Skoskav

Igen.

Denna gång efter en monsterpromenad till havet, med hunden.

Nu ska det inhandlas eltejp ja jävlar, för nu är jag så innerligt trött på mina fötter.

Om Cosmopolitan

För ett par dagar sedan köpte jag ett ex av Cosmopolitan. Det var första gången på flera år. De utlovade tio nya kyssar och jag behövde rastunderhållning då jag redan läst alla de fem år gamla Se&Hör som redan fanns på jobbet.

Jag hade tänkt att jag skulle skriva något om mina upplevelser om just detta nummer av Cosmo - tjejernas bibel. Dubbelmoralen, skitråden och testerna som kräver att man följer minst tre tv-serier för att ens kunna göra dem. Och en av de nya kyssarna var den franska kyssen, där man använder tungorna. Jävligt ny måste jag påstå! Tack!

Jag tänker inte skriva det inlägget, för det har Ketchupmamman redan gjort åt mig.

Så, varsågoda!

Om träd

Löven har börjat skifta i färg. I Skåne är det ganska vackert, om än deprimerande. I Småland är det bara deprimerande. Granskog och en gullövad björk. Jisses vad uppiggande.

Om ved

Jag sitter och eldar upp mig.

Bara för det är hon säkert trevlig.

Laddar. För alla scenarion.

Sömnrutiner

Det finns tre saker som händer mig max tre gånger om året.

1. Jag vaknar innan klockan ringer på morgonen, går upp och känner mig nöjd med det.
2. Jag kan inte somna.
3. Jag vaknar innan nio en ledig dag och känner mig pigg och utvilad trots att jag bara sovit typ sex timmar.

Alla andra dagar på året så somnar jag som en stock så fort jag lägger huvudet på kudden och hissar ner ögonlocken. Snoozar i ungefär en timme innan klockan är så mycket att jag måste skynda satan för att hinna i tid till jobb/skola/andra-tider-man-måste-passa-på-morgonen och ställer minst två alarm, helst fyra. Sover i minst 12 timmar i sträck om jag inte har någon tid att passa.

Mina sömnproblem är inte riktigt av den traditionella typen.

Om ångest

Jag var i en skoaffär härom dagen, innan VIP-invigningen närmare bestämt. Om det är något som ger mig ångest så är det skoaffärer. Jag har stora jävla missbildade fötter. Ibland, mycket sällan, så hittar jag ett par skor i helt vanliga skoaffärer, typ DinSko eller Skopunkten. Budgetvarianter helt enkelt. Sällan. Och när det väl händer så tar det ungefär tre månader att gå in dem, under den tiden har jag skoskav DeLuxe och tväront i fötterna. När skorna väl är ingångna så släpper innersulan, och det brukar vara begynnande hål i sulan. Så då är det ungefär en månad som jag kan använda skorna utan några problem, sen måste jag kasta dem... Visst vet jag att man kan köpa dyra skor som håller länge, är fotriktiga och att de finns i större storlekar. Men ekonomin har knappast tillåtit det de senaste åren - faktiskt.
Härom dagen var det meningen att jag skulle fixa något snyggt att ha på mig, alternativt så skulle jag hitta ett par skor att ha till min klänning. I klädväg var det öken för just den storlek och budget jag var tvungen att rätta mig efter. Så jag styrde kosan mot skoaffärerna, där jag möttes av höstens trend. Svarta skor med jävligt höga klackar. Om man inte vill ha det så fanns det Foppatofflor också att välja mellan. Jävla kontrast måste jag säga.

Jag hatar skoaffärer!

I afton inställt

Ikväll har det varit VIP-invigning på företaget där maken jobbar.

Jag letade fram liten svart klänning.

Mingel.

Om jämförelser

På fredag ska denna vackra katt installeras på alla våra maskiner här hemma.

Troligen på fler maskiner än så världen över.

Jag såg i tidningen att Windows också ska släppa nytt operativsystem. Så jag passade på att in och kika lite. Ungefär en stund senare konstaterade jag att allt det som de presenterar som nytt har vi gjort med våra datorer här hemma i tre år.

Och priset? 319 svenska kronor för Apples senaste version, en version - alla får allt (utom virus). 2500 svenska kronor för Windows 7 Ultimate, kanske. Hepp!

