Om bevis

Det tjatas ju en del om agility och hundträning i den här bloggen... Tänkte att det är bäst att bjuda på lite bildbevis, annars tror ni kanske att jag hittar på.

Om beroende

Det är hemskt vad man är beroende av tekniken man använder.

Internet. Jag har begåvat mig med en iPhone, och har således internet i fickan alltid. Det är bara att tuta och köra, även om det vissa gånger är mer tuta än köra på grund av dålig (läs: långsam) täckning. Hemma har vi dunderlina, det säger bara WROOOOM liksom. Man kollar grejer på nätet, pratar lite med folk, läser bloggar, skriver blogg lite då och då, ja ni vet. I fredags rasade servern som står i vår garderob. Den jobbar som mail- och filserver samt router. När den dör, dör allt. Inget internet. Ingen mail. Inga av de (självklart helt lagliga) nedladdade tv-serier vi brukar titta på. Just denna helgen har vi ju sysselsatt oss med lite andra trevligheter än att sitta i soffan med varsin laptop i knät, och internet löste vi ganska snabbt ändå. Men fem dagar senare kliade det som fan i kolla-mailen-nerven. Måste. Kolla. Mailen. NU!

Snäll, underbar och utarbetad make sitter uppe nästan hela natten för att fixa. Han fixar. Hustru glad. Gör som hon blir tillsagd, men det fungerar inte. Ringer och stör maken på jobbet, han säger, frun fixar och så rasslar det till. 879 olästa mail. My god, tänkte jag, och undrade var min popularitet kom från. Något jag sagt? Gjort? Tänkt? Ett par nanosekunder senare landade jag i verkligheten och insåg att mina 879 olästa mail var alla mail jag hade i mailboxen, inte bara nya alltså. Inte så populär, med andra ord. Och i denna härligheten har alla datum och tidpunkt för alla mail blivit satt till Idag, 01.37.

Hatkärlek? Javisst!

Om lite av varje

I fredags morse fick jag vaccin mot den nya influensan. På kvällen hade vi kräftskiva. Vi har inte hunnit med det förrän nu. Jag hade lite ont i armen och gnällde lite, parallellt med kräftorna, räkorna och aiolin samt den superba Västerbottenpajen. Sedan bäddade jag ner mig. Feber och ont i hela kroppen. Baconfebern Light. Trevlig värdinna man är - nej. Tur att man har gäster som roar sig själva, och maken. Nu undrar ni, ångrar du att du vaccinerade dig? Nej, svarar jag då, om jag reagerar såhär på försvagat smittoämne i liten dos, så vågar jag inte ens tänka på hur jag skulle må om jag blivit smittad som vanligt.

Gott folk - Vaccinera er!

Vi har faktisk haft en ledig långhelg tillsammans. Hunnit med massor, utöver vaccin och baconfeber. Städa, röja, sortera, fixa, dona, rasta hunden, handla, planera och programmera. Tillsammans. Mycket roligare då. Maken har också lämnat in tidrapport för föregående månad. 240 arbetade timmar. Kanske inte så konstigt att jag känt mig lite ensam här hemma. Han har ju dessutom gjort sin plikt som ordförande i bostadsrättsföreningen.

Vi har haft finbesök också i helgen (utöver kräftskivebesökarna då). Bästa vännen med familj tittade inom efter att ha tränat med sin hund på dessa sydliga breddgrader. Vi hoppas att det blir en tradition. Mycket trevligt.

I förra veckan var det slut på agilityträningen. I helgen som gick träffades vi som tränat ihop och tränade själva. Jag brukar ju ha med mig en utvilad hund. Det hade jag inte i helgen, och åter igen fick jag bekräftat för mig att han vilar sig i form.

Jag tror på att vi inte blir utsatta för mer än vi kan klara av. Det fick jag också bekräftat i helgen. Varför skulle annars makens älskade server rasa under en långhelg? Krisen i Mellanöstern var ju löst och han hade ju hur mycket tid över som helst, typ. Tyvärr, för honom och alla som har mailkonto hos oss, så har min man en krävande fru, så det har inte hunnit bli åtgärdat ännu. Håll uuuut. Jag är också utan mail...

Om sug

I hela mitt liv har jag ätit konstiga saker, och ibland fått ett sug efter något. Ofta inträffar dessa två ganska tätt inpå varandra. Sådant som folk berättar att de upplever när de är gravida, sådan har jag varit hela livet. Jag tror jag var 12 den första gången någon frågade om jag var gravid på grund av vad jag åt.

