Om klagomål

Jävligt orättvisa sådana!

Min man brukar anklaga mig för att prata i sömne ibland, och att låta i sömne alltid. Det är något som typ alla jag delat sovplats med sagt till mig, så det är antagligen sant. Ibland har jag ju vaknat själv, lyssnat på sörjan, inte fattat ett ord och sedan somnat om igen. Så jag tror honom.

Nu ligger jag vaken och han sovande i sängen. Ovanlig fördelning i den här familjen med tanke på att jag har ungefär samma sömnbehov som en katt. Sisådär 23 timmar sömn per dygn är great! Gravida folk brukar ojja sig över hur trött man blir, man kan ju undra hur det ska gå för mig i en eventuell framtid. Om man inte vill undra det så kan man ju undra var det var som var så himla orättvist med att jag blev anklagad för att prata och låta i sömne, när jag ju faktiskt gör det. Jo, det är nämligen så, att i just detta nu, så ligger min älskade make och snarkar och gör väldigt roliga ljud - i sömne. Nyss så lät han som om han försökte bubbla vatten och andas in samtidigt. Lite som Hannibal Lecter möter guldfisk. Ska man gnälla på andras ljud kan man ju liksom finslipa sina egna först, eller hur!?

Om att vara rädd om sig

Jag sitter inne med datorn, hunden sover i soffan och balkongdörren står öppen. Utanför leker barn, vaktade av en mamma. Jag lyssnar.

Mamman säger till sin dotter:

Nu är du rädd om dig.

Dottern trillar och mamman säger då:

Vad var det jag sa? Jag sa ju att du skulle vara rädd om dig - unge!

Den del i människans hjärna som utvecklas sist är förmågan att räkna ut konsekvensen för ett beteende. Visst lär man sig att om man stoppar handen i kokande vatten så gör det ont, och att man bör undvika det. Men det är inte konsekvenstänkande, det är reflexer och överlevnadsinstinkt.

Om ett barn ska kunna vara ta hand om sig själv, så måste mamman först lära barnet vad det innebär att vara rädd om sig. Det är inget man bara förstår för att någon säger det när man är två år gammal.

Precis som om man säger åt någon som beter sig illa att han eller hon ska "bete sig som folk". Folk som inte beter sig som folk vet oftast inte hur folk ska bete sig, och behöver därför en liten lektion i samband med en sådan kommentar. Men det är normalt sett lite svårt för folk att förstå det.

Frestande

Vad tror ni händer om jag trycker på knappen?

Word!

Get a Mac!

RISK

Ikväll har vi avhandlat ett trevligt litet världskrig här hemma. Det slutade med att Julia fick storstryk till förmån för Matte D och Svenska B. Mamma storröjde, en stund, men har tydligen närt riktiga storpampar till konspiratörer vid sin barm, och blev helt enkelt utspelad så fort hon slutade fuska. Lillebror gav upp. Jag vann alltså. Världsregent låter som en bra titel att inneha!?

Tror ni att man kan skapa fred i Mellanöstern, om det är en och samma ledare som styr?

Tror ni att Ryssarna och Jänkarna låter bli att retas i sandlådan om de tillhör samma land?

Tror ni att svält, slavarbete, generellt utnyttjande av folk och annan skit hade utplånats om alla hade betalat skatt till samma skattekontor?

Tror ni att landet världen hade stått enade mot hot från rymden, om de skulle komma?

Skulle klyftorna mellan fattiga och rika minska eller öka?

Skulle vi börja prata samma språk allesammans, och skulle det i så fall låta som Rosengårdssvenska?

Jag vet vilka som vet svaren på frågorna. Stillaha vet!

Täckestjuven

Om man letar efter ett täcke, så kan man ge sig fan på att hunden ligger på det. I alla lägen!

Om våren

I år kom våren sent. Efter en vinter som fick de flesta att krokna och resebolagen att göra dubbla baklängesvolter, så är den äntligen här, våren.

Det är mycket ljusare på kvällarna. Fåglarna kvittrar (tydligen på morgnarna när jag är medvetslös, jag vet det för att folk berättar det för mig), knopparna som har varit så hårt slutna i vinterns grepp börjar nu blotta sitt innehåll, krokusarna blommar, snödropparna är nästan överblommade, vinterjackan är inhängd i ett mörkt hörn och påskliljorna reas i affären.

Det bästa av allt är att våren tar god tid på sig. Ingen vår-explosion, utan en stillsam vår där varje millimeters utvecklig går att följa och njuta av. Buskarna är lite grönare varje dag. Kastanjeknopparna är klibbiga och lite större för varje dag. På morgnarna när man går till (bilen som tar en till) jobbet har krukusarna kroknat av nattens kyla, och på eftermiddagen när man kommer hem igen står de starka och stolta och lyser med sina kulörta färger igen.

Det finns inget värre än att känna sig snuvad på våren. Våren ska njutas, och denna vår låter sig njutas. Men var fan är Tussilagon?

Och var tog chokladbiten jag nyss hade i handen vägen?

Om frustration

Jag och min kropp, vi kommer inte riktigt överens.

Jag vill städa, kroppen vill kolla på CSI.

Jag vill springa, kroppen har ont ont ont.

Jag vill ut och spåra med hunden, kroppen är stel stel stel.

Jag vill vara morgonpigg, kroppen vill sova.

Jag vill vara kvällspigg, kroppen vill sova.

Jag vill vara smidig, stark och ha bra kontidion, kroppen jobbar på det när den inte är stel och har ont.

När vi slåss om saken, så vinner alltid kroppen - den är tyngst.

Jag jobbar på det!

Om siffror

Vi har en väckarklocka som projecerar tid och utetemperatur.

Det är härligt att vakna när tiden är mindre än utetemperaturen!!

Bangzy

För tio år sedan var jag på Island och jobbade. Just idag för tio år sedan låg det sex små, 8 dagar gamla valpar i hallen hos familjen jag jobbade för. En av dem var Bangzy. Han växte upp i samma takt som jag började förstå språket. Och som en bonus så fick jag honom. Han skulle följa med mig hem till Sverige. Tyvärr så blev jag sjuk, och fick åka hem tidigare än väntat. Men en månad senare kom Bangzy till Sverige tillsammans med en tjej som varit hos familjen och hälsat på. På Island hade de gett honom lugnande medel inför den långa flygningen, på Arlanda hade han vaknat och de hade varit ute och gått rundor i väntan på flyget som skulle till Kristianstad.

I Kristianstad stod jag och väntade på min hund. Vi såg flyget landa. Folk gå av. Bagaget lastas av. Vi fick reda på att hundburen skulle komma på bagagebandet tillsammans med det andra bagaget. Vi väntade. Bagaget kom på bandet. Men ingen hundbur. Vi väntade. Ingen hundbur kom. Bagagebandet tömdes, och det kom fortfarande ingen hundbur. Vid det här laget var jag i stort sett panikslagen. Helt plötsligt hörde vi någon säga Bangzy (uttalas Bongsi, och betyder nalle på isländska). In kom tjejen med en styck mycket pigg och glad, svart och vit hund i koppel. Hon berättade att, när de skulle lyfta ut buren ur planet så hade den öppnat sig. Bangzy hade tagit tillfället i akt och testat marken i sitt nya land. Han hade lagt i högväxel och dragit en repa på landningsbanan. Bilden ovanför är tagen samma kväll som han kom till Sverige, fyra månader gammal.

Sedan var det dags för Bangzy att vänja sig av med milsvida ytor att springa på, och plötsligt anpassa sig till en tomt. Inte helt lätt. Jag insåg ganska snabbt att det inte skulle hjälpa att springa efter honom, så när han lämnade tomten så skrek jag; NEEEEJ, tills han stannade. Grannarna inte så lyckliga, men det hjälpte. Inte en gång, när jag har varit hemma, så lämnade han tomten. När inte jag var hemma, så var han inte lika nogräknad med gränserna.

Därefter flyttade han med mig till Bollerup och internatlivet. Jag är ju mer morgontrött än vad som egentligen borde vara tillåtet. Men Bangzy kom på ett sätt att få upp mig. Han började med att gny lite försiktigt. Sen började han hoppa upp och ner i sängen. När inte det fungerade så stoppade han ner huvudet i vattenskålen, bubblade, och sen hoppade han upp i sängen och pussade mig. Det fungerade!

Sedan dess har han blivit föräldrarnas hund. Han flyttade hem till dem under en period när mamma var sjukskriven, och jag hade mycket i skolan, och sedan har han stannat där. Där har han haft jobb att göra. Ta ut hästarna i hagen på morgonen, och in i rätt stall och på rätt plats på kvällarna. Agera barnmorska och barnvakt åt katterna. De katter som blivit födda efter hans inträde i familjen har varit minst lika präglade på honom som på sin mamma. Sedan hästarna försvann från gården har katterna varit den primära sysslan.

För några år sedan var han dålig. En fotbollsskada i knät. Ingen var förvånad.

I morse ringde min lillebror och berättade att Bangzy var dålig. Han hade inte reagerat när de pratat med honom, inte kommit när de ropat, inte ens viftat på svansen. När han ringade var han och mamma på väg till veterinären med honom. För en stund sedan ringde de igen och berättade att man hade avlivat honom på grund av en tumör i hjärtat som gjorde att han inte kunde syresätta sig.

Så nu finns den finaste Border Collin jag någonsin träffat inte på denna jord längre.

Det är riktigt, riktigt tråkigt!

Om söndagen

Vakna. Bara det är en utmaning, varje morgon.

Gå med hunden. En lätt grej att göra 6.30, han är lika morgontrött som jag.

Åka till jobbet. Satans helvete så var man ju tvungen att skrapa rutan.

Komma till jobbet. Jobba. Åka hem.

Handla. Mest godsaker, en del vettigt och en god ost.

Städa. Eller egentligen mest plocka undan för att någon av oss ska orka städa imorron.

Planera, strukturera och fundera. För framtiden, på kort sikt.

Leka med dator.

Maken kollar på tråkiga program på DiscoveryChannel och grejar med föreningsjox.

Springa en runda?

Laga mat?

Slappa!

Om tunga frågor

Jag städade, och det blev en tur till Småland.

Väl där pratade jag med min underbara moster halva natten. Vi pratar om livet, om folk, om vården, om... ja, mest om vården faktiskt, men som sagt, en hel del om livet också. Ofta relaterat till vartannat. Säga vad man vill om vården, men den ligger väldigt nära livet, som samtalsämne räknat. Vi pratar om vad som är viktigt i livet. Om viktiga frågor som om man verkligen ska leva varje dag som om den vore den sista. Något som jag inte alls tror på, jag tror inte att man skulle orka pumpa ut det allra mesta av varje dag. Man måste vila också, och njuta av att bara få vara. Däremot tycker jag att man ska tänka genom sina beslut, och tänka på vad det är man skulle ångra att man inte gjorde, om någon förutsättning ändrade sig. Ta alla tillfällen att umgås med nära och kära, städning och andra värdsliga saker kan vänta. Dammråttor är bra på mycket, men de har fortfarande inte sprungit ifrån mig.

Om något skulle hända mina föräldrar, så skulle jag vara tacksam för varje mil jag kört för att träffa dem och få umgås med dem. Jag skulle glädjas över att vi hunnit stöta och blöta många av livets viktiga frågor, innan det var för sent. Jag skulle sträcka på mig i vissheten om att jag varit ärlig mot dem, och inte har några stora hemska hemligheter som skulle sätta sig som en käpp i hjulet. Jag skulle skratta åt allt vi upplevt tillsammans. Jag skulle gråta över saker som vi inte får uppleva tillsammans. Jag skulle be. Men framför allt så skulle jag stålsätta mig för framtiden, för hur mycket jag än tar till vara på varje dag, hur mycket jag än förbereder mig på att livet inte alltid kommer att se ut som det brukar, hur mycket jag än ber, så vet jag inte hur livet skulle kunna fortsätta fungera utan mina föräldrar. Eller utan min man. Eller utan min bror. Eller utan mina vänner. Eller utan mina underbara släktingar.

Men nu, nu gläds jag över att de finns, att de lever, att de mår bra, att de skrattar, gråter och ber.

Och så ber jag lite, för att den där dumma tummen ska bli bra... Snälla!

Jag håller på att bli schizofren...

Jag hör röster.

