torsdag 25 mars 2010

Bangzy



För tio år sedan var jag på Island och jobbade. Just idag för tio år sedan låg det sex små, 8 dagar gamla valpar i hallen hos familjen jag jobbade för. En av dem var Bangzy. Han växte upp i samma takt som jag började förstå språket. Och som en bonus så fick jag honom. Han skulle följa med mig hem till Sverige. Tyvärr så blev jag sjuk, och fick åka hem tidigare än väntat. Men en månad senare kom Bangzy till Sverige tillsammans med en tjej som varit hos familjen och hälsat på. På Island hade de gett honom lugnande medel inför den långa flygningen, på Arlanda hade han vaknat och de hade varit ute och gått rundor i väntan på flyget som skulle till Kristianstad.

I Kristianstad stod jag och väntade på min hund. Vi såg flyget landa. Folk gå av. Bagaget lastas av. Vi fick reda på att hundburen skulle komma på bagagebandet tillsammans med det andra bagaget. Vi väntade. Bagaget kom på bandet. Men ingen hundbur. Vi väntade. Ingen hundbur kom. Bagagebandet tömdes, och det kom fortfarande ingen hundbur. Vid det här laget var jag i stort sett panikslagen. Helt plötsligt hörde vi någon säga Bangzy (uttalas Bongsi, och betyder nalle på isländska). In kom tjejen med en styck mycket pigg och glad, svart och vit hund i koppel. Hon berättade att, när de skulle lyfta ut buren ur planet så hade den öppnat sig. Bangzy hade tagit tillfället i akt och testat marken i sitt nya land. Han hade lagt i högväxel och dragit en repa på landningsbanan. Bilden ovanför är tagen samma kväll som han kom till Sverige, fyra månader gammal.

Sedan var det dags för Bangzy att vänja sig av med milsvida ytor att springa på, och plötsligt anpassa sig till en tomt. Inte helt lätt. Jag insåg ganska snabbt att det inte skulle hjälpa att springa efter honom, så när han lämnade tomten så skrek jag; NEEEEJ, tills han stannade. Grannarna inte så lyckliga, men det hjälpte. Inte en gång, när jag har varit hemma, så lämnade han tomten. När inte jag var hemma, så var han inte lika nogräknad med gränserna.

Därefter flyttade han med mig till Bollerup och internatlivet. Jag är ju mer morgontrött än vad som egentligen borde vara tillåtet. Men Bangzy kom på ett sätt att få upp mig. Han började med att gny lite försiktigt. Sen började han hoppa upp och ner i sängen. När inte det fungerade så stoppade han ner huvudet i vattenskålen, bubblade, och sen hoppade han upp i sängen och pussade mig. Det fungerade!

Sedan dess har han blivit föräldrarnas hund. Han flyttade hem till dem under en period när mamma var sjukskriven, och jag hade mycket i skolan, och sedan har han stannat där. Där har han haft jobb att göra. Ta ut hästarna i hagen på morgonen, och in i rätt stall och på rätt plats på kvällarna. Agera barnmorska och barnvakt åt katterna. De katter som blivit födda efter hans inträde i familjen har varit minst lika präglade på honom som på sin mamma. Sedan hästarna försvann från gården har katterna varit den primära sysslan.

För några år sedan var han dålig. En fotbollsskada i knät. Ingen var förvånad.

I morse ringde min lillebror och berättade att Bangzy var dålig. Han hade inte reagerat när de pratat med honom, inte kommit när de ropat, inte ens viftat på svansen. När han ringade var han och mamma på väg till veterinären med honom. För en stund sedan ringde de igen och berättade att man hade avlivat honom på grund av en tumör i hjärtat som gjorde att han inte kunde syresätta sig.

Så nu finns den finaste Border Collin jag någonsin träffat inte på denna jord längre.

Det är riktigt, riktigt tråkigt!




4 kommentarer:

Malin Å sa...

En stor kram till hela familjen!
Första gången jag träffade på Bangzy trodde jag han var ett monster, jag menar, han var stor och lurvig och jag var livrädd för hundar.. men jag insåg rätt snart att jag hade fel. Han var minst lika harmlös som era söta katter! Bangzy fick det finaste liv en hund kan få, och minnet av honom kommer föralltid finnas med oss!

Cássandra sa...

Åh jag kommer ihåg när han kom och hur glad du var! Tänker på er, usch och fy. Döden borde vara helt jävla förbjuden!

Anonym sa...

En så snäll hund, han fick mej att se bort från min hundrädsla, han fick mej att TYCKA om hundar, han visade att hundar är människans bästa vän, han bara var så....... underbar. Man blev glad när man träffade honom, för han blev så glad vid alla möten. Just nu går alla katter och letar efter honom, Bullen som är kastrerad idag, letar efter Bangzy, han beöver närhet, förståelse och lite tvätt, för det orkar han inte själv. Det är så tomt och tyst!!!

Cicci sa...

Usch och fy!! Saknar honom och tänker på hur han en gång kröp upp i knät på mig när jag var ledsen!! Underbar hund, älskad av alla!! PUSS O KRAM