Om min telefon

som för tillfället befinner sig på okänt ställe på känd ort.

Jag har jobbat hela dagen idag, så när som en stund mitt på dagen då jag var hemma, bytte kläder och rastade hunden. Först jobbade jag på mitt jobb, och efter besöket hemma har jag jobbat på makens jobb. De håller på att flytta, så jag ställer upp med mina starka armar och otroliga organisationsförmåga. Mycket uppskattat, från min sida i alla fall, jag har håvat in två portioner mat och en taxiresa för detta. Kommer bli stenrik!

Hur som helst, någon gång under dagen försvann min telefon. Jag var alldeles säker på att den låg här hemma på sängen, tills för en stund sedan när jag kom hem och insåg att så inte var fallet. Jag har gått genom hela lägenheten och den finns inte här.

Min telefon är en liten genial grej. Jag kan liksom logga i i ett program på nätet och be det att hitta min telefon. Vips, så visar den en karta med en blå ring på, inom vilken telefonen bör befinna sig. Den visar att telefonen finns någonstans i närheten av den nya lokal som företaget maken jobbar på håller på att flytta till. Nästa geniala grej är att man kan skicka meddelande till telefonen genom denna lilla tjänst på nätet. När telefonen tar emot det så låter den, en alldeles speciell signal, i två minuter. Smart, om telefonen är i närheten så att man kan lokalisera den genom att höra den. Svårt när den är i Malmö och jag i Lund.

Nu har jag försök att få tag på min arbetsknarkande man och hans minst lika arbetsknarkande kollega, via mail för att be dem gå ut i bilen och kolla om telefonen är där, eller om den ligger någon annanstans i närheten av lokalen. Men det är ju stendött i den änden. De bygger server och då, då står hela världen stilla.

Ett problem kvarstår, hur fan ska jag vakna imorron. Jag använder ju telefonen som väckarklocka...

Om någon undrar vad det är för genial telefon jag har så kan jag meddela att det är en iPhone. Tjänsten som gör att man kan hitta den heter, mycket passande, Find My iPhone och ingår i MobileMe. Som också kan synkronisera kontakter, bokmärken, kalendrar, användas för att lägga upp hemsidor skapade i iWeb och myyycket annat. Väl investerade pengar, om ni frågar mig. Fungerar även med PC, men varför liksom. Livet blir ju så mycket lättare med Äpplen omkring sig!

Om ett chokladbrunt leende

Migränen härjar i mitt liv idag. Huvudvärk, ljus-, ljud- och luktkänslig. Bara tanken på en solstråle i synen får mig att vilja kräkas. Jag vältrar mig i mitt elände i min säng, med datorn framför mig läsandes en blogg, från första inlägget.

Plötsligt gör hunden sig påmind och vill gå ut. Jag känner att jag måste få i mig choklad innan vi går ut. Det enda som finns hemma på chokladfronten är Oboy. Jag rågar en matsked, gapar stort och fyller munnen med Oboypulver. Hoppas att jag inte träffar någon ute.

Det första som händer när vi går ut genom dörren är att en granne kommer ner för trappan med en stor låda i famnen. Jag tänker mig inte för, och hälsar som vanligt och öppnar sedan ytterdörren åt honom med ett leende.

Man kan undra vad han tror om mig nu...

Om ambulanser

När jag bodde i lilla byn på landet var det en stor nyhet när det rullade en ambulans genom byn, om den hade sirener och blåljus på så gick djungeltelegrafen omedelbart.

För några år sedan flyttade jag till Lund. Sedan dess har jag blivit, för att uttrycka det milt, ganska avtrubbad.

Om uppdateringar

Ibland måste datorn uppdatera sig.

För flera veckor sedan sa konsulten och tillika maken åt mig att inte köra den senaste uppdateringen. Inte.

Härom dagen berättade datorn att den ville uppdatera sig, systemyaddayadda och säkerhetsyaddayadda.

Frun tänkte inte på att den uppdateringen som mannen pratade om för flera veckor sedan vad den uppdateringen som kom nu. Och nu sitter hon här med ett nätverk som fungerar minst sagt godtyckligt.

Det begränsar - minst sagt.

Update: Förtydligande, uppdatera inte till MacOS 10.5.8, om du inte redan har gjort så. Den strular med Airport-nätverk. Visst har jag väl redan erkänt att jag är en nörd?