De säger åt mig att städa. De säger åt mig att inte städa. De säger åt mig att maken kan städa. De säger att jag ska åka och simma. De säger åt mig att städa förijävulen. De säger så mycket dumt.

Doktorn säger att jag inte ska lyssna på rösterna. Men hur jag än gör så är det ju någon jävla röst som får sin vilja genom.

Röstjävul, nu ska jag städa, men inte för att du säger det, utan för att om jag gör det så kanske jag kan tragga mig den lilla omvägen förbi Växjö när vi ska till Ängelholm. Varför ska allt, alltid hända samma helg?

Om det uppenbara

Motivationen att göra det jag borde vill inte infinna sig. Istället sitter jag vid datorn. Läser bloggar och snokar runt lite mest i allmänhet. Trist, men det är roligare (?) än att tvätta.

Mitt i mitt surfande såg jag en bild på Martin Melin, ni vet Robinsson-vinnare och polisen, som ropar ut ord som borde vara så trötta på varandra nu att de snart slår ihjäl varandra. "Jag var inte närvarande som pappa". Jag kommer på mig själv att bli riktigt förbannad.

För många herrans år sedan, på den tiden när bara 275% av befolkningen i Midsommer hade dött i brutala mord, så sa Barneby (det är väl han som är huvudrollen i Morden i Midsommer, om inte så är det han jag menar) att det finns tre typer av människor.

De dumma som aldrig lär sig av sina misstag.

De smarta som lär sig av sina misstag och

De kloka som lär sig av andras misstag.

Redan här kan vi väl konstatera att Martin Melin är dum, eller? Generationer av män före honom har vaknat en dag och upptäckt att de börjat bli flintskalliga och att ungarna inte längre blir ammade. Men var har tiden blivit av, frågar de sig, de var ju nyss så små och vi skulle ju göra så mycket kul när de bara blev lite äldre och nu ska de ta körkort... Helvete.

En klok pappa hade lyssnat på sina förfäder och faktiskt spenderat tid med sina barn, trots att jobbet/gymmet/krogen kallar. Precis som att vilken klok människa som helst skulle lyssna på alla de stackare som drabbats av dödliga sjukdomar eller allvarliga olyckor och se till att ta vara på varje dag, inte gräla om onödiga saker och älska varandra gränslöst.

Var finns alla kloka människor?

Själv försöker jag vara klok, men är oftast smart. Det funkar ganska bra det med.

Om motivation

Varför är det så svårt?

Hemma!

Efter en vecka i solen, och ett par nätter i lilla byn på landet, så är både vi och hunden hemma igen. Det är skönt att vara hemma. Bajsa på sin egen toalett, sova i sin egen säng, internet och andra bekvämligheter man valt att ha i sitt hem liksom. Men det finns också en baksida med att komma hem. Kylskåpet är tämligen tomt, tvättkorgen är överfull, en massa grejer ligger framme som måste stoppas in på sina platser för att man ska kunna sova i sin goa säng... jobbigt. Man kan lyfta på röven och fixa ordning lite i rappet, för att sedan kunna slappa tills jobbeveckan börjar imorgon. Eller så kan man sätta sig i varsin kontorsstol, läsa i fatt bloggar på nätet, läsa tidning på nätet, kolla på filmer på nätet, använda internet till allt annat än att betala räkningarna, vilket var anledningen till att man satte sig vid datorn i först hand... Det kan man göra, det går hur bra som helst, faktiskt.

Hunden, han ligger i soffan. Han vankade lite av och an när vi kom hem, undrade om det verkligen inte var så att man får fri tillgång till att ligga i sängen när man varit lämnad i över en vecka. Sedan gick ha och la sig. Han har tydligen sprungit en hel del i veckan, och det syns, han har gått ner i vikt. Lite mullig dalmatiner är nu en pinnsmal dalmatiner. Dietmaten ska vi blanda ut med vanlig mat från och med nu. För nu, nu gott folk, nu börjar vårens träning, både för mig och hunden! Dock tänkte jag att jag skulle blanda ut min vanliga mat med dietmat.

Tögraderna har gjort att vintern numera ser ut som en helt vanlig skånsk vinter, med undantag för det stoora högarna med snö som ligger lite varstans (läs: överallt).

Nä, om man skulle packa upp...

