Tisdagstema - Liggande

Hon ligger alltid, men det är inte ofta som hon är såhär glad!

Fler bidrag till Tisdagstema hittar du här.

ojojoj

Jag har träningsvärk i varenda muskel i kroppen efter min vrålstart på mitt aktiva liv. Rugbyträning igår och simning idag.

Maken har feber. Hunden sover i soffan.

Ikväll kommer svärfar på middag, vilket kul värdpar vi kommer vara!

Om rädsla

Jag är egentligen inte rädd för något. Jag klarar spindlar och insekter, höga höjder, folkmängder, ensamhet, trånga rum och hissar. Jag kan gå under stegar och lägga nycklar på bordet, utan att vara rädd för konsekvenserna. Jag har lärt mig genom åren att nej, man får inte analsex av att gå över A-brunnar. Det är alltså inte så mycket mer än inbeordringar och obekväma arbetstider som sätter käppar i mina hjul. Men det finns en sak, en sak som skrämmer mig från vettet. Att förlora de jag älskar. Min man, min bror, mina föräldrar, vänner... Att en dag få veta att de inte finns längre. Inte få säga hejdå, inte få krama dem en gång till, aldrig mer kunna fråga dem om råd, aldrig mer få skratta med dem. Att helt plötsligt behöva leva livet utan dem. Bara tanken på det gör så ont, så ont.

På jobbet träffar jag så mycket sjuka människor. Människor som drabbats av något oväntat tidigt i livet. De påminner mig om att uppskatta var dag som ser ut som vanligt, och att inte ta något för givet.

Man ska aldrig lämna de man älskar i vredesmod. Man ska älska alla sekunder när livet är som vanligt. Man ska inte vänta tills man själv drabbas av något, för att börja värdesätta livet. Man ska leva nu. Man ska planera för morgondagen, men inte skjuta saker framför sig. Man ska minnas det som varit, men inte fastna i det.

Idag är en så'n dag. Tacksam. Gråtmild. Älskad!

Ett äpple om dagen...

Det lyckades vi nästan med denna vecka.

Mamma fick sin Mac.

Cicci fick sin iPhone.

Maken drömmer om en iPad.

Jag fick ett som mellanmål.

4 av 7, det är väl ganska bra? Ganska!

Tisdagstema - Arbete

Att vara undersköterska, det blir fan inte mer toppen än så!

Fler bidrag till Tisdagstema finns här!

Jag förstår precis hur hon känner sig!

Här!

Om tydlighet

Om meningen är att man ska hålla avstånd.

Varför är texten så liten?

Om fredagsmys

Steken står i ugnen.

Hunden piper och vill ut.

Hundens människor sitter vid varsin dator och försöker påminna hunden om att han var ute en rejäl sväng för en stund sedan.

Maken jobbar, som vanligt. Jag letar recept.

Det där med planer som jag skrev härom dagen, vi stryker det och fortsätter i samma gängor ett tag till. Men vi har fixat lite 5-56 nu, så nu ska det nog rulla på lite lättare.

Lite låg, inte alls hög.

Fredagkväll med maken bokad. Lördagmorgon på jobbet, bokad. Lördagskväll också för den delen. Har jag nämnt att jag är lite bitter över mina arbetstider?

Ser fram emot sovmorgon på söndag, kanske en långfrukost och IKEA innan det är dags att befinna sig på jobbet igen. Goa pengar? Njae, en dryg förtilapp i timmen extra att hänga i julgranen.

Steken ska ösas. Hunden vill fortfarande ut.

Trevlig helg gott folk!

Om sunt förnuft

De senaste dagarna har Sverige upplevt en stor förtroendekris. Allt som står på Facebook är inte sant! Grupper kan byta namn. Grupper kan inte skänka en massa pengar till en jordbävningskatastrof. Folk är inte alltid vilka de utger sig för att vara. Föräldrar måste berätta med ett kopierat statusmeddelande att de älskar sina barn. Och tjejer sprider korkade saker som inte killarna får veta - mitt i jämställdhetsdebatten så ska man berätta sitt födelsedatum eller sin civilstatus i kryptiska statusmeddelanden. Jag fnissar mig nästan hysterisk så jävla duktigt vi lurar dem.

