Bekännelser - ett brev till Julia

Jag skulle kommentera i din blogg, men det var tekniskt fel, så du får ett öppet brev istället.

Du resonerar om chanser. Chanser som flyter förbi. Chanser du inte fångar för att du inte är engagerad tillräckligt. För lat. Du pratar om det du missar och uteblir från. Jag känner igen mig. Jag sov bort min gymnasietid. Det kan tyckas idiotiskt, och det är verkligen ingenting jag rekommenderar dig eller andra att göra. Men just där och då, så orkade jag inte. Kraften fanns inte inom mig att göra det jag skulle. I synnerhet inte när jag halkat efter och skulle jobba igen. Då blev ån att ta sig över en ocean. Ibland kom kraften, och då jobbade jag igen det som de andra gjort på en termin på en vecka. Det var inte en fråga om att kunna, det var en fråga om att orka. Kanske hade jag mått bättre om jag tvingat mig upp och iväg på allt som erbjöds. Kanske hade jag inte hamnat där jag är idag om jag hade gjort det. Där jag är idag är en mycket bra plats. Jag älskar min man över allt annat, jag jobbar med ett yrke som jag stormtrivs med och den där hunden vi har, han är rätt go' han också. Det jag har gjort har format mig, likaväl som det jag inte har gjort har format mig.

Tro lite på ödet, och mycket på dig själv, så kommer livet att föra dig till platser du aldrig drömt om!!

Fortsätt spela piano, för guds skull. För dig själv eller för andra - det är upp till dig! Jag är tacksam för det du spelat för mig, inför andra! Du rörde mig och en hel kyrka till tårar, så jag tror inte du behöver oroa dig för att det inte är någon annan som skulle tycka om det.

Jag vet inte om du vet, men jag köper all min musik på iTunes. Det är praktiskt, miljövänligt och enkelt. Därför är det rent av förjävligt att jag inte köpt JazzAttacks låt där, det är ju min kusin som sjunger. Så nu ska jag in och shoppa lite digital musik, för släktens och öronens skull.