Innan jag fick mitt nya jobb så var det jag som körde till jobbet. Rättvisan i det låg i att jag började jobba när han var tvungen att gå upp. Sedan fick jag ett nytt jobb, inom stadsgränserna. Maken jublade över att äntligen slippa åka tåg och stadsbuss till jobbet. Fint, tänkte jag, jag kan ju cykla eller ta stadsbuss. Jomenvisst. Det är en mil att cykla och det tar nästan en timme att åka stadsbuss. Kul. Cykla är inte ett alternativ då jag föredrar att komma till jobbet utan att se ut som en tomat i fejjan och vara klibbig av svett. Lösningen är att maken lämnar mig på jobbet på morgonen och sen åker jag stadsbuss hem. Det fungerar bra. Men jag har inte riktigt vant mig vid att inte ha bilen. Plötsligt så måste jag planera. En sån enkel grej som matinköp har blivit mycket mer komplicerade nu. Jag kan ju inte bara sätta mig i bilen, köra till ICA, handla och sen köra hem igen. De är inte lätta, mina i-lands-problem.
Igår fick jag iallafall köra en bit. Till agilityträningen. På vägen lämnade jag av maken i stallet. Han tipsade om en genväg. En jättebra genväg. Förutom det faktum att vi befinner oss i södra Skåne inom två mils radie från Eslöv och det är höst och betsäsong. Jag skulle satsa min högra arm på att folk som kör i de här krokarna den här tiden på året är de som får mest krupp av LGF-skyltar. Jävla Örtofta!
Till slut fick jag köra ut på åkern med min icke särskilt terränggående bil för att komma förbi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar