Om det uppenbara

Motivationen att göra det jag borde vill inte infinna sig. Istället sitter jag vid datorn. Läser bloggar och snokar runt lite mest i allmänhet. Trist, men det är roligare (?) än att tvätta.

Mitt i mitt surfande såg jag en bild på Martin Melin, ni vet Robinsson-vinnare och polisen, som ropar ut ord som borde vara så trötta på varandra nu att de snart slår ihjäl varandra. "Jag var inte närvarande som pappa". Jag kommer på mig själv att bli riktigt förbannad.

För många herrans år sedan, på den tiden när bara 275% av befolkningen i Midsommer hade dött i brutala mord, så sa Barneby (det är väl han som är huvudrollen i Morden i Midsommer, om inte så är det han jag menar) att det finns tre typer av människor.

De dumma som aldrig lär sig av sina misstag.

De smarta som lär sig av sina misstag och

De kloka som lär sig av andras misstag.

Redan här kan vi väl konstatera att Martin Melin är dum, eller? Generationer av män före honom har vaknat en dag och upptäckt att de börjat bli flintskalliga och att ungarna inte längre blir ammade. Men var har tiden blivit av, frågar de sig, de var ju nyss så små och vi skulle ju göra så mycket kul när de bara blev lite äldre och nu ska de ta körkort... Helvete.

En klok pappa hade lyssnat på sina förfäder och faktiskt spenderat tid med sina barn, trots att jobbet/gymmet/krogen kallar. Precis som att vilken klok människa som helst skulle lyssna på alla de stackare som drabbats av dödliga sjukdomar eller allvarliga olyckor och se till att ta vara på varje dag, inte gräla om onödiga saker och älska varandra gränslöst.

Var finns alla kloka människor?

Själv försöker jag vara klok, men är oftast smart. Det funkar ganska bra det med.