Om stjärnhimmeln

Härom natten när jag inte kunde sova så var jag ute en sväng med hunden. Stackaren blev ju helt vilse i dygnsrytmen när jag satt uppe hela natten, och var således tvungen att slå en drill mitt i natten.

För en gångs skull kunde man se stjärnorna härifrån. Det är väldigt sällan man kan det, och inte ens när de syns så ser man särskilt mycket stjärnor. De största och starkaste, inte fler. Jag saknar stjärnhimmeln, det är en av anledningarna till att jag inte vill bo här längre. Jag vill bo där man kan titta på stjärnor. Där man kan se galaxer och massor med stjärnor.

En gång, för ganska länge sedan, en sen natt, kom mamma in och väckte mig. Jag hann bli rädd, trodde att det hade hänt något allvarligt. Men det hade det inte. Mamma hade varit ute och hängt tvätt sent på natten, och det var en fantastisk stjärnhimmel. Så hon väckte mig och så satt vi på altanen och tittade in i evigheten tillsammans. Jag minns att jag då tyckte att hon var lite knäpp, jag menar, väcka mig för stjärnorna - de är ju där alltid. Men nu har jag insett att de inte alltid är där, och är väldigt tacksam för att hon delade med sig av sin stjärnhimmel med mig.

En gång för inte lika länge sedan var jag och min nuvarande make ute och tittade på stjärnor. Vi var då tvungna att ringa en galen tysk för att reda ut vädersträcken. Kan meddela att norr ligger strax till höger om Örtofta.

För alla som inte har Örtofta att navigera efter så kan jag dela med mig av ett litet tips jag fick av den där galna tysken, den där natten för inte så länge sedan.

Om man hittar Karlavagnen (The Big Dipper), så kan man hitta Polstjärnan (North star). Om man följer de två bakersta stjärnorna (längst till vänster i figuren), så ligger Polstjärnan på samma raka linje som de bildar. Om man sedan med fingrarna, på ett jävligt godtyckligt sätt, måttar avståndet mellan de två stjärnorna, och sen liksom flyttar fingrarna fem sådana avstånd ut längs med den tänkte linjen så bör Polstjärnan ligga där. Den visar vart norr är.

Hujedamej

Så trött jag är. Men ingen rast och ingen ro. Däremot rasta hunden.

Sen Malmö och The Sounds. Där ska jag stå och glo med en stor langos i ena handen och kärleken i den andra när de spelar låtar som jag har en massa hemska och underbara minnen till. Jag ska bara stå där och njuta över hur underbart och fint livet har blivit, trots allt. Låta musiken omvandlas till känslor på det där sättet som bara riktigt bra musik kan - musik som talar direkt till hjärtat. Det gör The Sounds, till mitt hjärta har de en egen motorväg!

Mitt i natt

Jag somnade i soffan innan, i knät på mannen jag älskar. Sedan gick vi in och la oss i sängen. Sen kunde inte jag somna igen. Nu sitter jag här och blir trött igen.

Idag har jag firat älsklingens födelsedag, som egentligen var igår. Han var upptagen med styrelsemöte igår och jag har varit ledig idag, så det passade bra.

Jag hade tänkt städa så att lägenheten var fin, köpa en present till honom trots att ekonomin är kass, laga en god middag och sen skulle vi mysa hela kvällen. Så blev det - inte.

Hela förmiddagen låg jag i sängen och läste om klickerträning och kollade på filmer om det samma. Gick en promenad och tränade med hunden. Tänkte att städa, det hinner jag sedan.

Käkade lunch och promenerade sedan via djuraffären till köpcentret som inte ligger alls långt härifrån. Missbedömde sommarvärmen och håll således på att smälta bort i värmen under promenaden.

Väl shoppandes kom jag på en hel del jag skulle kunna köpa för att slå in i paket åt honom. Inget av det han verkligen och egentligen vill ha, men så har inte jag obegränsat med stålar heller. Älskling, jag är ledsen, det blev reafynd i år. Jätteglad blev han för nya mysbrallor, kallingar och ett par shorts. Jätteglad blev jag när kassörskan berättade hur mycket jag skulle betala.