SEMESTER!!!!

Jag har semester. Hade det inte varit för att det är blötsnö som faller (för första gången denna vinter era jävla gnällspikar) så hade jag gjort en snöängel på väg hem från jobbet. Men jag dansade en liten happydance istället!

På lördag åker vi till Gran Canaria. Hela familjen, utom den där drumla kusinen som är dum i tummen och får stanna hemma. Hans underbara familj ska dock med, och de har ju ett stort tomrum att fylla. Så familj gånger flera åker till sydligare breddgrader på lördag.

Redan i morgon trotsar vi all logik och far norrut som en liten avstickare. Lämnar hunden på kollot och susar hem till mor och far som ska bjuda på sushi (och blodkorv). Sedan åker vi i samlad trupp söderut igen tidigt på lördag för att flyga från Sturup.

Just i detta nu så är det mesta packat (= alla mina grejer). Väskorna som är klara för avfärd står vid balkongdörren. Vi går och plockar och donar lite. Planerar och pratar om resan. Pricken fattar att något är i görningen. Det är inte ofta som hela hans mattunna ska med. Antingen så fattar han att vi ska lämna bort honom. Eller så fjäskar han för att få följa med. Hur som helst så har han lagt på keloffensiven ikväll. Ligga nära, gosa mysa, kela krama, sova sängen? dubbel kvällsmat? Nope, det blir kloklippning istället!

Om beroende

Idag har ämnet beroende tagits upp i en liten hörna av internet. Oneklingen intressant.

Man undrar vad skillnaden på bokberoende och datorspelsdito är. Egentligen ingen, tycker jag, men jag vet att de bemöts på väldigt olika sätt. Mest tror jag att det är grundat i att "smarta barn läser mycket" och "barn som spelar mycket datorspel blir introverta". Föräldrar vill ha smarta barn, inte introverta.

Sen att man i spel som WoW bygger upp ett globalt nätverk, skriver på engelska över en chat med folk från hela världen, organiserar och tänker både strategi och taktik, det är det ingen som riktigt tänker på.

En eloge ska i sammanhanget ges till min kusins sambo Maria. Hennes barn ville spela WoW, då fick de först visa henne vad det gick ut på, hur det fungerade och så vidare, innan de fick lov att spela. Bra gjort, tycker jag!

Om tidsskillnader

Jag börjar jobba klockan 14.00. Prick. Innan dess ska jag ner till affären och handla fisk inför morgondagens sushi-middag.

Om jag hade haft bilen hemma så hade det tagit ca två minuter att köra ner till affären, och cirka två minuter att köra hem. Plus tiden det tar att handla. Det hade tagit 10 minuter att köra till jobbet.

Nu ska jag ta bussen ner till affären, och med gång-, vänte- och åktid tar det minst 15 minuter. Handla. Åka buss hem igen för att stoppa in grejerna i kylen tar ytterligare minst 15 minuter. Sedan är det dags att börja ta sig till jobbet, för det tar ungefär 50 minuter med buss.

Jag undrar så varför inte fler åker med kollektivtrafiken...

Om packning

Jag hatar att packa. Fyra års leverne i en stor jävla sportbag har satt sina spår. Packa är fruktansvärt, packa upp är om möjligt ännu värre. Till och med nu, när solsemestern på en styck Canarieholme är så nära att jag nästan känner solen, så tycker jag att det är pest att packa. Det kan ha att göra med att mina postorderkläder inte hinner komma och att jag har växt ur befintlig garderob... Det kan ha med det missnöjet att göra. Men allra mest troligt är det att missnöjet kommer av att jag måste stryka. Så är det, och att kläderna kommer vara lika skrynkliga som en 90-åring när vi väl kommer fram ändå. Dessutom kommer jag att glömma tio grejer som jag behöver, och ta med mig ca 200 grejer som jag inte behöver. Mamma är nöjd om passen är med. Resten skulle man ju kunna köpa i en souvenirbutik.. om man måste! Antagligen säljer de pass också. Men jag tror att jag håller mig till mitt nya fina, med son-namn!

Det skålar vi på!

Skål!

Tisdagstema - Sol

Solen är underbar, oavsett årstid.