Idag är det Gimmi Chokladmjölk och jäst.

Måste. Ha.

Maken tror att den dag jag blir gravid så kommer jag äta precis som vanligt folk. Jag tvivlar.

Om en arbetsnarkoman

Jag må vara kommunalt anställd, med alla bekvämligheter och fördomar det innebär.

Det är inte min man. Han jobbar typ alltid.

Ingen tid för att ta hand om frun, klia på ryggen, boosta ego, prata, leka vuxna vertikallekar, äta middag (som ej är inhandlad på McDonalds), smörja fötter...

Det enda vi gjort ihop den senaste veckan är att trycka på SNOOZE på varsin iPhone under en timme på morgonen.

Det suger energin ur hustrun.

Men nu är det tydligen fred i Mellanöstern, så nu ska han bara lösa klimatfrågan och finanskrisen också innan det blir normala arbetstider igen.

Någon som har en hobby och lite sexleksaker att låna ut?

Om facket

Jag är inte medlem i facket.

Jag har allvarliga problem med fackrörelsen i detta land. Principiellt och ideologiskt.

I min mening har de spelat ut sin roll, för länge sedan. Det de håller på med nu kallas maktmissbruk.

Facket är en frivillig förening. En frivillig förening ska inte, i min mening, vara det kontrollerande organet för arbetsmiljö. De ska arbeta för en bra arbetsmiljö, och eventuellt ha ombud för att göra så. Men att en frivillig organisation ska kontrollera arbetsmiljön, det tycker jag är rent av vidrigt. Gäller inte arbetsmiljöreglerna för alla, även de som inte är fackligt anslutna?

Facket ska vara en intresseförening för folk som arbetar inom en eller flera kategori/er yrken. Det ska inte vara en politisk organisation. När jag går in på Kommunals hemsida för att kolla upp hur lönerna ligger för mitt yrke i det område jag bor, så vill jag enkelt kunna hitta den informationen, utan att behöva titta på deras reklamkampanj för hur de ska störta den blåa regeringsalliansen. Ett fackförbund ska inte verka politiskt, även om de har sina rötter i politiken.

Facket försöker göra gott genom att sätta upp en massa regler för hur man får lägga schema. Men genom att göra det så saboterar de möjligheter för en bra rapportering. Kvällspersonalen går hem med information, och dagpersonalen får arbeta utan den informationen. Visst är den skriftliga dokumentationen viktigast, men om den kompletteras med muntlig rapport så blir det ännu bättre. Men det sätter facket käppar i hjulen för.

Lite mer välformulerade åsikter om facket finns här. Jag håller med om det också!

Quite frankly, fack you!

Om synvillor

Hur går vägen bakom skylten?

Om hösten

Det är en intressant tid på året nu. Hösten.

Framförallt är det väldigt roligt att se vad folk har på sig. En del kommer med full vintermundering, andra ser sommarklädda ut i t-shirt, shorts och sandaler. Samma dag, samma temperatur. Så olika klädsel.

Jag tror det beror på två saker, det uppenbara, hur varm man är i sig själv. Men också vilken tid på dygnet man stigit upp. Lite kläder = sovmorgon. Vintermundering = uppe i ottan.

Om att skrika sig hes

Jag gick på stan idag. Jag gör det lite oftare nu när jag passerar centrum varje dag efter jobbet. Hur som helst så mötte jag idag en familj med ett styck barn i en vagn. Barnet skrek för full hals, och föräldrarna bara fortsatte. Jag hajade till och tänkte att de där föräldrarna verkligen anammar att ignorera oönskade beteenden. Tills jag såg dem prata teckenspråk med varandra.

På tal om teckenspråk så fick jag för ett tag sedan lära mig att det inte alls heter att tala teckenspråk. Man talar ju liksom inte. Det heter att man tecknar. Men om jag säger att två personer tecknar till varandra, låter inte det mer som om de ritar små lappar till varandra?

Kanelbullens dag

Min mamma är mästare på bullar, och om jag får säga det själv så vansläktas jag inte helt och hållet...

Om fördomar

Jag har jättemånga fördomar. Massor. Men jag väljer att inte agera efter dem.

