Om städning

Jag är världens slarvmaja. Har alltid varit och kommer nog alltid att vara. De säger att det ändrar sig när man får barn, men jag undrar. Jag kan gå över saker som ligger på golvet, utan att ens reflektera över att de är där. Det är till och med så illa att jag stunden senare kan vända upp och ner på hela lägenheten för att leta efter just den grejen jag nyss gått över. Den där grejen som normala människor hade plockat upp och lagt på sin plats med en gång. Så fungerar inte jag. Det hade varit en dröm att vara tillsammans med en pedant. Kanske inte för honom, men för mig. Men det är jag inte. Maken min är en minst lika stor slarvmaja han. Det gör att lägenheten ser ut som ett bombnedslag med jämna mellanrum. Sedan ringer någon och säger att de tittar förbi, och då panikstädar vi ja jävlar. Nu var det ett tag sedan någon hälsade på. Och lägenheten ser ut därefter. Till och med jag har en gräns, och den är egentligen passerad för länge sedan.

Så nu jävlar städas och tvättas det. Undrar hur länge det håller denna gången.