Och på lördag, då åker vi för att se på solen från en annan punkt av jordens yta. Förhoppningsvis får vi även känna på lite av dess värme också!

Fler bidrag till veckans tisdagstema finns här!

Update:

Till vardags är det mest denna typ av SoL jag sysslar med.

Det kan vara därför jag inte blir solbränd...

Om förkylningstider

Check!

Jag har gått på alla reklamsnuttar om hur man ska bli av med förkylningen. Köksbänken är full med naturläkemedel. Svägerskan har konsulterats i ämnet häxkonster, och därmed är en pepparrot inhandlad. Näsdukarna ligger i två högar, en med nya och en med använda. Apoteket har fått ett par visiter för att inhandla det som inte naturapoteket kunde tillhandahålla.

Resultatet?

Jag är fortfarande förkyld. Men Gud ska veta att har får tuff konkurrens av Sinova de där tre gångerna om dagen man får stoppa i sig dem. Mumma för själen är att kunna andas genom näsan!

Om snö

Jodå, vi har snö i Lund också.

Det är ett jävla gnäll på den här snön. Folk vill ha vår hit, och snöfan dit. Jag förstår inte resonemanget. Det är ju vinter, på vintern! Så här års brukar vi ha fått slask, geggamoja, mörka dagar rakt genom, gnäll över den globala uppvärmningen som gör att vi inte får någon snö, pulkor som torkar sönder i källare och andra förråd. Men i år, i år gott folk har vi fått en vinter. Snö så långt ögat kan nå. Ljust och vackert, värsta ljusterapin att bara gå ut. Minusgrader, så det är pudersnö vi pratar om, inget slask, bara snö. Ingen geggamoja. Berättade jag hur ljust det är? Pulkan har visserligen spruckit, men vem fan bryr sig? Och global uppvärmning, den kan väl göra sitt på sommaren istället? Eller? Och om inte detta skulle vara nog, tänk på sommaren. Denna kalla vinter har reducerat antalet fästingar och andra kryp radikalt. Plus att alla de som gör nya vägar, de kommer ha jättemycket att göra hela sommaren för att laga alla tjälskott som kommer bli i vägarna. Det är ju bra, jobb är bra!

Så hörrni, lite positivitet. Det är faktiskt bara februari!

Och hunden, han älskar det!

Tisdagstema - Liggande

Hon ligger alltid, men det är inte ofta som hon är såhär glad!

Fler bidrag till Tisdagstema hittar du här.

ojojoj

Jag har träningsvärk i varenda muskel i kroppen efter min vrålstart på mitt aktiva liv. Rugbyträning igår och simning idag.

Maken har feber. Hunden sover i soffan.

Ikväll kommer svärfar på middag, vilket kul värdpar vi kommer vara!

Om rädsla

Jag är egentligen inte rädd för något. Jag klarar spindlar och insekter, höga höjder, folkmängder, ensamhet, trånga rum och hissar. Jag kan gå under stegar och lägga nycklar på bordet, utan att vara rädd för konsekvenserna. Jag har lärt mig genom åren att nej, man får inte analsex av att gå över A-brunnar. Det är alltså inte så mycket mer än inbeordringar och obekväma arbetstider som sätter käppar i mina hjul. Men det finns en sak, en sak som skrämmer mig från vettet. Att förlora de jag älskar. Min man, min bror, mina föräldrar, vänner... Att en dag få veta att de inte finns längre. Inte få säga hejdå, inte få krama dem en gång till, aldrig mer kunna fråga dem om råd, aldrig mer få skratta med dem. Att helt plötsligt behöva leva livet utan dem. Bara tanken på det gör så ont, så ont.

På jobbet träffar jag så mycket sjuka människor. Människor som drabbats av något oväntat tidigt i livet. De påminner mig om att uppskatta var dag som ser ut som vanligt, och att inte ta något för givet.

Man ska aldrig lämna de man älskar i vredesmod. Man ska älska alla sekunder när livet är som vanligt. Man ska inte vänta tills man själv drabbas av något, för att börja värdesätta livet. Man ska leva nu. Man ska planera för morgondagen, men inte skjuta saker framför sig. Man ska minnas det som varit, men inte fastna i det.

Idag är en så'n dag. Tacksam. Gråtmild. Älskad!