Viktigt

Jag har varit överviktig länge, för länge. Fram till gymnasiet var jag smal, och under de månader jag jobbade på Island var jag näst intill underviktig. Sedan slutade jag rida, slutade cykla till skolan och hade möjligheten att äta kladdkaka istället för kvällsmat och micropizza mitt i natten, och därtill ett alldeles för stort intag av CocaCola. Så höll det på. Under våren 2006 tappade jag en massa vikt på det dåliga sättet, jag var ledsen och slutade äta. På sommaren sen körde jag och mamma GI-metoden och kilona rann av mig. Jag handlade kläder och kände mig galet snygg. När jag sedan blev tillsammans med Robban hade jag inte disciplinen att hålla någon diet, men fortsatte äta fett på samma sätt som man gör med GI-metoden. Kilona lades på, byxorna blev trånga och känslan att vara snygg försvann. Nackdelen med metoder som GI och LCHF är ju att så fort man äter kolhydrater också så lagras allt fett.

I fjol blev jag gravid. Min inskrivningsvikt hos barnmorskan var 95 kg. Under graviditeten fick jag ett normalt ätbeteende. Jag stod mig på maten jag åt, kände att jag blev mätt, var inte godissugen och drack inte läsk. Sista besöket hos barnmorskan innan förlossningen vägde jag 102 kg. När kroppen läkt och vätskan gått ur kroppen landade jag på 90 kg.

Jag hade hört talas om att amning var en effektiv bantningsmetod, men jag stod stilla på mina 90 kg. Tyvärr kom mina dåliga matvanor tillbaks efter graviditeten, jag fick enorma chokladcravings och kunde stoppa i mig hur mycket som helst. I min närhet fanns en släkting som gått ner ungefär 20 kg med Viktväktarna. Jag var skeptisk. Jag visste ju att kroppen behöver fett, att lightprodukter är onyttiga i och med alla tillsatser och processerna att tillverka dem. Men allt eftersom jag pratade med henne och insikten att om jag inte gör någonting händer det ingenting grodde så bestämde jag mig för att testa.

Jag blev online-medlem hos Viktväktarna den 21 maj 2012. På grund av att jag ammade* fick jag äta betydligt fler ProPoints än en 'normal' brantare. Min inskrivningsvikt var 88 kg.

En morgon bara någon vecka senare låg jag i sängen och pratade i telefon. Jag var nog lite rastlös för jag låg och 'gymnastiserade'. När jag tittade på mina lår under detta gymnastiserande insåg jag att jag inte hade några muskler i låren. Mina lår såg ut som de gör på en person med långt gången MS. Det var hemskt, och viljan att göra något åt det blev stor. Jag började köra på Crosstrainer och när skattepengarna kom i början på juni köpte jag ett par bra skor och började ut och springa.

Nu är det september, och idag visade vågen på 76,8 kg (BMI 24,8). Jag är normalviktig, och jag har muskler i mina ben!

Det allra bästa med detta är att mitt matbeteende faktiskt förändrats. Jag blir mätt och jag står mig på det jag äter, suget att småäta har försvunnit och förutom choklad så har även godissuget försvunnit. Jag är så imponerad av hur ProPoints-systemet fungerar och vilken effekt det haft på mig. Jag hade inte klarat det utan appen till telefonen.

För mig så har det varit avgörande att jag har kunnat äta allt. Jag har inte sabbat något genom att äta godis, en fet sås eller potatis. Jag har bara fått minska på något annat.

Man kan få allt, men inte alltid!! 

*En kraftig viktnedgång i samband med amning kan frigöra miljögifter som finns lagrade i fettvävnaden till bröstmjölken.

Jämställdhet

För nästan hundra år sedan infördes kvinnlig rösträtt i Sverige. Idag är det en självklarhet.
För ett några decennier sedan var det ovanligt att en man tog ut föräldraledighet. Idag är det ganska vanligt.
Karriärskvinnor har blivit fler, och hemmapapporna likaså. Sakta men säkert går vi mot någon form av balans, det är jag helt övertygad om. Naturen jobbar så, svänger mellan ytterligheter tills balans uppstår. Vi är en del av naturen, men vi har en sak som skiljer oss från resten av naturen – vi kan påverka vår existens. Det är det som gör att vi klarar oss utan extrema fördelar såsom att vara goda klättrare, simmare eller springare och det kommer bli vår död.

Naturen har den lilla egenheten att den jobbar långsamt, på gott och ont. Människan fungerar till stor del så att varje individ vill att alla andra individer ska förstå det jag förstår. Det är nog mest det som gör naturens långsamma process dålig. Hur som helst, med viljan att förändra och med möjligheten att påverka vår framtid så borde vi kunna skynda på vissa processer. Typ som jämställdheten.

Jag vidhåller starkt att jämställdhet inte handlar om att göra flickor till pojkar eller män till kvinnor. Olikheter är bra, och det är just det som jämställdhet handlar om i mina ögon. Att öppna upp för olikheter. En bolagsstyrelse som enbart består av män har få olikheter, en vårdavdelning med bara kvinnor har få olikheter, en arbetsplats med bara svenskar har få olikheter och ett hem med tudelade uppgifter har få olikheter. Man kan göra saker på flera olika sätt, och det har visat sig att när man gör saker på olika sätt så hittar man effektivare lösningar, ser nya lösningar på gamla problem och blir ofta mer lönsamma.

Jämställdhet är lönsamt för alla.

I jämställdhetsdebatten är det nästan omöjligt att inte snubbla in på diskrimineringsfrågorna. Vad är diskriminering? Att särbehandla någon på grund av attribut de inte kan påverka, är min uppfattning om diskriminering, och det kan vara både positiv och negativ särbehandling. Attribut man inte kan påverka är kön, hud-, ögon- och hårfärg, längd, sexuell läggning och till viss del även religion. I mina ögon är kvotering en positiv särbehandling, men som UnderbaraClara så klokt säger, vad är skillnaden på att ge en man jobbet för att han är man än på att ge en kvinna jobbet för att hon är kvinna? Ändå är jag kluven i kvoteringsfrågan, så jag ska lämna den därhän. Det jag vill komma till med diskriminering är att det är något vi använder väldigt olika måttstockar för. En sak är diskriminering i en situation men inte i en annan. Här finns en bra text om det. Som jag ser det är all särbehandlig diskriminering, och ska betraktas som sådan. Däremot kan det finnas orsaker och faktorer som gör det mindre olämpligt i vissa fall. Men, om man accepterar diskriminering så arbetar man emot jämställdheten och jämställdhet är som sagt lönsamt för alla.

Jag skulle hoppas att mänskligheten kollektivt skulle inse detta och jobba för att skynda på den processen lite. Men det verkar som om det är viktigare att slåss om vems fantasifigur gud är riktigast och vem som har längst snopp ballast vapen istället. Tyvärr.

Inställning

En gång i tiden, för sisådär en månad sedan och all tid innan dess, var jag inte förälder åt någon. Det är jag nu. Då, förr i tiden så hade jag en massa åsikter om saker och ting som gällde barn. När jag uttryckte dessa åsikter så var det alltid någon som utbrast vänta du tills du får egna barn. Jaja, tänkte jag, vi får väl se. Nu, i en månads tid så jag jag gått och väntat på att alla mina åsikter kring just barn ska ändras. Men nej, det händer liksom inte. Det verkar som om mina åsikter var grundade på annat än just bristen på empati emot föräldrarollen. Konstigt.

Till exempel så tycker jag fortfarande att det är fel att barnomsorgen ska begära in utdrag från straffregistret när de anställer. Pedofiler är bland det värsta avskum som finns på denna jord, men det ska ligga på rättsväsendet att ge dem straff som hindrar dem från att kunna arbeta med barn, inte på arbetsgivaren. Så länge vi accepterar att man begär in utdrag ur straffregister så kommer vi inte heller närmare en långvarig lösning. Dessutom skulle jag mycket hellre se att man kommer på ett sätt att hindra alla pedofiler, inte bara de som redan är dömda, från att kunna arbeta eller engagera sig i verksamheter som rör barn.

Antagligen kommer någon att säga vänta bara tills...

... du har barn på dagis.

... lite större barn.

... fler barn.

Men nä, jag tror inte det.

Förlossningen

1. När fick du reda på att du var gravid?

Jag misstänkte att det var något på G och passade på att köpa ett graviditetstest när jag ändå skulle till Apoteket. Det var den 30 mars.

2. Hur gammal var du?

27

3. Hur tog din partner det?

Jag ringde och berättade att jag skulle köpa ett test, sedan ringde jag igen och frågade om han ville vara med (det sa han att det inte behövdes), sedan skickade jag ett mms med bilden på plusset och frågade vad han önskar sig i julklapp. Han blev glad!

4. Mådde du mycket illa?

Nope, inte ett dugg.

5. Var du känslig?

Inte värre än vanligt, tror jag.

6. När kände du bebisens första sparkar?

På min födelsedag, den 18:e juni.

7. Var du ofta orolig?

Inte ofta, men vid ett par tillfällen har jag varit det. I början på graviditeten fick jag ont på samma ställe där jag hade ont när jag hade ett utomkvedshavandeskap för några år sedan, vi var på KK akut och kollade upp det. I slutet på grviditeten var det en dag jag inte kände några fosterrörelser, då var jag inne på förlossningen på kontroll. Ett par gånger där mellan har jag blivit orolig, men avvaktat och känt efter en stund senare.

8. Sparkade bebisen mycket?

Nja, mycket rörelse, inte så mycket direkta sparkar.

9. När började du läcka bröstmjölk?

Jag har inte läckt någonting alls.

10. Fick du bristningar?

Japp, magen ser ut som ett myrbo med bristningar.

11. Blödde du någon gång?

Nej. Nio månader utan mens, helt underbart!

12. Hur många ultraljud gjorde du?

Fem. I vecka 7 var vi inne på kontroll på KK akut, då såg man bara en klump. Rutinultraljud i vecka 18. Extra ultraljud i 33 på grund av att de ändrat datum för beräknad förlossning med 8 dagar. Extra tillväxt kontroll i vecka 37. Och koll av mängden fostervatten och flöde i navelsträngen när jag var inne på kontroll i vecka 40.

13. Hur ville du att din förlossning skulle se ut?

Jag hade inga direkta önskemål annat än att jag ville ha en normal förlossning där jag hade möjlighet att vara mentalt närvarande.

14. Hur började din förlossning?

Jag kom in till förlossningen för kontroll i vecka 41+1 på grund av högt blodtryck och huvudvärk, de lade in mig över natten. Morgonen därpå blev jag igångsatt med Propess, de lade in den kl. 9.30 och jag fick lite sammandragningar direkt, men sedan hände det inte mer förrän kl 20.30 samma kväll. Då började jag få sammandragningar som snabbt blev till värkar. Som i sin tur kom utan vidare mellanrum.

15. Hur många timmar tog förlossningen?

Från första sammandragningen tills jag hade bebis på utsidan tog det cirka 2 timmar och 40 minuter.

16. Födde du vaginalt eller med kejsarsnitt?

Vaginalt. Jag har tydligen ett helt fenomenalt bäckenben. En bra grej att ha.

17. Hur mycket var du öppen när du kom in?

Jag var ju redan inne, men när de undersökte mig första gången uppe på BB var jag 4-5 cm öppen. När jag var nere på förlossningen hann de inte undersöka innan jag var helt öppen.

18. Vilken smärtlindring tog du?

Lustgas.

19. Dragen med sugklocka?

Nej.

20. Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen?

Oj, jag vet knappt, men ungefär en timme tror jag.

21. Blev det komplikationer?

Nej.

22. Vad tyckte du var jobbigast?

Såhär i efterhand var det egentligen inte särskilt jobbigt alls. Jag tyckte att jag hade koll hela tiden, även om de var lite oroliga för mig när jag försvann in i mig själv i lustgasdimman. Smärtan var stor men överkomlig. Värkarna kom som sagt sjukt tätt, och det var ju jobbigt, men det gjorde också att jag inte hade tid att tänka utan bara jobba på.

23. Var du rädd för något?

Att inte Robban skulle hinna dit. Det gjorde han, med 10-15 minuters marginal.

24. Skrek du?

Nej. Jag har aldrig varit så tyst.

25. Hur många var inne i förlossningsrummet?

En himla massa folk, men inte alla på en gång. Min barnmorska och min undersköterska var med hela tiden. Mamma och pappa var inne en sväng för att möta upp Robban och ta hem hundarna till sig. Robban var ju som sagt med en stund. Och så var där ett par extra personal som jag inte har riktigt koll på vilka eller hur många de var. Strax efter att krystvärkarna börjat trillade det in en barnläkare med glitter i håret som undrade var bebisen var. Han hade gått till fel rum.

26. Hade du någon nära med dig?

Jajamen, (nästan) hela familjen. Men som sagt, inte alla på en gång.

27. Fick du sys?

Ja, ett par stackars stygn fick jag. Men jag hade sluppit om jag velat.

28. Vilken vecka födde du i?

41+2

29. Vad var vikt och längd på bebisen?

Han vägde 4080 gram och var 52 cm lång.

30. Ammar du?

Japp. Han är lite kladdig och vill hellre kela med brösten än äta från dem. I hans önsketänkande ingår det då att maten kommer från hans händer. Vi jobbar på det.

31. Hur gammal är bebisen nu?

Nästan exakt 2 dygn.

32. Vad tyckte du om förlossningen?

Den var kort och intensiv. Men det jag tänker mest på i efterhand var känslan jag hade under tiden. Att allt jag gjort fram tills dess, alla tankar, alla känslor, alla beteenden, att allt det hade förberett mig på det. Det var sådant jag tänkte på i lustgasdimman!

Positivt tänkande

Det har gått nästan ett år sedan jag skrev något här. Det år som gått har varit ett av de mest händelserika i mitt liv, på gott och ont. Först och främst så väntar jag barn. Ett barn som borde titta ut från sin bubbla och in i verkligheten vilken dag som helst. Jag håller just nu att genomgå en separation också. Jag och maken ska dela på oss, och jag har därför flyttat upp till byn på landet. Det är omvälvande med så mycket stora förändringar på en gång. Separation, baby och flytt på en gång. Det har varit jobbiga veckor på många sätt, men de har lett till någonting bra som kommer att bli ännu bättre när tiden får gå.

Det är lätt att snöa in sig när man krisar. Se allt som är jobbigt och bedrövligt, sjunka ner i självömkan och inte bara slicka sina egna sår, utan även låta andra slicka dem. Jag har haft sådana dagar. Jag har också haft dagar då jag sett ljuset i tunneln. Sett och känt att jag kommer klara av detta, på egna ben. Det går upp och ner, en del dagar är bra, andra är fruktansvärda. Men när de dåliga dagarna är över och de bra dagarna kommer, så är de bättre än de bra dagarna varit innan. Och de dåliga dagarna blir aldrig så dåliga som de varit innan. Hela tiden känner jag att jag är på väg uppåt och framåt, även om vägen inte är spikrak på något håll.

Jag försöker att tänka positivt. Känslan inom mig säger att detta kommer bli bra, men att jag inte vet hur bra kommer att se ut. Jag försöker hitta den känslan och låta den göra mig stark. Det är positivt tänkande i min värld. Jag är medveten om att det kommer bli jobbigt. Jag laddar inför prövningar som jag inte har en aning om hur de kommer att se ut. Jag hoppas på det bästa, förbereder mig för det värsta och väntar mig någonting mitt emellan. Jag vilar i tryggheten att mitt skyddsnät håller för att fånga upp mig från ett fritt fall, det har de visat om och om igen de senaste veckorna.

GOD JUL

This year it’s really a Winter Wonderland,

People, Let it Snow, let it snow, let it snow.

That’s the only way of getting a white christmas, and a Sleighride.

Now, let’s Rockin’ around the Christmas tree to the Jinglebell Rock,
after that Mistletoe & Wine, and maybe listen to the Fairytale of New York.

After all, I want all of you to Have yourself a merry little christmas.

Om luktkonservering

Jag vet inte om någon har missat det faktum att det är vinter, även i Skåne. Någon? Nä, jag tänkte väl det. Det faktum till ära ska vi idag prata om lukter. Otippat.

Vintern konserverar lukt. Dels för att luften är kall och därmed inte rör sig så himla mycket. Det är det som gör att avgaser luktar mycket mer på vintern, till exempel. Varm luft rör sig mycket mer och är därför mycket större. Detta kan illustreras med en ballong. Blås upp den inomhus i värmen, ta ut den i kylan, och vips så blir den mindre. Jag har inte ens hittat på detta själv, det är så. Detta gör att lukter inte flyttar sig sådär himla mycket när det är kallt. Dessutom ligger det snö på marken. Snö består av flingor som har en väldigt stor yta, trots att de är så små. Det finns alltså plenty med utrymme för små doftpartiklar att fastna på.

Nu kan man undra varför jag funderar över lukter, när det finns så mycket annat att fundera över. Jo, det är nämligen så att jag har två hundar, två hundar med tillhörande nos. De är ganska besatta av lukter i vanliga fall, under vintertid är de vansinnigt besatta av lukter. Detta är bra när vi är ute i skog och mark och spårar, just då vill jag att hundarna ska använda sin näsa. När vi går kisserundor - inte lika mycket. Men inte en enda av prickarna fungerar som off-knapp, jag har testat.

Det blir inte bättre av att "valpen" håller på att bli könsmogen. Lukter... mmm... tänker han och drömmer om tikar. Det är svårt för "valpen" att bli könsmogen med en kastrerad hanhund i huset också. Det är svårt att placera in honom i ett fack. Hittills har han blivit utesluten ur hanhundsfacket, just nu utreds han i honhundsfacket, men det verkar inte så lovande då han inte blir ett dugg upphetsad av några av de intensiva uppvaktningarna han blivit utsatt för. Svårt att vara hund, helt enkelt. Tålamodskrävande.

Om önsketänkande

Vi skaffade en liten valp i somras. Nu är det vinter, och det visade sig att den lilla söta valpen skulle bli en ganska stor odräglig hund. Svårt att gissa sig till det faktiskt.

Hundskrället har betett sig ganska resonabelt i de flesta sammanhang hela tiden. I synnerhet i det sammanhang där han och den större modellen av hund har varit ensamma här hemma. Väldigt få, förvånande få saker har dött här hemma. Eller ja, hade dött, fram tills för 14 dagar sedan. Nu har Knatte filat till siffrorna en aning. Tre fjärkontroller, ett par askar, en tass-salva, ett par skor och strumpor, två tuber med extra fet hudkräm, allsköns post och en vetevärmare senare. När man som hundägare ställs inför situationer som dessa har man två val. Skala av allt som inte sitter fast i hela lägenheten, dvs. STÄDA. Eller så kan man städa en liten del av lägenheten, och sedan skala ut hunden i det utrymmet. Alla som känner mig förstår vilket alternativ jag valde. Så jag ställde allt som tidigare stod i hallen, i andra rum och plockade fram torkställningen (kompostgaller är för mesiga kapitalister, min mamma är trots allt smålänning). Knatte placerades i hallen, avskärmad från resten av lägenheten med hjälp av torkställningen. Till sitt förfogande fick han en filt, en leksak, ett ben och ett par gamla jeans som jag fyllt fickorna med hundgodis och sedan rullat ihop. Numera är det så han spenderar den tid som hundarna lämnas ensamma här hemma. Det fungerar bra, tackar som frågar! Pricken får alltså resten av lägenheten till sitt förfogande, och ligger mest troligen i soffan och skrattar åt den lilla hela dagarna. Skrockar till och med. Livet är inte rättvist, inte ens för prickiga hundar.

Hur som helst, för en stund sedan pratade jag med maken på msn, han undrade om detta knep varit lyckat även idag. Givetvis, svarade jag, det var ju min idé. Maken gav sig sedan på önsketänkandet att vi kanske, en dag slipper stänga av i lägenheten när vi lämnar dem. Mitt svar på det illustreras i bilden nedan. Vilken drömmare jag gift mig med, och vilken taskig fru han fick. Livet är som sagt inte rättvist.

Om samvete

Det är meningen att föräldrar ska vara sina barns samvete, tills dess att de har ett eget, och i bästa fall längre än så. Det är mamma och pappa som ska sitta där på axeln och hjälpa till med moraliska beslut i livet. Köra för fort eller hålla hastighetsbegränsningarna. Hjälpa den äldre damen av med rollatorn från bussen, eller putta henne i ryggen. Stoppa varorna i fickan och låtsas som om det regnar, eller betala för sig i kassan. Skvallra på en kollega till chefen, eller prata med kollegan direkt. Det är i min mening en förälders största uppgift, att ge sina barn ett samvete. Lära ut vad som är rätt och vad som är fel. Lära ut att goda gärningar må vara lite besvärliga och inte alls lika roande, men att de värmer så gott i hjärteroten efteråt. Att lära ut att sin egen lycka bygger man själv, med sig själv, genom goda gärningar, och inte genom att trycka ner och trampa på andra människor. Om man lyckas med det som förälder så spelar det andra inte så mycket roll. Utbildning, arbete, kärlek och vänskap är sådant som brukar ge sig med tiden. Däremot är det viktigt att se till att barnet inte tär av sig själv för att höja andra. Det är också destruktivt, även om det inte drabbar andra. Det egna jaget är minst lika viktigt som andras jag. Och det måste också höjas upp, helst genom att identifiera sina goda gärningar och bygga sig själv på det.

I morse hörde jag en granne ute i trapphuset. Hon frågade sin tvåochetthalvtåring om hon ville åka pulka. Dottern svarade; Nej! Mamman sa då att om hon åker i vagnen så kommer den att gå sönder på grund av all snön, och att då kommer de vara tvungna att gå till dagmamman hädanefter. Sedan gick de ut. Strax därefter så gick jag ut med (o)djuren, jag hann i fatt dem en bit bort på området - dottern satt i vagnen.

Jag vet ju inte, jag har ju inga barn, men jag tror inte att det är rätt väg att gå, att ge sina barn dåligt samvete. Eller att lägga beslut på dem som de inte kan ta. Om det finns risk att vagnen går sönder, ge inte ungen möjligheten att åka i vagnen. Föreslå pulka, eller att gå själv. Plötsligt framstår pulkan som ett trevligt alternativ. Och tänk om vagnen går sönder, av någon anledning. Tror ni att mamman kommer köpa en ny vagn eller hålla sig till sina hot? Tomma hot är alltid en dålig idé.

Men som sagt, jag vet ju inte, jag har ju inga barn.

Om SJ

a.k.a. Satans Järnvägar

De kör en reklamkampanj för sitt nya kort - få poäng på allt.

Vore det inte bättre om de helt enkelt såg till att gå i tid, komma fram i tid och skaffa sig ett logiskt prissystem för sina biljetter?

Eller?

Om sport

Innan idag sa jag till en god vän att jag inte bloggar så mycket för tillfället. Jag har inget vettigt att skriva, eller rättare sagt, andan att skriva ner allt vettigt jag tänker vill inte infinna sig.

Alldeles nyss föll den på igen, andan.

Jag är inte ett dugg sportintresserad. Jag tittar på fotbolls EM och VM om Sverige är med och spelar, på Sveriges matcher. Jag tittar aldrig på hockey. Eller på någon annan sport heller för den delen. Jag läser inte sportdelen i tidningen heller. Ibland blir jag dock tvungen att titta på eller läsa om sport, i jobbet ibland, hemma hos familjen ibland eller i andra situationer som jag inte riktigt kan styra över vad jag matas med för information. 99% av de gånger då jag bli matad med sportnyheter handlar det om fotboll eller hockey. Ingen annan sport. Eller jo, lite handboll också, jag bor ju trots allt i Lund.

För ett par år sedan var det innebandy-VM här i Sverige, i Skåne närmare bestämt. Av en händelse råkade jag dels vara medveten om denna stora sporthändelse och titta på en sportsändning, samma dag. Tror ni att de med ett endaste litet ord nämnde att det var något VM på gång i Sverige? Nädå, däremot nämnde de att en ständig avbytare, i ett obskyrt tysk fotbollslag, hade vrickat foten på en träning.

Kan man kalla det för att bevaka svensk sport? Nej!

Jag är som sagt inte så väl bevandrad i sporten, så jag kan vara lite orättvis i min tolkning. Men är det inte väldigt mycket fotboll och hockey och väldigt lite annan sport i svensk sport? Kan man skylla den dåliga tillväxten i svensk idrott på det? Kanske inte. Det beror antagligen på att svenskt föreningsliv är alldeles för dåliga på att marknadsföra sig och att svenskt föreningslivs eldsjälar är alldeles för dåliga på att lära upp sina efterträdare. Men det ska sägas att de inte får någon vidare bra hjälp av sportmedia.

En helt annan, inte lika intressant, men ändå anmärkningsvärd, detalj i just detta inlägg är att jag jag skrivit spårt, och sedan varit tvungen att sudda, och skriva om - skriva rätt. Märkligt. Antagligen beror det på min lätta högervridning i allmänhet. O och Å har ju samma förhållande till P, med riktningen som enda skillnad.

Om väntetid

Ibland händer det ovanliga saker. Som idag till exempel. Jag och Malin skulle träffas på Ebbas klockan ett. Jag var där klockan ett, det var inte Malin. Det brukar vara tvärt om. Malin får vänta på mig i ett par minuter eller så. Idag var det jag som fick vänta. Eftersom jag alltid är sen så är jag väldigt dålig på att vänta. Jag är van vid att folk väntar på mig. Det slog mig idag när jag stod där på gatan och inte visste vad jag skulle göra med mig själv. Märkligt. Men det blev en väldigt trevlig långfika.

Om energi

Vissa människor har hela världen emot sig, och är så tyngda av det att de knappt orkar resa sig när solen skiner. En del har all världens tyngd på sina axlar och går en väg som är kantad med olycka och sorg, men de har ändå alltid ett leende på läpparna, ett snällt ord att bjuda på och den rakaste rygg man kan tänka sig. Somliga har inga problem, men orkar knappt stiga upp på morgonen. En jag känner är bara glad när hon har haft sex, oavsett annat.

Det är märkligt hur olika vi hanterar våra liv och situationer, och hur de påverkar oss. Inga pekpinnar, bara konstaterande.

Så jävla meningslöst

Jag är inte så mycket för bloggar som innebär att folk radar upp vad de gjort under dagen. Detta är inlägget som jag inte riktigt står för, men som jag liksom bara är tvungen att skriva, för att gnälla av mig lite. Palla läsa eller skit helt enkelt i det.

Vaknar, för sent. Skyndar för att hinna med bussen hemifrån för att hinna med tåget till Malmö. Stiger på stadsbussen 10.32, enligt tidtabell. Sitter på bussen i godan ro och är lite sur på mig själv för att jag inte laddat min mobil och för att jag inte köpt biljett direkt till Malmö. Men tänker att bussen ju var i ganska god tid så att jag borde hinna fixa det på stationen, strax därpå stiger det på en förvirrad människa på bussen. Hon vet inte var hon ska. Hur många biljetter hon ska ha eller varför hon ens står på bussen, men efter att ha försinkat bussen i cirka fem minuter så betalade hon iallafall sin biljett och steg på bussen. Två hållplatser senare fick jag springa av bussen för att överhuvudtaget ha en chans att hinna med tåget. Pustandes och stånkandes nådde jag biljettautomaten, löste min biljett så fort Skånetrafikens bakvända monstermaskiner tillåter och fick nästan tackla bort bruden som stod och delade ut information om Sommarkortet för att komma förbi ner till spåren. Ungefär samtidigt som jag tog det sista steget upp för trappan så gick tåget. Glad för att jag för en gångs skull var ute i ganska god tid, så tog jag det lite lugnt i väntan på nästa tåg som, hör och häpna, var i tid och gick klanderfritt till Malmö. På tåget hann jag piffa färdigt mitt bildspel i datorn, som var anledningen till att jag var tvungen att åka till Malmö. För att kunna visa bildspelet så behövde jag en adapter mellan datorn och sladden till jobbets projektor. Även stadsbussen gick som en klocka och jag andades ut en aning. Anlände till Kullander i god ro, tog en kölapp och letade upp min adapter, grejade lite i kassan och snackade lite innan jag begav mig till bussen som skulle ta mig till jobbet för mötet. Åkte tillbaks mot Lund ca 30 minuter efter att jag anlänt till Fridhemstorget, och 1,5 timme efter att jag lämnat Lund. Käkade lite på vägen och var ändå i god tid jobbet innan mötet skulle börja. Lite nöjd över dagen packade jag upp min dator, satte den på podiet, packade upp min nya adapter, kollade så att jag hade rätt adapter mot sladden som satt i väggen - vilket jag hade, och skulle bara koppla in skiten i datorn. Där och då, 2 timmar och trettio minuter efter att jag satt mig på den första bussen kom jag på att jag köpt fel adapter. Så hela resan till Malmö var helt i onödan. Det var då rent för sent att försöka få tag på rätt adapter. Jag skrek lite inombords, väl medveten om att den enda jag kunde skylla på var mig själv och att det inte skulle hjälpa ett enda dugg att vara varken arg eller irriterad på någon. Mötet började, och jag fick använda min fina, välarbetade presentation som anteckningar för mig själv istället för att visa den för mina kollegor. Well, de två som satt precis bredvid mig såg den ju. Innan mötet var slut hann jag bli förbannad på ett par saker. Bland annat att min chef räknat fel och att hon blev sur för att jag ifrågasatte det, och att "var och en får ha sin egen penna". Jag var så irriterad att jag inte ens kände någon glädje över att vi har fått en massa pengar att ha "kul tillsammans" för. Vi kan ju liksom ändå inte vara iväg allihopa, så vem försöker man lura? Humöret var alltså inte på topp när mötet var över och jag spenderat hela förmiddagen på kollektiva färdmedel på mötets skull, på min lediga dag, till ingen nytta. Halvvägs hem hoppade jag av bussen för att träffa maken på ett café, mysigt och inte alls irriterande. Därifrån gick vi till The Rock där vi hämtade projektorn och en ny lampa till den. Kånkandes på en stor låda begav vi oss sedan hemåt, med buss. Hem för att lämna lådan och inventera kylen. Skriva handlarlapp och åter ge oss ut. Vi gick till MediaMarkt, Kjell&Co på Nova och sedan till Ica. Självscannade oss genom affären och tro väl fan så skulle de kontrollera oss just idag. Upp med alla varor på bandet och ner med alla varorna i påsen igen. Allt stämde. Men så himla skönt då! Gick hem. Var hemma klockan 21.00.

Nu har visserligen eftermiddagen varit väldigt angenäm i makens sällskap. Vi har hunnit prata om både det ena och det andra och faktiskt fått lite kvalitetstid. Men, det har tagit hela dagen. Jag steg på bussen halv elva och var hemma igen klockan nio. För en runda till Malmö, ett personalmöte, fika, hämta en grej, vara en sväng på Nova och handla.

Gud i himmelen vad jag saknar min bil! Den är dyr, den är inte helt miljövänlig, den är otursförföljd. Men den sparar på en viktig sak i mitt liv - min tid, och dessutom gör den att jag kan ta mig var jag vill, när jag vill. Det är det fan värt! Dessutom har vi lagt 250 kronor på buss och tågresor sedan i måndags.

Om teknik

Det finns bra teknik, och det finns dålig teknik.

Vilken teknik vi väljer att omge oss med är upp till var och en av oss. Precis som att det är upp till var och en av oss att välja vilken fabrikör som tillverkar vår teknik. Ganska enkelt sett. Därför borde våra definitioner av vad som är bra teknik skilja sig åt, ganska radikalt.