På vägen hemåt handlade jag mat. Mat för att göra plankstek, budget med fläskfilé, men whatthefuck. Väl hemma visade det sig att den ena plankan delat sig och blivit obrukbar i matlagningssammanhang. Det fick bli plankstekt kött och grönsaker. Och så fick potatismoset klara sig utan ugnsvärme just idag. Hemlagad bearnaisesås - of course. Å så glass efter det.

Mätta och belåtna hamnade vi sedan i soffan, där jag som sagt somnade.

Borde kanske ge kudden en chans till nu, eller vad tror ni?

Tisdagstema - Stilla

Fler bidrag finns här.

Ett par favoriter i denna veckan finns här och här.

Om pengar - i stort och smått

Nu, nu tänker jag bli långrandig, och det är Mymlans fel.

Jag är undersköterska, ganska nybakad sådan. Så pass nybakad att jag för ett år sedan pluggade. Det är till och med så att det var terminsstart för just precis ett år sedan, sista terminen. För ytterligare ett år sedan jobbade jag, med samma sak som jag gör nu, men utan utbildning. För tre år sedan pluggade jag kemi.

Vägen från kemin till vården var inte spikrak, däremot ganska logisk och mycket upplysande. CSN ville inte låna ut några pengar till mig för att plugga kemi, jag hade nämligen misslyckats totalt med matematikkursen terminen innan. (Don't drink and derive!) Jag blev alltså tvungen att skaffa mig en inkomst på annat håll. Vilket ledde mig till en fabrik i nordöstra Skåne. Där jobbade jag i fem veckor. Under dessa fem veckor tjänade jag ganska mycket pengar (för att vara ett jobb som inte kräver utbildning) och mådde skit. Jag utvecklade migrän, hade halsfluss och maginfluensa och vantrivdes med varje fiber i min kropp. Det enda som var trevligt med dessa fem veckor var lönechecken. Den toppar fortfarande min statistik, trots minst fem sjukdagar.

Min då ganska nyblivna svärmor fick veta att jag letade jobb och att jag ville söderut igen. Hon tipsade om en person att prata med och vips så fick jag det där jobbet som jag hade för två år sedan. Som vårdbiträde.

En av kvällarna när jag skulle gå bredvid där kände jag inte alls för att jobba, men jag körde dit ändå. Det är jag glad för idag, för den kvällen upplevde jag något som man sällan upplever. Vid det första besöket vi gjorde den kvällen rann allt tråkigt av mig. När jag öppnade dörren in till tanten så var jag plötsligt bara glad, och trevlig, och artig. Tanten log och jag log med hela ansiktet. Den kvällen blev till natt, dagar blev till veckor och yada yada. I alla fall så gick mitt vikariat ut, och jag började plugga till undersköterska.

Jag visste när jag började plugga att undersköterskor inte har någon fet lön, trevliga arbetstider eller andra toppenavtal. Jag visste det då, och jag vet det nu. Det kan ju låta jävligt korkat. Men det arbetet ger mig något som inget annat yrke i världen ger mig. Påminnelser om att leva varje dag - varje dag. Att varje dag träffa folk som hade planer för sin pension, sin ålderdom, sin make eller maka eller sina barnbarn, och som fått dem sönderslagna av ödet. Det går så snabbt. Cancer, stroke, olyckor, hjärtattacker, brustna blodkärl, ALS... Det finns så mycket skit, så mycket skit som förändrar livet över en natt eller många.

Tänk att du om två månader kan ligga i din säng och vänta på hemvården efter en stroke, din respektive vill inte hjälpa dig med din blöja som är full av bajs för att han eller hon tycker det är för intimt.Du känner att det kletar med kan inte annat än vänta, för hela din ena sida är förlamad. Du kan bara vänta.

Det kan vara du, vilken dag som helst. Att bli påmind om det, varje dag, gör att jag lever mitt liv på ett sätt som gör att jag uppskattar varje dag, varje andetag och varje stund tillsammans med de jag älskar. Det är inte så jävla trevligt att torka bajs, men det är en väldigt liten del av det jag gör på mitt jobb (främst dricker jag kaffe och diskuterar bantningsmetoder, såklart). Och den insikten som jag får i mitt jobb kan jag inte köpa för pengar.

