Nu, nu tänker jag bli långrandig, och det är
Mymlans fel.
Jag är undersköterska, ganska nybakad sådan. Så pass nybakad att jag för ett år sedan pluggade. Det är till och med så att det var terminsstart för just precis ett år sedan, sista terminen. För ytterligare ett år sedan jobbade jag, med samma sak som jag gör nu, men utan utbildning. För tre år sedan pluggade jag kemi.
Vägen från kemin till vården var inte spikrak, däremot ganska logisk och mycket upplysande. CSN ville inte låna ut några pengar till mig för att plugga kemi, jag hade nämligen misslyckats totalt med matematikkursen terminen innan. (Don't drink and derive!) Jag blev alltså tvungen att skaffa mig en inkomst på annat håll. Vilket ledde mig till en fabrik i nordöstra Skåne. Där jobbade jag i fem veckor. Under dessa fem veckor tjänade jag ganska mycket pengar (för att vara ett jobb som inte kräver utbildning) och mådde skit. Jag utvecklade migrän, hade halsfluss och maginfluensa och vantrivdes med varje fiber i min kropp. Det enda som var trevligt med dessa fem veckor var lönechecken. Den toppar fortfarande min statistik, trots minst fem sjukdagar.
Min då ganska nyblivna svärmor fick veta att jag letade jobb och att jag ville söderut igen. Hon tipsade om en person att prata med och vips så fick jag det där jobbet som jag hade för två år sedan. Som vårdbiträde.
En av kvällarna när jag skulle gå bredvid där kände jag inte alls för att jobba, men jag körde dit ändå. Det är jag glad för idag, för den kvällen upplevde jag något som man sällan upplever. Vid det första besöket vi gjorde den kvällen rann allt tråkigt av mig. När jag öppnade dörren in till tanten så var jag plötsligt bara glad, och trevlig, och artig. Tanten log och jag log med hela ansiktet. Den kvällen blev till natt, dagar blev till veckor och yada yada. I alla fall så gick mitt vikariat ut, och jag började plugga till undersköterska.
Jag visste när jag började plugga att undersköterskor inte har någon fet lön, trevliga arbetstider eller andra toppenavtal. Jag visste det då, och jag vet det nu. Det kan ju låta jävligt korkat. Men det arbetet ger mig något som inget annat yrke i världen ger mig. Påminnelser om att leva varje dag - varje dag. Att varje dag träffa folk som hade planer för sin pension, sin ålderdom, sin make eller maka eller sina barnbarn, och som fått dem sönderslagna av ödet. Det går så snabbt. Cancer, stroke, olyckor, hjärtattacker, brustna blodkärl, ALS... Det finns så mycket skit, så mycket skit som förändrar livet över en natt eller många.
Tänk att du om två månader kan ligga i din säng och vänta på hemvården efter en stroke, din respektive vill inte hjälpa dig med din blöja som är full av bajs för att han eller hon tycker det är för intimt.Du känner att det kletar med kan inte annat än vänta, för hela din ena sida är förlamad. Du kan bara vänta.
Det kan vara du, vilken dag som helst. Att bli påmind om det, varje dag, gör att jag lever mitt liv på ett sätt som gör att jag uppskattar varje dag, varje andetag och varje stund tillsammans med de jag älskar. Det är inte så jävla trevligt att torka bajs, men det är en väldigt liten del av det jag gör på mitt jobb (främst dricker jag kaffe och diskuterar bantningsmetoder, såklart). Och den insikten som jag får i mitt jobb kan jag inte köpa för pengar.
Därför valde jag, att med öppna ögon, utbilda mig inom en bransch som inte kan betala ut några feta löner. I den tärande, inte i den närande sektorn.
Däremot tycker jag att det är ett helvete hur det slösas med pengar på byråkrati i det här landet. Papper som vänds, regler som ingen förstår, internfakturering och
offentlig upphandling. Offentlig upphandling måste vara det absolut sämsta påfundet någonsin.
Kommunala och statliga företag måste göra offentliga upphandlingar. Det innebär att de måste offentliggöra vad de tänker handla så att de företag som säljer just detta kan lägga en offert på just dessa varor eller tjänster. Sedan väljer verksamheten den billigaste offerten och skriver ett kontrakt med det företaget på x antal år. Efter det så får verksamheten bara handla just de varorna av just den leverantören. Oavsett om de skulle kunna köpa vissa varor billigare någon annanstans eller som leverantören missköter sig, så måste de fortsätta att handla där tills upphandlingen gått ut.
Detta är vansinne. Det finns inget företag i världen som skulle göra affärer under dessa premisser. Inget. Att vara bunden till en leverantör för en hel kategori varor, att vara tvungen att välja det billigaste - inte det mest kostnadseffektiva och så vidare.
Det måste ju finnas en anledning till att vissa privata vårdgivare kan gå med vinst och alla statliga går med förlust. Jag är medveten om att just offentlig upphandling inte är roten till allt ont (bara nästan), däremot är jag helt övertygad om att svaret på frågan inte stavas p e r s o n a l n e d s k ä r n i n g a r. Utan snarare s l ö s e r i. Inte bara på pengar, utan på kompetens och därmed också på tid.
Ju mer arbetsuppgifter de som är längst ner i kedjan kan göra, i mitt fall är det undersköterskorna. Om vi, som är billigast att anställa, kan sköta så många uppgifter som det bara går, så kan sköterskorna ägna sig åt att göra de uppgifter som bara de kan och så kan läkarna göra detsamma och så kan alla vara nöjda och glada över att vi i alla fall inte slösar på kompetens.
Om man sedan skulle se över diverse olika verksamheters rutiner så att vi slutar att slösa på tid också, så skulle jag kanske kunna få en fet lönecheck trots allt, det är ju tiden som är dyr.