Det finns de som tycker att bra teknik, är teknik som kan mycket, och som man måste kunna mycket för att kunna använda. De menar att sålänge tekniken är avancerad så gör det ingenting om användandet av den är komplicerat.

Det finns de som tycker att teknik är ett nödvändigt ont, och att bra teknik är den som inte märks så mycket, som man inte behöver kunna något om och helst slipper använda.

Det finns de, som jag, som tycker att bra teknik är teknik som kan mycket, men som man inte måste kunna så mycket för att använda. Avancerad teknik och enkelt användande. Det är så jag definierar bra teknik. Det är bland annat därför jag väljer att köpa Apples produkter.

Om klagomål

Jävligt orättvisa sådana!

Min man brukar anklaga mig för att prata i sömne ibland, och att låta i sömne alltid. Det är något som typ alla jag delat sovplats med sagt till mig, så det är antagligen sant. Ibland har jag ju vaknat själv, lyssnat på sörjan, inte fattat ett ord och sedan somnat om igen. Så jag tror honom.

Nu ligger jag vaken och han sovande i sängen. Ovanlig fördelning i den här familjen med tanke på att jag har ungefär samma sömnbehov som en katt. Sisådär 23 timmar sömn per dygn är great! Gravida folk brukar ojja sig över hur trött man blir, man kan ju undra hur det ska gå för mig i en eventuell framtid. Om man inte vill undra det så kan man ju undra var det var som var så himla orättvist med att jag blev anklagad för att prata och låta i sömne, när jag ju faktiskt gör det. Jo, det är nämligen så, att i just detta nu, så ligger min älskade make och snarkar och gör väldigt roliga ljud - i sömne. Nyss så lät han som om han försökte bubbla vatten och andas in samtidigt. Lite som Hannibal Lecter möter guldfisk. Ska man gnälla på andras ljud kan man ju liksom finslipa sina egna först, eller hur!?

Om att vara rädd om sig

Jag sitter inne med datorn, hunden sover i soffan och balkongdörren står öppen. Utanför leker barn, vaktade av en mamma. Jag lyssnar.

Mamman säger till sin dotter:

Nu är du rädd om dig.

Dottern trillar och mamman säger då:

Vad var det jag sa? Jag sa ju att du skulle vara rädd om dig - unge!

Den del i människans hjärna som utvecklas sist är förmågan att räkna ut konsekvensen för ett beteende. Visst lär man sig att om man stoppar handen i kokande vatten så gör det ont, och att man bör undvika det. Men det är inte konsekvenstänkande, det är reflexer och överlevnadsinstinkt.

Om ett barn ska kunna vara ta hand om sig själv, så måste mamman först lära barnet vad det innebär att vara rädd om sig. Det är inget man bara förstår för att någon säger det när man är två år gammal.

Precis som om man säger åt någon som beter sig illa att han eller hon ska "bete sig som folk". Folk som inte beter sig som folk vet oftast inte hur folk ska bete sig, och behöver därför en liten lektion i samband med en sådan kommentar. Men det är normalt sett lite svårt för folk att förstå det.

Frestande

Vad tror ni händer om jag trycker på knappen?

Word!

Get a Mac!

RISK

Ikväll har vi avhandlat ett trevligt litet världskrig här hemma. Det slutade med att Julia fick storstryk till förmån för Matte D och Svenska B. Mamma storröjde, en stund, men har tydligen närt riktiga storpampar till konspiratörer vid sin barm, och blev helt enkelt utspelad så fort hon slutade fuska. Lillebror gav upp. Jag vann alltså. Världsregent låter som en bra titel att inneha!?

Tror ni att man kan skapa fred i Mellanöstern, om det är en och samma ledare som styr?

Tror ni att Ryssarna och Jänkarna låter bli att retas i sandlådan om de tillhör samma land?

Tror ni att svält, slavarbete, generellt utnyttjande av folk och annan skit hade utplånats om alla hade betalat skatt till samma skattekontor?

Tror ni att landet världen hade stått enade mot hot från rymden, om de skulle komma?

Skulle klyftorna mellan fattiga och rika minska eller öka?

Skulle vi börja prata samma språk allesammans, och skulle det i så fall låta som Rosengårdssvenska?

Jag vet vilka som vet svaren på frågorna. Stillaha vet!

Täckestjuven

Om man letar efter ett täcke, så kan man ge sig fan på att hunden ligger på det. I alla lägen!

Om våren

I år kom våren sent. Efter en vinter som fick de flesta att krokna och resebolagen att göra dubbla baklängesvolter, så är den äntligen här, våren.

Det är mycket ljusare på kvällarna. Fåglarna kvittrar (tydligen på morgnarna när jag är medvetslös, jag vet det för att folk berättar det för mig), knopparna som har varit så hårt slutna i vinterns grepp börjar nu blotta sitt innehåll, krokusarna blommar, snödropparna är nästan överblommade, vinterjackan är inhängd i ett mörkt hörn och påskliljorna reas i affären.

Det bästa av allt är att våren tar god tid på sig. Ingen vår-explosion, utan en stillsam vår där varje millimeters utvecklig går att följa och njuta av. Buskarna är lite grönare varje dag. Kastanjeknopparna är klibbiga och lite större för varje dag. På morgnarna när man går till (bilen som tar en till) jobbet har krukusarna kroknat av nattens kyla, och på eftermiddagen när man kommer hem igen står de starka och stolta och lyser med sina kulörta färger igen.