I trafiken är jag nog den mest fördomsfulla person som finns. Jag och maken brukar gissa vilken typ av förare som kör framförvarande bil. Detta baserat på bilmodell, färg, hur personen kör, hur personen inte kör och ren instinkt. I 90% av fallen har vi rätt. Lite hemskt, faktiskt.

Idag skulle jag titta på agilitytävling. Den var igår. Så jag körde hem igen.

Nu sitter jag och slösurfar. Internet är bra för fördomsfulla människor. Det finns bekräftelse för allt, och motsägelser.

Men helt ärligt, om man ska jobba med medborgarkontakter i riksdagen. Borde man inte kunna hantera svenska språket i skrift då? Grundläggande saker som att man har ett mellanrum mellan punkten och nästa bokstav efter en punkt ska vara stor. Eller?

Om dubelmoral

Jag har ju varit på hundkurs idag. Och för tillfället sitter jag och tänker genom kursen. Analyserar, liksom. Jag kommer på mig själv med att sitta och bita ihop käkarna och bli riktigt irriterad. Anledningen till det är dubbelmoral.

Denna ständiga jävla dubbelmoral.

Idag på kursen fick jag inte använda min klicker, de sa att det skulle störa de andra ekipagen.

Idag på kursen sa de att visst var löptikar välkomna, en del i kursen är ju att hantera störande moment.

Nu sitter jag och undrar om inte risken finns att man möter en som klickar med sin hund i vardagen? Och varför är en typ av störning bra och en annan dålig?

Idag på kursen sa de att man ska ha med sig en leksak, gärna en pipleksak.

Och så var det ju det där med att jag inte fick använda klickern.

Kära läsare, vad stör mest? En pipleksak eller ett klick?

På kursen idag sa de att vi skulle prata med våra hundar för att hålla kontakten med dem.

Senare på samma kurs fick vi bannor för att vi pratade med våra hundar så mycket. Trodde vi verkligen att de skulle förstå vad vi sa?

På kursen idag sa de att hundar inte lyssnar på vad man säger, utan i vilket tonläge man säger saker. Spelar det då någon roll om man rabblar kladdkakerecept för sin hund på banan i träningssyfte för att hålla kontakten? Och kan någon, snälla, förklara för mig hur det kommer sig att min hund sitter stilla och tittar på mig medan jag rabblar alla ord jag kan komma på som börjar på V tills jag säger "Vassego", då han hugger in på sin mat. Han förstår ju inte ord, hur fan kan det gå till?

Så nu sitter jag här och funderar på vad jag ska göra med dessa frågor. Maila dem till folket som håller i kursen, eller ta upp dem vid nästa träningstillfälle. Det finns ju för och nackdelar med båda delar. Om jag mailar, så får jag svar nu, de kan svara i lugn och ro och jag behöver inte riskera att bli uppfattad som obstinat. Men om jag tar upp det vid nästa kurstillfälle så kan gruppen diskutera störning och olika typer av sådan, och så får jag se deras miner när jag ifrågasätter dem.

Tyvärr är det mest negativa tankar om den där kursen nu. Och parallellt med irritationen funderar jag på hur jag ska kunna vända denna träning till något positivt, och inte ta bort all den glädje som finns i träningen på agilityn. Jag vill ha samma glädje när jag tränar lydnad med min hund. Jag vill uppmuntra hans passivitet när han är passiv och uppmuntra hans glädje och vilja när han är glad och vill. Berömma det som är bra när han gör det självmant, och därmed få honom att vilja göra så oftare. Klickermetodik helt enkelt.

Jag ska nog maila det där om klickern...

Sen får vi ladda upp lite annorlunda inför nästa pass, lite mindre vila och lite mer uppvärmning. Tvärt om mot agilityn.

Det här kommer ju bli skitbra, eller hur? Visst?

Glömde ju nästan...

På tal om dubbelmoral så måste följande lilla anekdot berättas. Det hela utspelar sig i en sal på Fysicum i Lund hösten 2005. Carl-Erik Magnusson visade ett experiment om den fotoelektriska effekten. För er som inte orkar klicka på länkar, eller inte förstår innehållet, kan jag berätta att man laddar upp något med statisk elektricitet (som när man gnuggar en ballong mot håret och sedan kan fästa den i taket) och experimenterar med. För att göra detta använder man ett kattskinn.