Därför valde jag, att med öppna ögon, utbilda mig inom en bransch som inte kan betala ut några feta löner. I den tärande, inte i den närande sektorn.

Däremot tycker jag att det är ett helvete hur det slösas med pengar på byråkrati i det här landet. Papper som vänds, regler som ingen förstår, internfakturering och offentlig upphandling. Offentlig upphandling måste vara det absolut sämsta påfundet någonsin.

Kommunala och statliga företag måste göra offentliga upphandlingar. Det innebär att de måste offentliggöra vad de tänker handla så att de företag som säljer just detta kan lägga en offert på just dessa varor eller tjänster. Sedan väljer verksamheten den billigaste offerten och skriver ett kontrakt med det företaget på x antal år. Efter det så får verksamheten bara handla just de varorna av just den leverantören. Oavsett om de skulle kunna köpa vissa varor billigare någon annanstans eller som leverantören missköter sig, så måste de fortsätta att handla där tills upphandlingen gått ut.

Detta är vansinne. Det finns inget företag i världen som skulle göra affärer under dessa premisser. Inget. Att vara bunden till en leverantör för en hel kategori varor, att vara tvungen att välja det billigaste - inte det mest kostnadseffektiva och så vidare.

Det måste ju finnas en anledning till att vissa privata vårdgivare kan gå med vinst och alla statliga går med förlust. Jag är medveten om att just offentlig upphandling inte är roten till allt ont (bara nästan), däremot är jag helt övertygad om att svaret på frågan inte stavas p e r s o n a l n e d s k ä r n i n g a r. Utan snarare s l ö s e r i. Inte bara på pengar, utan på kompetens och därmed också på tid.

Ju mer arbetsuppgifter de som är längst ner i kedjan kan göra, i mitt fall är det undersköterskorna. Om vi, som är billigast att anställa, kan sköta så många uppgifter som det bara går, så kan sköterskorna ägna sig åt att göra de uppgifter som bara de kan och så kan läkarna göra detsamma och så kan alla vara nöjda och glada över att vi i alla fall inte slösar på kompetens.

Om man sedan skulle se över diverse olika verksamheters rutiner så att vi slutar att slösa på tid också, så skulle jag kanske kunna få en fet lönecheck trots allt, det är ju tiden som är dyr.

Om tillåtelse

Känns inte detta lite, vad ska jag säga, dumt?

Jag menar obegränsad, det är ganska mycket begärt.

Om förändringar

Förändringens vindar blåser. Och det är ett jävla liv om det. Det är gammelmedia som slåss mot bloggarna. Skivbolagen som slåss mot PirateBay. De gamla slåss för sin rätt att fortsätta göra som de alltid gjort. De nya slåss för sin rätt att vara.

Frågan är då hur gammelmedia tänker i sin offensiv. Är det verkligen smart att publicera journalistik som vilken bloggare som helst kan skriva? Skulle det inte vara smartare att vässa knivarna i lådan, kräva toppjournalistik som är vänd och vriden på, skådad ur alla vinklar, underbyggd med källor, välskriven och rent av proffsig. Vore det inte vara smartare att skilja sig från mängden genom att höja sig över den än att sänka sig till dess nivå och skrika sig hes om att man inte tjänar några pengar på att göra som man brukar?

Likadant gör skivbolagen. De vill sälja skivor, men ingen vill betala 150 spänn för en plastbit vars innehåll man kan ladda ner gratis eller köpa för 90 spänn på iTunes eller annan digital musikhandel. Kanske en och annan lastbilschaufför, men ingen annan.

Om man inte kan göra som man brukar, måste man inte tänka om då? Hitta sin nya plats i ett föränderligt samhälle och göra sig viktig där. Se på exempelvis Alfa Laval. Förr i tiden tillverkade de spenkoppor, nu gör de värmeväxlare.

Exempel på bra journalistik och exempel på dålig sådan finns här.

Efter regn kommer solsken

Min mentala urladdning inatt hjälpte. Idag vaknade jag med energi i kroppen, kände inte alls för att somna om igen som jag brukar. Jag har en lista på saker som ska göras idag. Små och stora. Just nu väntar jag på att degen till bröden ska jäsa klart. Tvätten är sorterad, tvättid är bokad.

