torsdag 15 december 2011

Förlossningen

1. När fick du reda på att du var gravid?
Jag misstänkte att det var något på G och passade på att köpa ett graviditetstest när jag ändå skulle till Apoteket. Det var den 30 mars.

2. Hur gammal var du?
27

3. Hur tog din partner det?
Jag ringde och berättade att jag skulle köpa ett test, sedan ringde jag igen och frågade om han ville vara med (det sa han att det inte behövdes), sedan skickade jag ett mms med bilden på plusset och frågade vad han önskar sig i julklapp. Han blev glad!

4. Mådde du mycket illa?
Nope, inte ett dugg.

5. Var du känslig?
Inte värre än vanligt, tror jag.

6. När kände du bebisens första sparkar?
På min födelsedag, den 18:e juni.

7. Var du ofta orolig?
Inte ofta, men vid ett par tillfällen har jag varit det. I början på graviditeten fick jag ont på samma ställe där jag hade ont när jag hade ett utomkvedshavandeskap för några år sedan, vi var på KK akut och kollade upp det. I slutet på grviditeten var det en dag jag inte kände några fosterrörelser, då var jag inne på förlossningen på kontroll. Ett par gånger där mellan har jag blivit orolig, men avvaktat och känt efter en stund senare.

8. Sparkade bebisen mycket?
Nja, mycket rörelse, inte så mycket direkta sparkar.

9. När började du läcka bröstmjölk?
Jag har inte läckt någonting alls.

10. Fick du bristningar?
Japp, magen ser ut som ett myrbo med bristningar.

11. Blödde du någon gång?
Nej. Nio månader utan mens, helt underbart!

12. Hur många ultraljud gjorde du?
Fem. I vecka 7 var vi inne på kontroll på KK akut, då såg man bara en klump. Rutinultraljud i vecka 18. Extra ultraljud i 33 på grund av att de ändrat datum för beräknad förlossning med 8 dagar. Extra tillväxt kontroll i vecka 37. Och koll av mängden fostervatten och flöde i navelsträngen när jag var inne på kontroll i vecka 40.

13. Hur ville du att din förlossning skulle se ut?
Jag hade inga direkta önskemål annat än att jag ville ha en normal förlossning där jag hade möjlighet att vara mentalt närvarande.

14. Hur började din förlossning?
Jag kom in till förlossningen för kontroll i vecka 41+1 på grund av högt blodtryck och huvudvärk, de lade in mig över natten. Morgonen därpå blev jag igångsatt med Propess, de lade in den kl. 9.30 och jag fick lite sammandragningar direkt, men sedan hände det inte mer förrän kl 20.30 samma kväll. Då började jag få sammandragningar som snabbt blev till värkar. Som i sin tur kom utan vidare mellanrum.

15. Hur många timmar tog förlossningen?
Från första sammandragningen tills jag hade bebis på utsidan tog det cirka 2 timmar och 40 minuter.

16. Födde du vaginalt eller med kejsarsnitt?
Vaginalt. Jag har tydligen ett helt fenomenalt bäckenben. En bra grej att ha.

17. Hur mycket var du öppen när du kom in?
Jag var ju redan inne, men när de undersökte mig första gången uppe på BB var jag 4-5 cm öppen. När jag var nere på förlossningen hann de inte undersöka innan jag var helt öppen.

18. Vilken smärtlindring tog du?
Lustgas.

19. Dragen med sugklocka?
Nej.

20. Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen?
Oj, jag vet knappt, men ungefär en timme tror jag.

21. Blev det komplikationer?
Nej.

22. Vad tyckte du var jobbigast?
Såhär i efterhand var det egentligen inte särskilt jobbigt alls. Jag tyckte att jag hade koll hela tiden, även om de var lite oroliga för mig när jag försvann in i mig själv i lustgasdimman. Smärtan var stor men överkomlig. Värkarna kom som sagt sjukt tätt, och det var ju jobbigt, men det gjorde också att jag inte hade tid att tänka utan bara jobba på.

23. Var du rädd för något?
Att inte Robban skulle hinna dit. Det gjorde han, med 10-15 minuters marginal.

24. Skrek du?
Nej. Jag har aldrig varit så tyst.

25. Hur många var inne i förlossningsrummet?
En himla massa folk, men inte alla på en gång. Min barnmorska och min undersköterska var med hela tiden. Mamma och pappa var inne en sväng för att möta upp Robban och ta hem hundarna till sig. Robban var ju som sagt med en stund. Och så var där ett par extra personal som jag inte har riktigt koll på vilka eller hur många de var. Strax efter att krystvärkarna börjat trillade det in en barnläkare med glitter i håret som undrade var bebisen var. Han hade gått till fel rum.

26. Hade du någon nära med dig?
Jajamen, (nästan) hela familjen. Men som sagt, inte alla på en gång.

27. Fick du sys?
Ja, ett par stackars stygn fick jag. Men jag hade sluppit om jag velat.

28. Vilken vecka födde du i?
41+2

29. Vad var vikt och längd på bebisen?
Han vägde 4080 gram och var 52 cm lång.

30. Ammar du?
Japp. Han är lite kladdig och vill hellre kela med brösten än äta från dem. I hans önsketänkande ingår det då att maten kommer från hans händer. Vi jobbar på det.

31. Hur gammal är bebisen nu?
Nästan exakt 2 dygn.

32. Vad tyckte du om förlossningen?
Den var kort och intensiv. Men det jag tänker mest på i efterhand var känslan jag hade under tiden. Att allt jag gjort fram tills dess, alla tankar, alla känslor, alla beteenden, att allt det hade förberett mig på det. Det var sådant jag tänkte på i lustgasdimman!

onsdag 7 december 2011

Positivt tänkande

Det har gått nästan ett år sedan jag skrev något här. Det år som gått har varit ett av de mest händelserika i mitt liv, på gott och ont. Först och främst så väntar jag barn. Ett barn som borde titta ut från sin bubbla och in i verkligheten vilken dag som helst. Jag håller just nu att genomgå en separation också. Jag och maken ska dela på oss, och jag har därför flyttat upp till byn på landet. Det är omvälvande med så mycket stora förändringar på en gång. Separation, baby och flytt på en gång. Det har varit jobbiga veckor på många sätt, men de har lett till någonting bra som kommer att bli ännu bättre när tiden får gå.

Det är lätt att snöa in sig när man krisar. Se allt som är jobbigt och bedrövligt, sjunka ner i självömkan och inte bara slicka sina egna sår, utan även låta andra slicka dem. Jag har haft sådana dagar. Jag har också haft dagar då jag sett ljuset i tunneln. Sett och känt att jag kommer klara av detta, på egna ben. Det går upp och ner, en del dagar är bra, andra är fruktansvärda. Men när de dåliga dagarna är över och de bra dagarna kommer, så är de bättre än de bra dagarna varit innan. Och de dåliga dagarna blir aldrig så dåliga som de varit innan. Hela tiden känner jag att jag är på väg uppåt och framåt, även om vägen inte är spikrak på något håll.

Jag försöker att tänka positivt. Känslan inom mig säger att detta kommer bli bra, men att jag inte vet hur bra kommer att se ut. Jag försöker hitta den känslan och låta den göra mig stark. Det är positivt tänkande i min värld. Jag är medveten om att det kommer bli jobbigt. Jag laddar inför prövningar som jag inte har en aning om hur de kommer att se ut. Jag hoppas på det bästa, förbereder mig för det värsta och väntar mig någonting mitt emellan. Jag vilar i tryggheten att mitt skyddsnät håller för att fånga upp mig från ett fritt fall, det har de visat om och om igen de senaste veckorna.