får uppleva tillsammans. Jag skulle be. Men framför allt så skulle jag stålsätta mig för framtiden, för hur mycket jag än tar till vara på varje dag, hur mycket jag än förbereder mig på att livet inte alltid kommer att se ut som det brukar, hur mycket jag än ber, så vet jag inte hur livet skulle kunna fortsätta fungera utan mina föräldrar. Eller utan min man. Eller utan min bror. Eller utan mina vänner. Eller utan mina underbara släktingar.

Men nu, nu gläds jag över att de finns, att de lever, att de mår bra, att de skrattar, gråter och ber.

Och så ber jag lite, för att den där dumma tummen ska bli bra... Snälla!

fredag 5 mars 2010

Jag håller på att bli schizofren...

Jag hör röster.

De säger åt mig att städa. De säger åt mig att inte städa. De säger åt mig att maken kan städa. De säger att jag ska åka och simma. De säger åt mig att städa förijävulen. De säger så mycket dumt.

Doktorn säger att jag inte ska lyssna på rösterna. Men hur jag än gör så är det ju någon jävla röst som får sin vilja genom.

Röstjävul, nu ska jag städa, men inte för att du säger det, utan för att om jag gör det så kanske jag kan tragga mig den lilla omvägen förbi Växjö när vi ska till Ängelholm. Varför ska allt, alltid hända samma helg?

tisdag 2 mars 2010

Om det uppenbara

Motivationen att göra det jag borde vill inte infinna sig. Istället sitter jag vid datorn. Läser bloggar och snokar runt lite mest i allmänhet. Trist, men det är roligare (?) än att tvätta.

Mitt i mitt surfande såg jag en bild på Martin Melin, ni vet Robinsson-vinnare och polisen, som ropar ut ord som borde vara så trötta på varandra nu att de snart slår ihjäl varandra. "Jag var inte närvarande som pappa". Jag kommer på mig själv att bli riktigt förbannad.

För många herrans år sedan, på den tiden när bara 275% av befolkningen i Midsommer hade dött i brutala mord, så sa Barneby (det är väl han som är huvudrollen i Morden i Midsommer, om inte så är det han jag menar) att det finns tre typer av människor.
De dumma som aldrig lär sig av sina misstag.
De smarta som lär sig av sina misstag och
De kloka som lär sig av andras misstag.

Redan här kan vi väl konstatera att Martin Melin är dum, eller? Generationer av män före honom har vaknat en dag och upptäckt att de börjat bli flintskalliga och att ungarna inte längre blir ammade. Men var har tiden blivit av, frågar de sig, de var ju nyss så små och vi skulle ju göra så mycket kul när de bara blev lite äldre och nu ska de ta körkort... Helvete.

En klok pappa hade lyssnat på sina förfäder och faktiskt spenderat tid med sina barn, trots att jobbet/gymmet/krogen kallar. Precis som att vilken klok människa som helst skulle lyssna på alla de stackare som drabbats av dödliga sjukdomar eller allvarliga olyckor och se till att ta vara på varje dag, inte gräla om onödiga saker och älska varandra gränslöst.

Var finns alla kloka människor?

Själv försöker jag vara klok, men är oftast smart. Det funkar ganska bra det med.

Om motivation

Varför är det så svårt?