Idag ska jag börja klickerträna hunden också. Vi får se hur det går, jag litar inte riktigt på min egen timing och kroppskontroll. Men inatt när han låg här bredvid mig och snarkade så kände jag att det är dags att sätta igång med honom på riktigt. Det är han värd!

Dags att baka.

Om frustration

Jag vill, men orkar inte. Jag orkar, men kommer inte på något att göra. Jag passar på att titta på tv, zappar genom alla kanalerna och lyckas pricka reklamen på alla. Jag sätter mig vid dator, läser bloggar och tänker en massa. Tiden springer iväg. Tänker på allt jag borde, men vet inte vart jag ska börja. Saknar att läsa på för att göra en uppgift, men har inte intresse att läsa på utan anledning. Saknar anledning. Är lat. Blir irriterad på att ingenting händer, men vill bara vara kvar när det händer något. Så mycket som flyter förbi, jag ser på och tänker att om jag hade försökt så hade jag kunnat fånga det, men jag gör det inte. Frustration. Apatisk rastlöshet. Irritation över ingenting, och allting, mest på mig själv för att jag irriterar mig. I tankarna, långt borta. Vad tänker du på? Jag vet inte. Jag är lycklig, men inte glad, inte idag. Brukar vara glad, men inte idag. Jag vet att man inte måste vara glad jämnt, men det är inte kul att vara oglad och frustrerad. Vill skrika, men sitter tyst. Vill inte gråta, men tårarna rinner.

Tur i spel, otur i kärlek

Det slog mig nyss, hårt.

Är det verkligen bra att vinna en TV två helger efter sitt bröllop?

Vikarierande tonårsmamma

Inatt var lillebror med sällskap på Malmöfestivalen. De meddelade vid 10-tiden på kvällen att de planerade att sova hos oss, och klockan 2.30 hämtade jag dem vi stationen. Trötta och med en svag doft av öl omkring sig.

Föräldrar ska inte klaga så mycket på att upp och hämta barnen på nätterna. Det är riktigt behagligt att köra då. En och annan taxibil, men annars är gatan tom. Och vad gäller taxibilarna så behöver man aldrig oroa sig för dem. Antingen så kör de fortare än en själv eller så håller de sig ur vägen. Något som fler bilister skulle träna på ibland. Inatt, på tomma vägar tog det tre (3) minuter att köra till stationen. I vanliga fall tar det m i n s t sju minuter, minst. Det var ett rent nöje!

När vi kom hem la de sig i soffan och jag i sängen tillsammans med min käraste.

Imorse ringde klockan i arla morgonstund. Jag, mer sovande än vaken, tog en drickyoggi ur kylen och kastade ett öga på soffan. Lillebror låg och balanserade på gränsen för att trilla ur soffan, och kramade sitt sällskap. Det såg fruktansvärt obekvämt och oerhört mysigt ut. Tankarna for iväg till märkliga ställen man sovit på, med märkliga människor och alla känslor det har medfört... Det var länge sedan nu, och det är sannerligen bättre att dela en Tempursäng med sin man än att balansera på en soffkant. Men som sagt, minnen.

Om krafter

Jag sitter på bussen. Vid platserna för barnvagnar står en kvinna med sitt barn i vagn. Hon sätter inte fast vagnen med remmen som är till för just detta, utan håller i vagnen. Jag undrar om hon tror att hon ska kunna hålla fast vagnen om något händer med bussen. Hon lyckas knappt i svängarna.

Jag menar, visst spänner man väl fast barnen i bilen även om man inte brukar krocka?

Om nördar

Jag är en nörd, jag erkänner.

Jag har fler erkännanden att göra.

Jag är inte bra på YouTube. Skitdålig faktiskt. Jag orkar oftast inte titta i mer än 30 sekunder på varje film.

Idag skulle jag in på YouTube för att hitta en gammal Apple-reklam för att kommentera något på Facebook. Tänkte att när jag ändå var där så skulle jag träna på mina YouTube-skills, så jag sökte på Steve Jobs (Apples VD). Hittade då detta klipp, och minsann så tittade jag på alla 15 minutrarna. Han är en klok och delar gärna med sig av en käftsmäll till Windows.

Sådant tycker jag om, mest klokheterna - faktiskt!

Ps. Håll fingrarna i styr när ni ska till YouTube, på TouTube visar de något helt annat!