"Gott folk, man får inte producera kattskinn i Sverige, det klassas som djurplågeri. Därför köper vi våra kattskinn från Polen. Vad kallas det? Dubbelmoral, ja!"

"Nu tar jag min svenska dubbelmoral och gnider den polska katten"

Häpp!

Världens mesta Malin?

Kul att du frågar!

De fyller år idag, allihopa.

Om insikter

Maken har varit lite ur form de senaste dagarna. Haft huvudvärk och för en gångs skull beklagat sig lite. Som den underbara och fantastiska fru jag är så räknade jag snabbt ut att lördagen och den avslappning det innebär skulle däcka honom, och att han inte skulle kunna följa med och kolla på kursen i Allmänlydnad som jag och den prickiga hunden skulle infinna oss på idag.

Maken skrattade lite åt mig när jag sa det, skojade om att jag säkert skulle få rätt, men det syntes på honom att han inte riktigt trodde det.

Jag kom nyss hem från nämnda kurs. Gissa var maken befinner sig?

Men jag behövde inte säga, vad var det jag sa? Det gjorde han åt mig. Fan, du fick rätt iallafall, sa han. Det tog lite udden av att ha rätt, denna gången också!

Om poletter

Den har trillat ner nu.

Min kära hund har satt ett ansikte på begreppet - att vila sig i form.

Vi har inte tränat, vi har inte gått några långa rundor, maken har inte varit ute och cyklat med honom. En kväll på Revingehed och ett par vändor till en gräsplan inte alls långt härifrån för att springa av sig lite och plocka löv. That´s it.

Igår körde vi en hoppbana på agilityn. Det gick strålande. Och kul hade vi.

Så in i helvete kul.

Jag skrattar fortfarande.

Häromdagens outfit

Det är ju väldans poppis med att berätta vad man har på sig. Jag tänkte följa trenden, men bilden utelämnar vi i detta fall, för er skull. Ni får helt enkelt fantisera, som Evert sa.

Uppifrån och ner:

På huvudet, hatt. Rutig, skitig, ful. Skön och varm.

På överkroppen hade jag bh, för ordningens skull, en 90-tröja från makens lumpartid samt en sliten Championtröja från -96. Ja och så en termoväst ovanpå det.

På benen ett par leggins som långkalsonger och ett par duktigt slitna blåa mysbyxor. De är så slitna att lillebror inte ens ville ha tillbaks dem när han såg dem, och det var ett år sedan.

På fötterna strumpor, makens tubsockor a'la Inter Sport, och ett par nedgångna Mountain Horse skor.

Såhär är väl inte så konstigt att klä sig om man ska ut på picknick i det gröna för att titta på solnedgång och stjärnor. Men ni ska veta att de tittade konstigt på mig på ICA.

Om naturens under

Skadeinsekta mig dit, och skadeinsekta mig dit...

Vi har Mottfjärliar i skafferiet. Förbannat skit.

Gissa vem som ska storstäda och sanera här hemma i kväll och natt?

Folk som har tips och råd på hur man blir av med dem - råd mottages tacksamt!

Tisdagstema - Verktyg

Perfekta verktyg för en god middag.

Fler bidrag finns här.

Om logik

Små tankar om att läsa tidningen.

Vi tillhör den skara som får papperstidning varje morgon. Sydsvenskan. Inget präktigt alls med det, för oftast använder vi den bara som dörrmatta. Lite av en bonus med att ha brevinkast iställer för brevlåda. Jag vet förresten en kille som trodde att dörrposten var brevinkastet. Men det var inte alls dit jag ville komma.

Det finns dagar då vi läser tidningen, och jag blir lika förbryllad varje gång det händer. Varför ligger del B inuti del C som ligger inuti del A?

Jag skulle kunna tänka mig förklaringen att man hade en A-del med nyheter, och en B-del med kultur. Sen kom man på att man ville ha en C-del med lokala nyheter. Men varför ligger B-delen inuti C-delen?

Någon som vet, tror eller vill gissa?

Om humor

Super Mario?

Nä, han äter svamp!