Vad hände med kritiskt tänkande? Vad hände med sunt förnuft? Vad händer om socialen tar alla barn vars föräldrar inte kräker ut sin kärlek i ett statusmeddelande? Var ska alla barnen bo? Vad hände med att inte prata med främlingar som bjuder på godis?

Jag förstår varför folk är rädda för vad som kan hända som konsekvens av barnens internetanvändande. För trots allt så är det ju fortfarande så att genom sig själv känner man andra.

Om säkerhet - igen

Vi kollar på Mythbusters.

Fel, maken kollar, jag lyssnar lite och ser lite.

De spränger skiten av en markördocka, med en bomb i en kulspetspenna. James Bond tema.

Kan någon förklara för mig varför man inte får ha med sig vätskor på flygplanen nu igen?

Om hunden - igen

Nu är hunden sjuk. Han har en så kallad manlig kennelhosta. Det innebär att han hostar, men att det mest låter som om han har satt något i halsen och försöker harkla sig hela tiden. Hunden är vaccinerad mot denna typ av åkomma, men det tycks som om man kan få sig en släng av det ändå, om man är hund. Hunden började hosta i söndags, sedan dess har han bara sysselsatts med kisserundor runt huset mer eller mindre. Idag har han nästan inte hostat alls, men lite. Nästan frisk med andra ord. För tjugo minuter sedan var vi ute på sedvanlig kisserunda. Nu sitter han vid dörren och piper och vill ut igen. Så går det om man spenderar dyrbar kall utetid med att lukta på hundkiss och leta upp gamla gräddförpackningar i buskarna istället för att göra det man lämpligen borde göra på en kisserunda. Men hur förklarar man det för en prickig, något understimulerad hund? Det blir nog till att gå ut, igen, och att hålla tummarna att morgondagen bjuder på ingen hosta och en längre promenad istället.

Om arbetsfördelning

Jag är ganska lat, egentligen väldigt mycket så. Det finns två saker som motiverar mig. Mutor, och när någon säger åt mig på riktigt. Städa är inte det roligaste jag vet, inte alls så.

Igår sa jag till maken att:

"Imorron när jag ringer och säger att nu är jag på väg hem från jobbet så ska du säga följande till mig "frujävel, nu åker du hem, utan att ta med dig några av jobbets grejer, såsom telefoner och bilnycklar hem. Gå ut med hunden, plocka ur diskmaskinen, plocka i diskmaskinen, dammsug, torka golven och sen står du och stryker tills dess att jag kommer hem med sushi åt dig". Ordagrannt!"

Lite muta och lite hot i ett, tänkte jag, tills maken inte svarade i telefon.

Inget städat, och jag fick hämta sushin själv. Det kunde gått!

Vårkänslor

Videkisarna har börjat titta fram. Solsken.

Och så det här!

Don't you just love the spring i benen?

Om nuläget

Jag är i en fas där jag vet vad jag vill och samlar energi för att orka.

Vi har stora planer på gång, och jag oroar mig för pengar. Ständigt denna vessla...

Jobbet är en hönsgård, och även om jag stormtrivs med mitt arbete så blir jag så in i h-vete förbannad ibland, det irriterar och föder bitterhet som längtar till ett vanligt jobb, utan bajs och helgtjänstgöring.

Här hemma ser det inte ut som ett bombnedslag för tillfället och vi är båda mätta och ganska nöjda med livet.

Nyduschad, renbäddat, pyamas på och LeGrandFinale väntar. Sista avsnittet av Stargate SG1. Nördigt så det ryker om det, jag kan kolla på det när som, ändå drar jag ut på det. Vill liksom inte säga hejdå riktigt. Några tips på bra tv-serier att titta på nu?

