Idag på vår promenad försvann han in i en buske vid en tomt. Han pep ut ur busken, och såg sådär förlägen ut som bara en dalmatiner kan göra. Vi hann gå i ungefär 50 meter innan jag såg det. Han gick och bar på ett grisöra, som han stulit på tomten. (Inte av tomten, tack och lov!)
Som den hemska människa jag är så tänkte jag att han skulle få behålla sitt stöldgods.
Vi hade då kommit ungefär en kilometer in på vår runda, som totalt är tre kilometer.
Kleptohunden bar på sitt stulna grisöra. Han kissade med örat i munnen, han bajsade med örat i munne, han stuntade i att lukta på allt som han brukar lukta på för att han hade örat i munnen. Han jagade inte katter som sprang över vägen, skulle det vara lönt? Han hade ju redan ett byte i munnen. Hela vägen bar han på det där örat, och jag hann nästan bli lite stolt över honom för att han genomförde sin plan. Duktig hund, mogen och beslutsam.
Inte.
200 meter från hemmet släpper han örat i marken och går vidare. Så fan heller tänkte jag. Har han burit på det förbannade örat hela rundan så får han fan ta med det hem. Den sista biten hem fick jag tvinga honom att ta med det. När vi kom hem la han örat och sig själv i soffan, sedan låg han där och tittade på det i en timme eller så. Sedan åt han upp det.
Jag undrar om han ångrade sig, och skämdes en aning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar