Om vintern

Det är vinter, på riktigt.

Minusgrader. Solsken. Lite snö.

Bra för välbefinnandet och för naturen.

Solsemestern hägrar, det är inte dumt det heller.

Nytt år!

Nya utmaningar.

Ett försvarstal

Norrlänningarna, det vill säga alla som är födda norr om Stockholm, är jävligt gnälliga på oss Skåningar såhär på vintern. Tidningarna skriver om snökaos och om olyckor som skett i detta kaos. Och norrlänningarna de tycker att någon borde lära ut lite vinterkörning till oss söderlänningar. Jag vill därför passa på att belysa ett par skillnader på norrländsk vinter och skånsk vinter.

1. I norrland kommer det först minusgrader, sedan kommer snön och lägger sig som ett fint täcke över landskapet. I Skåne kommer det snöblandat regn och lägger sig på vägarna, sen kommer minusgraderna och gör om vägarna till isbanor.

2. I norrland trillar snön uppifrån och ner. I Skåne trillar snön som kråkan i den där sången. En faller hit och en faller dit, och en faller ner i diket. Det är en jävla skillnad på lodrätt snöfall och vertikalt sådant.

3. I norrland ligger snön kvar på marken efter att den trillat ner från skyn, mellan träden liksom. I Skåne blåser snön bort. Vi måste ju förse norrlänningarna med spannmål och har därför åkermark istället för träd. Ibland blåser snön över vägarna, fyker, då slipar den vägbanan så att det blir snorhal.

Med andra ord. Man kanske inte ska vara för styv i korken, det händer nämligen att även norrlänningar kör av vägen i snökaoset. Ooops, liksom!

Vinter

Idag har jag och lillebroren varit på långpromenad i skogen. Vi hade med fika och två galna hundar. Vädret var vackert och vägarna var snöiga. Livet är bra skönt vissa dagar.

Om periodare

Jag är en sådan. Periodare. Med allt, utom alkohol för det tål jag inte. Inte glögg heller uppenbarligen. Och så var den julen slut. Suck.

Men det var inte julen jag skulle skriva om idag, utan om mina perioder. Tänker utesluta mensen, promise!

För tillfället är jag inne i en period när jag är väldigt dålig kontakt med min dator. Facebook känns som en främling. Det bloggas dåligt. Och det läses väldigt få bloggar för tillfället. De bloggar jag läser är de som skriver korta inlägg. Orkar inte läsa en massa. Så ser det ut nu. Istället för att umgås med min dator så umgås jag med en tv-serie som heter Stargate. Och eftersom vi har alla säsongerna här hemma, så blir det lätt att man liksom kedjetittar.

Ibland har jag ju då faser när jag umgås väldigt mycket med min dator. Bloggar, läser bloggar, kommenterar och är nätsocial som bara den. Ibland umgås jag väldigt mycket med mitt kök. Lagar mat, bakar bröd, bakar annat, planerar mat och så vidare. Det är jättekul, men just nu finns inte lusten. Periodare, som sagt.

Pålägg och bröd är en annan sak jag är periodare med, till min mammas stora förtret. Mamma brukar nämligen vara snäll och köpa hem de bröd och pålägg jag frågat efter. Men då brukar jag inte vara sugen på det längre. Så även goda saker ratas, när inte suget finns.

Då är frågan om jag är beroende, och i så fall av vad... Suget är ju inte detsamma var dag. Men det finns ett sug varje dag. Tv, dator, mat, godis, hundträning, motion, läsa, skriva... Men inte allt på en gång. Det är faktiskt inte så lätt att vara jag alla dagar i veckan.

Så jävla tråkigt detta blev... men kanske också en förklaring till varför det inte blir roligare - just nu.

Pipparkakor

Årets traditionella omgång är klara.

Bilder kommer nå'n dag när jag inte ska jobba.

Nämnde jag att jag ska jobba idag?

A fast anställd undersköterska gotta do what a fast anställd undersköterska gotta do! Även dagar när det bjuds på glöggmingel.

Om att älska en man

Han kliar mig på ryggen. När jag ber om det, och annars också.

Han masserar mina fötter. När jag ber om det, och när jag trycker upp dem i hans ansikte.

Han håller om mig när jag somnar.

Need I say more?

En nära doktorn upplevelse

Jag har ju haft lite smått och gott som jag borde gått till doktorn med för länge sedan. Sådant som är besvärligt men inte akut. Med vetskap om hur vården fungerar så har jag dragit mig för det. Tänkt att jag liksom ska samla på mig en hel del innan jag går dit, för att spara på deras och min tid, men framförallt för att bli tagen på allvar.

Hur gick det då?

Inge' vidare faktiskt. Jag ringde till den vårdecentral där jag är listad och bad om att få en tid med en läkare. De frågade varför jag ville ha en tid med en läkare. Jag svarade att jag hade en del jag ville prata med en sådan om. De frågade vad. Och jag svarade att jag misstänker att jag har hälsporre på båda fötterna, att jag har migrän och lite annat. Jag fick en tid, förvånansvärt fort.

Jag trillar in i ganska god tid, anmäler mig i kassan och blir inropad i tid. Läkaren står, lutad mot en vägg, och frågar mig vad jag har för problem med min häl. Jag visar var jag har ont, hon klämmer lite, säger att hon ska skriva ut tabletter och är på väg därifrån. Jag slog fällben på henne, och påminde om att jag sökte för migrän också. VA? Var hennes spontana svar på detta, och så återintog hon sin stående position, lutad mot väggen. Jag förklarade att jag under flera år haft huvudvärk som jag tolkar som migrän, och att jag nu vill utreda den. Jamen, säger hon då, migrän kan man ju inte göra något åt, och man kan inte diagnosticera den på annat sätt än att utesluta annat - och du ser ju normal ut, men jag skriver ut lite tabletter till dig".

Inte så konstigt att de kunde trolla fram en tid så fort. Ska man gå till doktorn så ska man ha ett isolerat bekymmer, inte mer, och inget diffust. Jag säger bara stackars, stackars de människor som lider av diffusa symptom, psykiska sjukdomar och alla gamla, som inte har ork och kraft att se till att de blir tagna på allvar, som blir betraktade som hypokondriker, och som stoppar i sig alla piller de får utskrivna. Jag blir rädd, på riktigt!

Dessutom har jag fått en stor jävla blåsa på tungan som bieffekt av pillerna mot inflammationen i hälarna, så jag har inte kunnat äta eller prata ordentligt på hela veckan. Vilket har gjort veckan ganska behaglig för maken, och mindre behaglig för mitt huvud!

Bekännelser - ett brev till Julia

Jag skulle kommentera i din blogg, men det var tekniskt fel, så du får ett öppet brev istället.

Du resonerar om chanser. Chanser som flyter förbi. Chanser du inte fångar för att du inte är engagerad tillräckligt. För lat. Du pratar om det du missar och uteblir från. Jag känner igen mig. Jag sov bort min gymnasietid. Det kan tyckas idiotiskt, och det är verkligen ingenting jag rekommenderar dig eller andra att göra. Men just där och då, så orkade jag inte. Kraften fanns inte inom mig att göra det jag skulle. I synnerhet inte när jag halkat efter och skulle jobba igen. Då blev ån att ta sig över en ocean. Ibland kom kraften, och då jobbade jag igen det som de andra gjort på en termin på en vecka. Det var inte en fråga om att kunna, det var en fråga om att orka. Kanske hade jag mått bättre om jag tvingat mig upp och iväg på allt som erbjöds. Kanske hade jag inte hamnat där jag är idag om jag hade gjort det. Där jag är idag är en mycket bra plats. Jag älskar min man över allt annat, jag jobbar med ett yrke som jag stormtrivs med och den där hunden vi har, han är rätt go' han också. Det jag har gjort har format mig, likaväl som det jag inte har gjort har format mig.

Tro lite på ödet, och mycket på dig själv, så kommer livet att föra dig till platser du aldrig drömt om!!

Fortsätt spela piano, för guds skull. För dig själv eller för andra - det är upp till dig! Jag är tacksam för det du spelat för mig, inför andra! Du rörde mig och en hel kyrka till tårar, så jag tror inte du behöver oroa dig för att det inte är någon annan som skulle tycka om det.

Jag vet inte om du vet, men jag köper all min musik på iTunes. Det är praktiskt, miljövänligt och enkelt. Därför är det rent av förjävligt att jag inte köpt JazzAttacks låt där, det är ju min kusin som sjunger. Så nu ska jag in och shoppa lite digital musik, för släktens och öronens skull.