Planer planer planer. Undrar om några av mina planer går i lås, och vad det leder till i så fall. Som så många gånger innan ber jag om ett facit, och som så många gånger innan möts jag av tystnad.

Maken jobbar. Som vanligt.

Hunden hostar. Han åkte på en släng kennelhosta under sitt pensionatbesök över nyår. Trist för honom. Kul för mig och plånboken att vi har djursjukvårdare online. Tack Emma!

På lördag kommer mor, far och bror på besök. Planer var det. Det är alltid kul att träffa familjen lite. Kul att få bjuda tillbaks ibland.

Let's Dance har börjat, och gissa vem som jobbar på fredag kväll. Bitter? Jag? Nädå... bara lite avis på alla som haft julledigt.

Om digitalkameragenerationen

Förr:

Någon närmar sig med en kamera, alla gömmer sig under duken, säger att de inte vill vara med på bild, blir tvingade, lägger huvudet på sne och ler fånigt. Personen med kameran klickar av en bild. Ungefär ett halvår senare har fotografen fotat upp hela rullen, framkallar den och lägger bilderna i en byrålåda. Bilden på folket som inte ville vara med på bild blev inte så bra, fotografen siktade lite fel.

Nu:

Någon närmar sig med en kamera. Alla i rummet parar ihop sig två och två kind mot kind och ler in i kameran, sedan ber de fotografen att visa bilden, bilden blev dålig, fotografen ombedes att ta bort bilden för att ta en ny, och en ny och en ny. Dagen efter ligger alla bilderna på facebook eller på någon blogg. Till och med hundar som är födda på det mycket sena 00-talet uppvisar kind-mot-kind-beteende.

00-talet

Tio år, som gått så fort, men som har haft ett enormt innehåll.

Jag har, i delvis kronologisk ordning...

... blivit av med oskulden

... blivit myndig

... tagit körkort

... handlat på systemet för första gången (och ett par därtill)

... varit kär ett par gånger

... varit frustrerad över att de där gångerna inte varade längre och att den rätta inte ville infinna sig

... varit på Island och jobbat

... plockat hem en hund från nämnt land

... läst en gymnasieutbildning

... tappat hästintresset

... tagit studenten

... jobbat med hästar

... supit

... läst på komvux

... gjort av med familjens hästar

... börjat umgås med folk jag känt hela livet men aldrig känt

... slutat umgås med folk jag trodde att jag skulle vara nära hela livet

... pluggat fysik och matte

... flyttat hemifrån och hem igen ett par gånger

... delat bostad med underbara människor

... blivit sårad in i hjärteroten

... träffat den stora kärleken

... pluggat till undersköterska med svärmor som lärare

... förlovat mig med kärleken

... skaffat bil, hund och bostadsrätt med densamma och renoverat den sistnämnda

... lärt mig massor om världen och om mig själv men framför allt att ta Carpe Diem på allvar.

... blivit nykterist - nästan

... fått en fast anställning som det jag är utbildad till

... varit på ett par begravningar

... gift mig

... badat

... blivit Mac-användare

... åkt pulka

... gråtit

... skrattat

... haft sex på konstiga ställen och till sängs

... firat Alla Hjärtans Dag med partner

... sårat folk jag tyckt om

... gjort bra och dåliga val

... röstat ett par gånger

... blivit fadder åt bästa vännens son

... sovit mycket

... och säkert en hel del massa saker till.

Om storstädning

Det är ju nytt år, och vi börjar så smått med en storstädning.

Det brukar bli så att vi flyttar runt grejerna till högar. Möblerar om bland papper och annat sådant som inte riktigt har någon plats. Saker som inte har någon riktigt bra plats. Jag menar IKEA-katalogen, var har den sin plats? Man kan inte kasta den, för deras hemsida är så vanvettigt värdelös, så var ska den ligga?

När jag var liten så var är ännu sämre på att städa. Två sekunder efter startskottet gått så hittade jag en tidning som låg på fel plats. Sen läste jag tidningen, sen var det middag och sen hade jag glömt bort att jag städade. Inte min bästa egenskap.

