torsdag 17 december 2009

Ett försvarstal

Norrlänningarna, det vill säga alla som är födda norr om Stockholm, är jävligt gnälliga på oss Skåningar såhär på vintern. Tidningarna skriver om snökaos och om olyckor som skett i detta kaos. Och norrlänningarna de tycker att någon borde lära ut lite vinterkörning till oss söderlänningar. Jag vill därför passa på att belysa ett par skillnader på norrländsk vinter och skånsk vinter.

1. I norrland kommer det först minusgrader, sedan kommer snön och lägger sig som ett fint täcke över landskapet. I Skåne kommer det snöblandat regn och lägger sig på vägarna, sen kommer minusgraderna och gör om vägarna till isbanor.

2. I norrland trillar snön uppifrån och ner. I Skåne trillar snön som kråkan i den där sången. En faller hit och en faller dit, och en faller ner i diket. Det är en jävla skillnad på lodrätt snöfall och vertikalt sådant.

3. I norrland ligger snön kvar på marken efter att den trillat ner från skyn, mellan träden liksom. I Skåne blåser snön bort. Vi måste ju förse norrlänningarna med spannmål och har därför åkermark istället för träd. Ibland blåser snön över vägarna, fyker, då slipar den vägbanan så att det blir snorhal.

Med andra ord. Man kanske inte ska vara för styv i korken, det händer nämligen att även norrlänningar kör av vägen i snökaoset. Ooops, liksom!

Vinter


Idag har jag och lillebroren varit på långpromenad i skogen. Vi hade med fika och två galna hundar. Vädret var vackert och vägarna var snöiga. Livet är bra skönt vissa dagar.

tisdag 15 december 2009

Om periodare

Jag är en sådan. Periodare. Med allt, utom alkohol för det tål jag inte. Inte glögg heller uppenbarligen. Och så var den julen slut. Suck.

Men det var inte julen jag skulle skriva om idag, utan om mina perioder. Tänker utesluta mensen, promise!

För tillfället är jag inne i en period när jag är väldigt dålig kontakt med min dator. Facebook känns som en främling. Det bloggas dåligt. Och det läses väldigt få bloggar för tillfället. De bloggar jag läser är de som skriver korta inlägg. Orkar inte läsa en massa. Så ser det ut nu. Istället för att umgås med min dator så umgås jag med en tv-serie som heter Stargate. Och eftersom vi har alla säsongerna här hemma, så blir det lätt att man liksom kedjetittar.

Ibland har jag ju då faser när jag umgås väldigt mycket med min dator. Bloggar, läser bloggar, kommenterar och är nätsocial som bara den. Ibland umgås jag väldigt mycket med mitt kök. Lagar mat, bakar bröd, bakar annat, planerar mat och så vidare. Det är jättekul, men just nu finns inte lusten. Periodare, som sagt.

Pålägg och bröd är en annan sak jag är periodare med, till min mammas stora förtret. Mamma brukar nämligen vara snäll och köpa hem de bröd och pålägg jag frågat efter. Men då brukar jag inte vara sugen på det längre. Så även goda saker ratas, när inte suget finns.

Då är frågan om jag är beroende, och i så fall av vad... Suget är ju inte detsamma var dag. Men det finns ett sug varje dag. Tv, dator, mat, godis, hundträning, motion, läsa, skriva... Men inte allt på en gång. Det är faktiskt inte så lätt att vara jag alla dagar i veckan.

Så jävla tråkigt detta blev... men kanske också en förklaring till varför det inte blir roligare - just nu.

lördag 12 december 2009

Pipparkakor

Årets traditionella omgång är klara.

Bilder kommer nå'n dag när jag inte ska jobba.

Nämnde jag att jag ska jobba idag?

A fast anställd undersköterska gotta do what a fast anställd undersköterska gotta do! Även dagar när det bjuds på glöggmingel.

torsdag 10 december 2009

Om att älska en man

Han kliar mig på ryggen. När jag ber om det, och annars också.

Han masserar mina fötter. När jag ber om det, och när jag trycker upp dem i hans ansikte.

Han håller om mig när jag somnar.

Need I say more?

torsdag 3 december 2009

En nära doktorn upplevelse

Jag har ju haft lite smått och gott som jag borde gått till doktorn med för länge sedan. Sådant som är besvärligt men inte akut. Med vetskap om hur vården fungerar så har jag dragit mig för det. Tänkt att jag liksom ska samla på mig en hel del innan jag går dit, för att spara på deras och min tid, men framförallt för att bli tagen på allvar.

Hur gick det då?

Inge' vidare faktiskt. Jag ringde till den vårdecentral där jag är listad och bad om att få en tid med en läkare. De frågade varför jag ville ha en tid med en läkare. Jag svarade att jag hade en del jag ville prata med en sådan om. De frågade vad. Och jag svarade att jag misstänker att jag har hälsporre på båda fötterna, att jag har migrän och lite annat. Jag fick en tid, förvånansvärt fort.

Jag trillar in i ganska god tid, anmäler mig i kassan och blir inropad i tid. Läkaren står, lutad mot en vägg, och frågar mig vad jag har för problem med min häl. Jag visar var jag har ont, hon klämmer lite, säger att hon ska skriva ut tabletter och är på väg därifrån. Jag slog fällben på henne, och påminde om att jag sökte för migrän också. VA? Var hennes spontana svar på detta, och så återintog hon sin stående position, lutad mot väggen. Jag förklarade att jag under flera år haft huvudvärk som jag tolkar som migrän, och att jag nu vill utreda den. Jamen, säger hon då, migrän kan man ju inte göra något åt, och man kan inte diagnosticera den på annat sätt än att utesluta annat - och du ser ju normal ut, men jag skriver ut lite tabletter till dig".

Inte så konstigt att de kunde trolla fram en tid så fort. Ska man gå till doktorn så ska man ha ett isolerat bekymmer, inte mer, och inget diffust. Jag säger bara stackars, stackars de människor som lider av diffusa symptom, psykiska sjukdomar och alla gamla, som inte har ork och kraft att se till att de blir tagna på allvar, som blir betraktade som hypokondriker, och som stoppar i sig alla piller de får utskrivna. Jag blir rädd, på riktigt!

Dessutom har jag fått en stor jävla blåsa på tungan som bieffekt av pillerna mot inflammationen i hälarna, så jag har inte kunnat äta eller prata ordentligt på hela veckan. Vilket har gjort veckan ganska behaglig för maken, och mindre behaglig för mitt huvud!