Om folk

Vad är det för idiote som måste slicka högerkanten på vägen, när de ska göra en vänstersväng?

Smidighet, någon?

Om mysterier

Härom dagen köpte jag en bit ost. Typ parmesan. Jag hittade en bit utan kant och slog till. Detta var under arbetstid, när jag befann mig i en affär i arbetet. Inget skolk här inte. När jag skulle åka hem från jobbet var jag så hungrig att jag kunde ätit upp min egen arm. På väg till bilen kom jag på att jag glömt min ost, och sprang således in på jobbet igen för att hämta den. I ärlighetens namn så sprang jag inte, jag gick. När jag gick ut till bilen igen så kom jag på att jag kunde norpa en bit av osten, och på så sätt slippa åka till Statoil för att köpa en korv. Sagt och gjort. Jag bröt två rejäla ostbitar från min ost och knaprade i mig på vägen hem. Resten av osten la jag i min väska. När jag kom hem skrev jag en inköpslista, gick en runda med hunden och åkte sedan ner och handlade. När jag kom hem packade jag upp mina varor, och skulle även lägga in osten i kylen. Men den var borta. Spårlöst. Först misstänkte jag hunden. Han har stulit förut, men han brukar lämna spår efter sig. Osten var spårlöst försvunnen. Nästa tanke var att jag måste ha tappat den när jag brutit av mina bitar, och jag kastade extra vaksamma ögon när jag gick på stigen mellan parkeringen och jobbet. Ingen ost.

Igår var jag och hunden och tränade. Mycket duktig hund. Han passade även på att ta en liten paus för att... öh... pudra näsan. Och vad kommer ut då, om inte en sträng plastfolie.

Mysteriet löst. Nu undrar vi bara hur det ser ut när en påse-till-bröd-som-är-bakat-i-butiken kommer ut. För den kommer, tveklöst.

Om barndomsminnen

När jag var liten brukade jag sitta i hålet som blev mellan pappas ben när han lade upp det ena benet på det andra. Det var som att sitta på en tron, gjord bara för mig. Jag brukade sitta där och dricka min Oboy på morgnarna, innan vi åkte till dagis. Njuta av pappas värme, närhet och trygghet en stund innan dagen tog vid. Ofta hade han varit ute och satt en kupévärmare i bilen, så att jag och mamma fick en varm bil att åka i på morgonen. Var tredje vecka körde pappa till jobbet, då cyklade jag och mamma till dagis. Det var inte lika varmt, men det var härligt att höra hennes andetag när hon cyklade med mig i barnsadeln. De knappt två kilometrarna mellan hemmet och dagis tog inte så lång stund att cykla, men jag ville aldrig att de skulle ta slut.

Ibland på kvällarna satt vi i våra blåa soffor och sorterade foton, satte in dem i album och pratade om bilderna. Mindes tillsammans. Vi brukade göra äggtoddy, eller egentligen var det bara vispat ägg och socker. Vispat så hårt att skeden kunde stå upp i glaset. Man kunde smaksätta den med CedroCitron eller med Oboypulver. Smarrigt. Ibland tittade vi på tv när vi satt där i våra blåa soffor, vi tittade på Skönheten och Odjuret. Mamma läste texten för mig. Det var när jag precis lärt mig att läsa, men fortfarande inte var snabb nog att hänga med i texten på tv:n.

Minnen.

Som en nål i en höstack

Det är omöjligt, det vet alla.

Leverpastej i lövhög, skulle kunna vara lika omöjligt. Men om man är en prickig hund så bara nosar man sig lite, sniffar lite, tar ett par steg framåt, hoppar över en björk och nosar sig lite till.

Med andra ord gick dagens spårövning i skogen bra.

Om teknik

De senaste åren har vi kört tv genom en dator som i sin tur är kopplad till en projektor. Med det tillhörande programmet kan man spela in, pausa och spola i tv-programmen. Mycket behändigt. Vi har alltså inte haft någon tv-apparat, förrän i somras när jag vann en. Det är lätt att titta på tv med en tv-apparat. Mindre jobbigt, men samtidigt mindre flexibelt. Man måste ju titta på tv:n när programmen sänds, liksom. Vi har ju haft kvar den där grejen till datorn, så vi har ju kunnat spela in program och sådant, men den har som sagt varit lite jobbig, så vi har tittat på tv, på tv:n.

