En nära doktorn upplevelse

Jag har ju haft lite smått och gott som jag borde gått till doktorn med för länge sedan. Sådant som är besvärligt men inte akut. Med vetskap om hur vården fungerar så har jag dragit mig för det. Tänkt att jag liksom ska samla på mig en hel del innan jag går dit, för att spara på deras och min tid, men framförallt för att bli tagen på allvar.

Hur gick det då?

Inge' vidare faktiskt. Jag ringde till den vårdecentral där jag är listad och bad om att få en tid med en läkare. De frågade varför jag ville ha en tid med en läkare. Jag svarade att jag hade en del jag ville prata med en sådan om. De frågade vad. Och jag svarade att jag misstänker att jag har hälsporre på båda fötterna, att jag har migrän och lite annat. Jag fick en tid, förvånansvärt fort.

Jag trillar in i ganska god tid, anmäler mig i kassan och blir inropad i tid. Läkaren står, lutad mot en vägg, och frågar mig vad jag har för problem med min häl. Jag visar var jag har ont, hon klämmer lite, säger att hon ska skriva ut tabletter och är på väg därifrån. Jag slog fällben på henne, och påminde om att jag sökte för migrän också. VA? Var hennes spontana svar på detta, och så återintog hon sin stående position, lutad mot väggen. Jag förklarade att jag under flera år haft huvudvärk som jag tolkar som migrän, och att jag nu vill utreda den. Jamen, säger hon då, migrän kan man ju inte göra något åt, och man kan inte diagnosticera den på annat sätt än att utesluta annat - och du ser ju normal ut, men jag skriver ut lite tabletter till dig".

Inte så konstigt att de kunde trolla fram en tid så fort. Ska man gå till doktorn så ska man ha ett isolerat bekymmer, inte mer, och inget diffust. Jag säger bara stackars, stackars de människor som lider av diffusa symptom, psykiska sjukdomar och alla gamla, som inte har ork och kraft att se till att de blir tagna på allvar, som blir betraktade som hypokondriker, och som stoppar i sig alla piller de får utskrivna. Jag blir rädd, på riktigt!

Dessutom har jag fått en stor jävla blåsa på tungan som bieffekt av pillerna mot inflammationen i hälarna, så jag har inte kunnat äta eller prata ordentligt på hela veckan. Vilket har gjort veckan ganska behaglig för maken, och mindre behaglig för mitt huvud!