GOD JUL

This year it’s really a Winter Wonderland,

People, Let it Snow, let it snow, let it snow.

That’s the only way of getting a white christmas, and a Sleighride.

Now, let’s Rockin’ around the Christmas tree to the Jinglebell Rock,
after that Mistletoe & Wine, and maybe listen to the Fairytale of New York.

After all, I want all of you to Have yourself a merry little christmas.

Om luktkonservering

Jag vet inte om någon har missat det faktum att det är vinter, även i Skåne. Någon? Nä, jag tänkte väl det. Det faktum till ära ska vi idag prata om lukter. Otippat.

Vintern konserverar lukt. Dels för att luften är kall och därmed inte rör sig så himla mycket. Det är det som gör att avgaser luktar mycket mer på vintern, till exempel. Varm luft rör sig mycket mer och är därför mycket större. Detta kan illustreras med en ballong. Blås upp den inomhus i värmen, ta ut den i kylan, och vips så blir den mindre. Jag har inte ens hittat på detta själv, det är så. Detta gör att lukter inte flyttar sig sådär himla mycket när det är kallt. Dessutom ligger det snö på marken. Snö består av flingor som har en väldigt stor yta, trots att de är så små. Det finns alltså plenty med utrymme för små doftpartiklar att fastna på.

Nu kan man undra varför jag funderar över lukter, när det finns så mycket annat att fundera över. Jo, det är nämligen så att jag har två hundar, två hundar med tillhörande nos. De är ganska besatta av lukter i vanliga fall, under vintertid är de vansinnigt besatta av lukter. Detta är bra när vi är ute i skog och mark och spårar, just då vill jag att hundarna ska använda sin näsa. När vi går kisserundor - inte lika mycket. Men inte en enda av prickarna fungerar som off-knapp, jag har testat.

Det blir inte bättre av att "valpen" håller på att bli könsmogen. Lukter... mmm... tänker han och drömmer om tikar. Det är svårt för "valpen" att bli könsmogen med en kastrerad hanhund i huset också. Det är svårt att placera in honom i ett fack. Hittills har han blivit utesluten ur hanhundsfacket, just nu utreds han i honhundsfacket, men det verkar inte så lovande då han inte blir ett dugg upphetsad av några av de intensiva uppvaktningarna han blivit utsatt för. Svårt att vara hund, helt enkelt. Tålamodskrävande.

Om önsketänkande

Vi skaffade en liten valp i somras. Nu är det vinter, och det visade sig att den lilla söta valpen skulle bli en ganska stor odräglig hund. Svårt att gissa sig till det faktiskt.

Hundskrället har betett sig ganska resonabelt i de flesta sammanhang hela tiden. I synnerhet i det sammanhang där han och den större modellen av hund har varit ensamma här hemma. Väldigt få, förvånande få saker har dött här hemma. Eller ja, hade dött, fram tills för 14 dagar sedan. Nu har Knatte filat till siffrorna en aning. Tre fjärkontroller, ett par askar, en tass-salva, ett par skor och strumpor, två tuber med extra fet hudkräm, allsköns post och en vetevärmare senare. När man som hundägare ställs inför situationer som dessa har man två val. Skala av allt som inte sitter fast i hela lägenheten, dvs. STÄDA. Eller så kan man städa en liten del av lägenheten, och sedan skala ut hunden i det utrymmet. Alla som känner mig förstår vilket alternativ jag valde. Så jag ställde allt som tidigare stod i hallen, i andra rum och plockade fram torkställningen (kompostgaller är för mesiga kapitalister, min mamma är trots allt smålänning). Knatte placerades i hallen, avskärmad från resten av lägenheten med hjälp av torkställningen. Till sitt förfogande fick han en filt, en leksak, ett ben och ett par gamla jeans som jag fyllt fickorna med hundgodis och sedan rullat ihop. Numera är det så han spenderar den tid som hundarna lämnas ensamma här hemma. Det fungerar bra, tackar som frågar! Pricken får alltså resten av lägenheten till sitt förfogande, och ligger mest troligen i soffan och skrattar åt den lilla hela dagarna. Skrockar till och med. Livet är inte rättvist, inte ens för prickiga hundar.

Hur som helst, för en stund sedan pratade jag med maken på msn, han undrade om detta knep varit lyckat även idag. Givetvis, svarade jag, det var ju min idé. Maken gav sig sedan på önsketänkandet att vi kanske, en dag slipper stänga av i lägenheten när vi lämnar dem. Mitt svar på det illustreras i bilden nedan. Vilken drömmare jag gift mig med, och vilken taskig fru han fick. Livet är som sagt inte rättvist.

Om samvete

Det är meningen att föräldrar ska vara sina barns samvete, tills dess att de har ett eget, och i bästa fall längre än så. Det är mamma och pappa som ska sitta där på axeln och hjälpa till med moraliska beslut i livet. Köra för fort eller hålla hastighetsbegränsningarna. Hjälpa den äldre damen av med rollatorn från bussen, eller putta henne i ryggen. Stoppa varorna i fickan och låtsas som om det regnar, eller betala för sig i kassan. Skvallra på en kollega till chefen, eller prata med kollegan direkt. Det är i min mening en förälders största uppgift, att ge sina barn ett samvete. Lära ut vad som är rätt och vad som är fel. Lära ut att goda gärningar må vara lite besvärliga och inte alls lika roande, men att de värmer så gott i hjärteroten efteråt. Att lära ut att sin egen lycka bygger man själv, med sig själv, genom goda gärningar, och inte genom att trycka ner och trampa på andra människor. Om man lyckas med det som förälder så spelar det andra inte så mycket roll. Utbildning, arbete, kärlek och vänskap är sådant som brukar ge sig med tiden. Däremot är det viktigt att se till att barnet inte tär av sig själv för att höja andra. Det är också destruktivt, även om det inte drabbar andra. Det egna jaget är minst lika viktigt som andras jag. Och det måste också höjas upp, helst genom att identifiera sina goda gärningar och bygga sig själv på det.

I morse hörde jag en granne ute i trapphuset. Hon frågade sin tvåochetthalvtåring om hon ville åka pulka. Dottern svarade; Nej! Mamman sa då att om hon åker i vagnen så kommer den att gå sönder på grund av all snön, och att då kommer de vara tvungna att gå till dagmamman hädanefter. Sedan gick de ut. Strax därefter så gick jag ut med (o)djuren, jag hann i fatt dem en bit bort på området - dottern satt i vagnen.

Jag vet ju inte, jag har ju inga barn, men jag tror inte att det är rätt väg att gå, att ge sina barn dåligt samvete. Eller att lägga beslut på dem som de inte kan ta. Om det finns risk att vagnen går sönder, ge inte ungen möjligheten att åka i vagnen. Föreslå pulka, eller att gå själv. Plötsligt framstår pulkan som ett trevligt alternativ. Och tänk om vagnen går sönder, av någon anledning. Tror ni att mamman kommer köpa en ny vagn eller hålla sig till sina hot? Tomma hot är alltid en dålig idé.

Men som sagt, jag vet ju inte, jag har ju inga barn.