Idag krockade middagen med Idols början. Maken startade tv genom datorn, och pausade tv4, så att vi sedan bara enkelt skulle spola fram och titta på Idol när vi hade fyllt våra magar. På så sätt skulle vi kunna spola förbi all reklam också. Jippikajejej! Men tji fick vi. Tekniken bet oss i röven skulle man kunna säga. För när vi skulle börja titta så bara hackade det.

Så nu sitter vi vid varsin dator i väntan på att tv4 ska lägga ut hela Idol-avsnittet på nätet.

Kul.

Om glad

Förra fredagen stressade jag till MediaMarkt för att hinna köpa en handkontroll till maken, sedan slog jag in den tillsammans med avin från posten som sa att han kunde hämta ut sin PS3a just där, som en julklapp. Det är hans julklapp i år, lite tidig och väldigt välförtjänt.

Idag har jag städat. Och jag har sorterat vår låda med underkläder. Något säger mig att det kommer göra honom nästan lika glad som för julklappen förra veckan. Normalt. Jättenormalt.

Om någon undrar så önskar jag mig RockBand till PS3 i julklapp.

Om vatten

Vi lever i ett land där vi kan dricka kranvatten. Det är ganska ovanligt. Det är ännu ovanligare att kranvattnet inte bara är tjänligt, utan faktiskt riktigt bra. Det är en naturtillgång som vi knappt kan förstå vidden av.

Folk köper vatten på flaska. Kranvatten, eller nej, förlåt, stilla vatten på flaska. Jag gör det själv emellanåt. Egentligen ganska vidrigt. Kolsyrat och smaksatt vatten är lite svårare att ordna själv, trots Sodastreamerns framfart i de svenska hemmen.

Idag när jag körde från jobbet stod det en "Vatten-på-jobbet-bil" utanför. Företag köper in kranvatten på butelj i femliters-design-format till sina anställda. Det är inte bara vidrigt. Det har fan inte ett enda rätt, någonstans. Trots obegränsad* tillgång på riktigt bra vatten, så köper man in plastdunkar med tillhörande kylmojäng. Karaff och isbitar, någon? Det är lätt att vara miljömedveten när man köper bil. Men det är tydligen jävligt svårt att vara miljömedveten - på riktigt.

*iallafall nästan.

På tal om det här med vatten på butelj, så får det mig osökt att tänka på pant-flaskor. Jag vill därför puffa lite för en kampanj som jag driver.

Stöd en uteliggare,

lämna pantflaskorna ute och lättillgängliga

Eller så kan man panta själv, och köpa Aluma. Vilket man vill.

Om Sience Fiction

Min man är en SciFi-nörd. Inte så att han går på mässor, klär ut sig och är besatt, men han är en SciFi-nörd. StarTrek, alla omgångar, säsonger, avsnitt och dess extramaterial har han studerat noga, och flera gånger om. För tillfället plöjer han sig genom Stargate. Detta är en genre som intresserar mig måttligt. För ett par år sedan så plöjde han sig genom Babylon 5. Han brukade titta när jag jobbade kväll och helg, för att jag skulle slippa. Ganska snällt av honom. Sen började det bli spännande, och då brukade han passa på att titta på ett avsnitt när jag somnat i soffan. Sen började han vilja titta på avsnitten innan jag hade somnat, och det fick han så gärna, om han kliade mig på ryggen samtidigt alternativt masserade mina fötter. Då kan jag (nästan) stå ut med vad som helst. Det resulterade ju i att jag också tittade på den serien. Och när den var slut, så var det jag som bönade och bad att vi skulle kolla på den från början igen, så att jag fick ihop storyn. Och, my god, vilken story det är. Gott folk, kolla på Babylon 5. Det är en alldeles fantastisk berättelse, berättad på ett sätt som får piggarna att resa sig på skinnet, som binder ihop historia och framtid, som förklarar saker som ingen annan kan sätta ord på och som predikar kärlek, empati och godhet. Skit i Ullaredtöntar, bönder som söker kärlek, desperata hemmafruar, grå anatomi och all annan skit som går på tv. Kolla på Babylon 5. Det må vara Science Fiction, men det är riktigt bra sådan.

Om vildsvin

Jag träffade ett idag. Med fronten. Sedan tryckte det in sidan på bilen. Så nu står bilen hos Moses i Tollarp. Han ska vara så in i vassen bra. Det är bra, för jag uppskattar bilar där man kan öppna dörrarna. Faktiskt.