Åter till dagen.

För tillfället ligger det staplar med tidningar och kokböcker på bordet och ett par andra högar med papper som ska sorteras in. Jag har tagit itu med den första högen papper som är inne i pärmar, och skulle precis sätta igång med att sortera in månadens skörd med räkningar, när maken kom med ett papper som han frågade var jag vill ha någonstans.

Pappret var pappas tal till oss på vårt bröllop i somras. Min vana trogen så läste jag genom det. Det är så vackert. Jag vet att pappa gruvade sig länge innan bröllopet för talets skull. Jag vet att det är omskrivet och reviderat i det oändliga. Jag vet att han la mycket vaken tid på det och en hel del sovande tid också för att få till det. Och det vet jag att det var värt. För fy tusan vilket bra tal han höll. Jag fick tårar i ögonen då, och nu när jag läste det. Pappret är troligen utskrivet ett par dagar innan bröllopet, men det är så tummat att det ser mycket äldre ut än så. Det allra roligaste med detta tal är att många av våra gäster tycker att just detta tal var en av höjdpunkterna på bröllopet. Det är nog synd att pappa bara har en dotter, eller tur, beroende på vilken synvinkel man använder. Det finaste talet. Det kommer värma, och stärka mig många gånger i livet! Tack pappa!

Åter till sortering av papper. Det där tummade, det blir svårslaget.

Om vintern

Det är vinter, på riktigt.

Minusgrader. Solsken. Lite snö.

Bra för välbefinnandet och för naturen.

Solsemestern hägrar, det är inte dumt det heller.

Nytt år!

Nya utmaningar.

Ett försvarstal

Norrlänningarna, det vill säga alla som är födda norr om Stockholm, är jävligt gnälliga på oss Skåningar såhär på vintern. Tidningarna skriver om snökaos och om olyckor som skett i detta kaos. Och norrlänningarna de tycker att någon borde lära ut lite vinterkörning till oss söderlänningar. Jag vill därför passa på att belysa ett par skillnader på norrländsk vinter och skånsk vinter.

1. I norrland kommer det först minusgrader, sedan kommer snön och lägger sig som ett fint täcke över landskapet. I Skåne kommer det snöblandat regn och lägger sig på vägarna, sen kommer minusgraderna och gör om vägarna till isbanor.

2. I norrland trillar snön uppifrån och ner. I Skåne trillar snön som kråkan i den där sången. En faller hit och en faller dit, och en faller ner i diket. Det är en jävla skillnad på lodrätt snöfall och vertikalt sådant.

3. I norrland ligger snön kvar på marken efter att den trillat ner från skyn, mellan träden liksom. I Skåne blåser snön bort. Vi måste ju förse norrlänningarna med spannmål och har därför åkermark istället för träd. Ibland blåser snön över vägarna, fyker, då slipar den vägbanan så att det blir snorhal.

Med andra ord. Man kanske inte ska vara för styv i korken, det händer nämligen att även norrlänningar kör av vägen i snökaoset. Ooops, liksom!

Vinter

Idag har jag och lillebroren varit på långpromenad i skogen. Vi hade med fika och två galna hundar. Vädret var vackert och vägarna var snöiga. Livet är bra skönt vissa dagar.

Om periodare

Jag är en sådan. Periodare. Med allt, utom alkohol för det tål jag inte. Inte glögg heller uppenbarligen. Och så var den julen slut. Suck.

Men det var inte julen jag skulle skriva om idag, utan om mina perioder. Tänker utesluta mensen, promise!

För tillfället är jag inne i en period när jag är väldigt dålig kontakt med min dator. Facebook känns som en främling. Det bloggas dåligt. Och det läses väldigt få bloggar för tillfället. De bloggar jag läser är de som skriver korta inlägg. Orkar inte läsa en massa. Så ser det ut nu. Istället för att umgås med min dator så umgås jag med en tv-serie som heter Stargate. Och eftersom vi har alla säsongerna här hemma, så blir det lätt att man liksom kedjetittar.