Det finns inget värre än att känna sig snuvad på våren. Våren ska njutas, och denna vår låter sig njutas. Men var fan är Tussilagon?

Och var tog chokladbiten jag nyss hade i handen vägen?

Om frustration

Jag och min kropp, vi kommer inte riktigt överens.

Jag vill städa, kroppen vill kolla på CSI.

Jag vill springa, kroppen har ont ont ont.

Jag vill ut och spåra med hunden, kroppen är stel stel stel.

Jag vill vara morgonpigg, kroppen vill sova.

Jag vill vara kvällspigg, kroppen vill sova.

Jag vill vara smidig, stark och ha bra kontidion, kroppen jobbar på det när den inte är stel och har ont.

När vi slåss om saken, så vinner alltid kroppen - den är tyngst.

Jag jobbar på det!

Om siffror

Vi har en väckarklocka som projecerar tid och utetemperatur.

Det är härligt att vakna när tiden är mindre än utetemperaturen!!

Bangzy

För tio år sedan var jag på Island och jobbade. Just idag för tio år sedan låg det sex små, 8 dagar gamla valpar i hallen hos familjen jag jobbade för. En av dem var Bangzy. Han växte upp i samma takt som jag började förstå språket. Och som en bonus så fick jag honom. Han skulle följa med mig hem till Sverige. Tyvärr så blev jag sjuk, och fick åka hem tidigare än väntat. Men en månad senare kom Bangzy till Sverige tillsammans med en tjej som varit hos familjen och hälsat på. På Island hade de gett honom lugnande medel inför den långa flygningen, på Arlanda hade han vaknat och de hade varit ute och gått rundor i väntan på flyget som skulle till Kristianstad.

I Kristianstad stod jag och väntade på min hund. Vi såg flyget landa. Folk gå av. Bagaget lastas av. Vi fick reda på att hundburen skulle komma på bagagebandet tillsammans med det andra bagaget. Vi väntade. Bagaget kom på bandet. Men ingen hundbur. Vi väntade. Ingen hundbur kom. Bagagebandet tömdes, och det kom fortfarande ingen hundbur. Vid det här laget var jag i stort sett panikslagen. Helt plötsligt hörde vi någon säga Bangzy (uttalas Bongsi, och betyder nalle på isländska). In kom tjejen med en styck mycket pigg och glad, svart och vit hund i koppel. Hon berättade att, när de skulle lyfta ut buren ur planet så hade den öppnat sig. Bangzy hade tagit tillfället i akt och testat marken i sitt nya land. Han hade lagt i högväxel och dragit en repa på landningsbanan. Bilden ovanför är tagen samma kväll som han kom till Sverige, fyra månader gammal.

Sedan var det dags för Bangzy att vänja sig av med milsvida ytor att springa på, och plötsligt anpassa sig till en tomt. Inte helt lätt. Jag insåg ganska snabbt att det inte skulle hjälpa att springa efter honom, så när han lämnade tomten så skrek jag; NEEEEJ, tills han stannade. Grannarna inte så lyckliga, men det hjälpte. Inte en gång, när jag har varit hemma, så lämnade han tomten. När inte jag var hemma, så var han inte lika nogräknad med gränserna.

Därefter flyttade han med mig till Bollerup och internatlivet. Jag är ju mer morgontrött än vad som egentligen borde vara tillåtet. Men Bangzy kom på ett sätt att få upp mig. Han började med att gny lite försiktigt. Sen började han hoppa upp och ner i sängen. När inte det fungerade så stoppade han ner huvudet i vattenskålen, bubblade, och sen hoppade han upp i sängen och pussade mig. Det fungerade!

Sedan dess har han blivit föräldrarnas hund. Han flyttade hem till dem under en period när mamma var sjukskriven, och jag hade mycket i skolan, och sedan har han stannat där. Där har han haft jobb att göra. Ta ut hästarna i hagen på morgonen, och in i rätt stall och på rätt plats på kvällarna. Agera barnmorska och barnvakt åt katterna. De katter som blivit födda efter hans inträde i familjen har varit minst lika präglade på honom som på sin mamma. Sedan hästarna försvann från gården har katterna varit den primära sysslan.

För några år sedan var han dålig. En fotbollsskada i knät. Ingen var förvånad.

I morse ringde min lillebror och berättade att Bangzy var dålig. Han hade inte reagerat när de pratat med honom, inte kommit när de ropat, inte ens viftat på svansen. När han ringade var han och mamma på väg till veterinären med honom. För en stund sedan ringde de igen och berättade att man hade avlivat honom på grund av en tumör i hjärtat som gjorde att han inte kunde syresätta sig.

Så nu finns den finaste Border Collin jag någonsin träffat inte på denna jord längre.

Det är riktigt, riktigt tråkigt!

Om söndagen

Vakna. Bara det är en utmaning, varje morgon.

Gå med hunden. En lätt grej att göra 6.30, han är lika morgontrött som jag.

Åka till jobbet. Satans helvete så var man ju tvungen att skrapa rutan.

Komma till jobbet. Jobba. Åka hem.

Handla. Mest godsaker, en del vettigt och en god ost.

Städa. Eller egentligen mest plocka undan för att någon av oss ska orka städa imorron.

Planera, strukturera och fundera. För framtiden, på kort sikt.

Leka med dator.

Maken kollar på tråkiga program på DiscoveryChannel och grejar med föreningsjox.

Springa en runda?

Laga mat?

Slappa!