Just nu planerar vi livet utan bil. Om jag ska vara på jobbet på söndag morgon kl. 7.00 så måste jag åka hemifrån med buss ca 15.00 på lördag. Känns ju kul. Hundkursen i morgon är struken, släktkalaset på söndag likaså. Och antagligen tjugotvåtusen andra roliga saker vi hade tänkt hitta på. Det, gott folk, det suger.

Lite tröst är ju att vi har viltskadeförsäkring. Och att jag var nykter. Jag har tagit blås-oskulden idag nämligen.

Tur att maken fick sitt Playstation 3 idag. Så har vi ju något att hitta på här hemma. Det suger inte lika hårt.

Om ljuspunkter

Det finns lagar och regler. Det kan ställa till det ibland. Men det finns ju sätt att göra det bästa av situationen som det ställer till.

Jag är ju ingen stor beundrare av Lagen om offentlig upphandling, snarare tvärt om. Jag har inte heller varit någon stor beundrare av kommunen där jag växte upp. Men ibland glimmar de till. Lite av "ta-den-ena-och-slå-den-andra-med"-metodiken.

Om idioti

Kan någon, snälla, förklara poängen med kameror som skriver datumet på bildens framsida?

Typ såhär:

jag-har-jättefina-bilder-från-mitt-bröllop-men-kan-inte-använda-dem-till-något-vettigt-för-att-kamerajäveln-har-tryckt-datumet-över-typ-halva-bilden

Och sen kan man fråga sig;

Varför i helvete ställer inte folk in datum och klockslag rätt på sin kamera? Hur svårt kan det vara?

Och för alla er som nu skulle få för er att protestera mot detta, och säger att det-är-ju-jättebra-att-det-står-ett-datum-på-alla-våra-semesterbilder-så-att-vi-minns-när-den-var. Så svarar jag helt sonika, den-informationen-finns-i-bildfilen-idiotjävel. Eller-så-kan-man-trycka-den-på-baksidan-av-den-analoga-bilden-f-ö-r-i-h-e-l-v-e-t-e.

Om blindskrift

På stationen i Lund finns det skyltar med perrongnummer, på dem står det nummer med vanliga siffror och med blindskrift. Jag förutsätter att det står samma sak på blindskrift som med vanlig text, men är inte säker. För min del skulle det lika gärna kunna stå "makaron". Jag kan inte blindskrift. Hur som helst så undrar jag hur de blinda hittar skylten. Finns det en standardhöjd som skyltar med blindskrift ska sitta på? För, jag menar, om man som blind måste fråga en seende person om var skylten är, då kan man ju lika gärna fråga om perrongen direkt. Eller? Det blir i alla fall himla mycket vägg att känna genom för de blinda männen, de som vägrar att fråga om vägen!

Om längtan

Jag har accepterat att det är höst, och att det snart är vinter.

Men i min sinnevärld är det fortfarande sensommar.

Mina kläder vittnar om att så inte är fallet. Lager på lager.

Löven ligger numera i högar, de hänger inte på träden.

Det är mörkt.

När man längtar som mest, och drömmer sig till ljusa vårdagar, härliga sommarbad och bärplockning, då dyker det upp lite var som. Som typ här och här.

Det är inte bara jag som längtar.

Tisdagstema - Belysning

Bästa uppfinningen ever - bakgrundsbelysning till tangentbordet!

Datorn det sitter på är inte helt dum den heller...

Fler bidrag finns här!

Cicci

Om ord

Varje morgon säger vi det. Varje gång vi skiljs åt, om så bara för en stund. Varje gång vi avslutar ett telefonsamtal. Varje gång vi tittat varandra djupt in i ögonen. Varje gång vi garvat läppen av oss tillsammans. Varje kväll, innan vi somnar. Och. Flera gånger däremellan.

Det är ord jag aldrig kommer att tröttna på. Ord som aldrig blir utslitna. Ord som ringer lika ljuvt i mina öron idag som de gjorde den där första dagen de uttalades för tre år och ett par månader sedan. Ord som har kvar sin kraft. Ord som inte behöver förstärkas. Ord som inte kan förstärkas, eftersom de redan är det största. Ord som vi bedyrade inför Gud och en församling i somras.

Jag älskar Dig!