Om bilar

Innan jag fick mitt nya jobb så var det jag som körde till jobbet. Rättvisan i det låg i att jag började jobba när han var tvungen att gå upp. Sedan fick jag ett nytt jobb, inom stadsgränserna. Maken jublade över att äntligen slippa åka tåg och stadsbuss till jobbet. Fint, tänkte jag, jag kan ju cykla eller ta stadsbuss. Jomenvisst. Det är en mil att cykla och det tar nästan en timme att åka stadsbuss. Kul. Cykla är inte ett alternativ då jag föredrar att komma till jobbet utan att se ut som en tomat i fejjan och vara klibbig av svett. Lösningen är att maken lämnar mig på jobbet på morgonen och sen åker jag stadsbuss hem. Det fungerar bra. Men jag har inte riktigt vant mig vid att inte ha bilen. Plötsligt så måste jag planera. En sån enkel grej som matinköp har blivit mycket mer komplicerade nu. Jag kan ju inte bara sätta mig i bilen, köra till ICA, handla och sen köra hem igen. De är inte lätta, mina i-lands-problem.

Igår fick jag iallafall köra en bit. Till agilityträningen. På vägen lämnade jag av maken i stallet. Han tipsade om en genväg. En jättebra genväg. Förutom det faktum att vi befinner oss i södra Skåne inom två mils radie från Eslöv och det är höst och betsäsong. Jag skulle satsa min högra arm på att folk som kör i de här krokarna den här tiden på året är de som får mest krupp av LGF-skyltar. Jävla Örtofta!

Till slut fick jag köra ut på åkern med min icke särskilt terränggående bil för att komma förbi.

Om matvanor

Jag äter Crabsticks (som jag vet inte innehåller en gnutta krabba, men de heter liksom så. Som HotDogs, inte närheten av hund nära dem, inte kött heller för den delen, men de heter så), negerbollar (som jag vet att de inte heter så, men man behöver ju inte vara kreativ för att förstå varifrån associationen kommer) och jordgubbssaft. Jag har faktiskt migrän.

Tisdagstema - Grönt är skönt

Min prickiga hund älskar det gröna så mycket att han plockar ner de bruna löven från träden. Han älskar när de flyger i vinden så att han kan jaga dem.

Mr. Höst, älskar när det är grönt!

Fler bidrag hittar du här!

Om ärftlighet

Idag har jag varit och på det årliga besöket hos barnmorskan, för att få ett nytt recept på mina p-ringar. Smarta grejer det där. En plastring som man för upp mellan benen, sedan sitter den där i tre veckor, sedan tar man ut den och har mens. Så slipper man dels preparera hela kroppen med hormoner, och dels så slipper man ha bra minne dagligen.

Det var inte det jag egentligen ville komma till. Utan det jag ville komma till var frågorna de ställer. Har du några hjärt- eller kärlproblem? Har dina föräldrar det?

Jag har haft de här ringarna i typ tre år nu. Det fungerar skitbra. Jag har inte alls några av de problem jag haft med humörsvängningar av de andra preventivmedlen jag testat. Jag mår bra och det fungerar toppen.

Min mamma har haft en propp i benet. En liten, ytlig en.

Barnmorskan var väldigt tveksam till att skriva ut några ringar till mig på grund av det. Jag påminde henne om att det var en ytlig propp. Då gonade hon lite, och jag fick mitt recept.

Jag tycker det är jättebra att de är försiktiga med att dela ut hormoner till folk. Det är inte helt ofarligt. Jag har själv sett tjejer komma in på akuten med svåra proppar och lungemboli. Det är inte alls något att leka med.

Men om något fungerar bra för mig. Borde inte det vara det viktigaste? Tänk om jag inte hade haft så bra kontakt med min mamma så att jag kan redogöra för hennes sjukdomshistoria på mina barnmorskebesök? Eller ännu värre, om jag inte haft någon kontakt alls med min mamma. Hade jag och maken fått käka kola med pappret på hela livet då?

Självklart så ska de fråga, absolut. Men om det är så livsviktigt, borde man inte be folk att prata med sin mamma om detta innan man kommer på besöket? Annars är det ju populärt med register i detta landet. Det skulle väl gå att inrätta ett hjärt- och kärlsjukdomsregister?

Kanske lite väl privat idag... ska distansera mig en aning. Men på tal om hjärt- och kärlsjukdomar och register, så vill jag passa på att påminna om att registrera sig i donationsregristret. Viktigt!

Och släkten, som ni säkert har förstått så är det inte aktuellt med bebisar från den här fronten på minst ett år. Bara så ni vet!

Om vänner

Jag njuter!

Goda vänner, god mat, goda skratt, go' unge.

Livet är underbart!