Jag är egentligen inte rädd för något. Jag klarar spindlar och insekter, höga höjder, folkmängder, ensamhet, trånga rum och hissar. Jag kan gå under stegar och lägga nycklar på bordet, utan att vara rädd för konsekvenserna. Jag har lärt mig genom åren att nej, man får inte analsex av att gå över A-brunnar. Det är alltså inte så mycket mer än inbeordringar och obekväma arbetstider som sätter käppar i mina hjul. Men det finns en sak, en sak som skrämmer mig från vettet. Att förlora de jag älskar. Min man, min bror, mina föräldrar, vänner... Att en dag få veta att de inte finns längre. Inte få säga hejdå, inte få krama dem en gång till, aldrig mer kunna fråga dem om råd, aldrig mer få skratta med dem. Att helt plötsligt behöva leva livet utan dem. Bara tanken på det gör så ont, så ont.
På jobbet träffar jag så mycket sjuka människor. Människor som drabbats av något oväntat tidigt i livet. De påminner mig om att uppskatta var dag som ser ut som vanligt, och att inte ta något för givet.
Man ska aldrig lämna de man älskar i vredesmod. Man ska älska alla sekunder när livet är som vanligt. Man ska inte vänta tills man själv drabbas av något, för att börja värdesätta livet. Man ska leva nu. Man ska planera för morgondagen, men inte skjuta saker framför sig. Man ska minnas det som varit, men inte fastna i det.
Idag är en så'n dag. Tacksam. Gråtmild. Älskad!
3 kommentarer:
Alltid!!
När jag läser detta så tänker jag; Emma njut av livet, ta inte ut sorgen i förskott. Då inser jag att du har helt andra referensramar. Jag arbetar med "nya" människor och du tar hand om dem i senare i livet. Vilken insats du gör och vad glad jag är att du finns där för dem. Lycka till
Jag tar inte ut någon sorg i förskott, det jag gör är att förbereda mig på att vad som helst kan hända - när som helst, och låter det påminna mig om att jag måste älska var dag!
Skicka en kommentar