Ibland har jag ju då faser när jag umgås väldigt mycket med min dator. Bloggar, läser bloggar, kommenterar och är nätsocial som bara den. Ibland umgås jag väldigt mycket med mitt kök. Lagar mat, bakar bröd, bakar annat, planerar mat och så vidare. Det är jättekul, men just nu finns inte lusten. Periodare, som sagt.

Pålägg och bröd är en annan sak jag är periodare med, till min mammas stora förtret. Mamma brukar nämligen vara snäll och köpa hem de bröd och pålägg jag frågat efter. Men då brukar jag inte vara sugen på det längre. Så även goda saker ratas, när inte suget finns.

Då är frågan om jag är beroende, och i så fall av vad... Suget är ju inte detsamma var dag. Men det finns ett sug varje dag. Tv, dator, mat, godis, hundträning, motion, läsa, skriva... Men inte allt på en gång. Det är faktiskt inte så lätt att vara jag alla dagar i veckan.

Så jävla tråkigt detta blev... men kanske också en förklaring till varför det inte blir roligare - just nu.

Pipparkakor

Årets traditionella omgång är klara.

Bilder kommer nå'n dag när jag inte ska jobba.

Nämnde jag att jag ska jobba idag?

A fast anställd undersköterska gotta do what a fast anställd undersköterska gotta do! Även dagar när det bjuds på glöggmingel.

Om att älska en man

Han kliar mig på ryggen. När jag ber om det, och annars också.

Han masserar mina fötter. När jag ber om det, och när jag trycker upp dem i hans ansikte.

Han håller om mig när jag somnar.

Need I say more?

En nära doktorn upplevelse

Jag har ju haft lite smått och gott som jag borde gått till doktorn med för länge sedan. Sådant som är besvärligt men inte akut. Med vetskap om hur vården fungerar så har jag dragit mig för det. Tänkt att jag liksom ska samla på mig en hel del innan jag går dit, för att spara på deras och min tid, men framförallt för att bli tagen på allvar.

Hur gick det då?

Inge' vidare faktiskt. Jag ringde till den vårdecentral där jag är listad och bad om att få en tid med en läkare. De frågade varför jag ville ha en tid med en läkare. Jag svarade att jag hade en del jag ville prata med en sådan om. De frågade vad. Och jag svarade att jag misstänker att jag har hälsporre på båda fötterna, att jag har migrän och lite annat. Jag fick en tid, förvånansvärt fort.

Jag trillar in i ganska god tid, anmäler mig i kassan och blir inropad i tid. Läkaren står, lutad mot en vägg, och frågar mig vad jag har för problem med min häl. Jag visar var jag har ont, hon klämmer lite, säger att hon ska skriva ut tabletter och är på väg därifrån. Jag slog fällben på henne, och påminde om att jag sökte för migrän också. VA? Var hennes spontana svar på detta, och så återintog hon sin stående position, lutad mot väggen. Jag förklarade att jag under flera år haft huvudvärk som jag tolkar som migrän, och att jag nu vill utreda den. Jamen, säger hon då, migrän kan man ju inte göra något åt, och man kan inte diagnosticera den på annat sätt än att utesluta annat - och du ser ju normal ut, men jag skriver ut lite tabletter till dig".

Inte så konstigt att de kunde trolla fram en tid så fort. Ska man gå till doktorn så ska man ha ett isolerat bekymmer, inte mer, och inget diffust. Jag säger bara stackars, stackars de människor som lider av diffusa symptom, psykiska sjukdomar och alla gamla, som inte har ork och kraft att se till att de blir tagna på allvar, som blir betraktade som hypokondriker, och som stoppar i sig alla piller de får utskrivna. Jag blir rädd, på riktigt!

Dessutom har jag fått en stor jävla blåsa på tungan som bieffekt av pillerna mot inflammationen i hälarna, så jag har inte kunnat äta eller prata ordentligt på hela veckan. Vilket har gjort veckan ganska behaglig för maken, och mindre behaglig för mitt huvud!